Anonym (Noway) skrev 2023-01-20 13:05:37 följande:
Får jag fråga lite. Är din mans misstagsbarn känt för alla i er kompiskrets? Var det så från början eller när blev det offentligt? Visste du om det barnet när ni blev ihop? och ifall du fick reda på det senare vad var din reaktion? Hur gammal var han när han blev pappa till det barnet? Sorry om många frågor här. Men du verkar ju ha stor förståelse för hur det nog känts för din man. Känns ju som hur jag än gör här lär man få massa skit. Jag kan ju inte garantera att jag ens kommer känna nåt för det här barnet som jag skrivit om tidigare i tråden.
Du får absolut fråga, inga problem alls.
Ja, hans nära vänner vet om det, men det är väl väl inget vi pratar om med nya människor vi möter när man står och minglar precis. Han är ju inte precis stolt över detta, han säger att han inte skäms men min bedömning är ju helt klart att han gör det. Det blir sakta men säkert bättre och mer talbart, men han vill helst inte prata om det alls.
Hans ex gjorde det verkligen offentligt då hon gjorde en stor sak över att han lämnade henne och fick barn med en annan direkt, men han dejtade och träffade tjejer när de redan brutit upp och skulle sälja sitt hus. Många vet väl om det men han och jag har ju en massa nya bekantskaper och det är absolut ingen hemlighet men inte nåt vi tar upp med folk vi precis träffat heller. Hans familj, syskon och mamma har sagt att de tycker det är bra att han träffar barnet nu, men ingen verkar tycka att han ska göra anspråk på att ha barnet mer heller, typ att han plötsligt ska vara varannan-vecka-farsa, umgänge räcker.
Jag fick reda på det på en av våra första dejter, han berättade helt enkelt att han är pappa till ytterligare ett barn, och omständigheterna kring alltihop. Jag hade helt ärligt blivit både arg och besviken om detta hade framkommit senare, och det var därför han var tydlig med det från början. Klart man kan bli lite skeptisk till män, eller kvinnor också såklart, med ett tungt bagage, men jag är inte en dömande person och såg inte detta som ett hinder.
Han var 39 när misstagsbarnet föddes. Han har två barn sen innan som då var 11 och 9 år. Nu har vi ett gemensamt barn också, hon är 2. Misstagsbarnet är drygt 5 år nu. Han tycker det är kul att få träffa sin syster, och det är ju rart. Men visst fan är det lite jobbigt, men livet är väl sällan enkelt heller. Man får vad man klarar av, och vad man ska lära sig, försöker jag att tänka. Det är jobbigt, men helt klart hanterbart. Vem vet, jag tror att barnen kommer ha glädje av varandra i framtiden, i nån form och utsträckning.
Jag har lite svårt för morsan som verkar tycka att min man ska komma till dem och träffa barnet, men jag har gjort glasklart att det inte är nåt alternativt, barnet får komma till sin pappa och ta del av sin pappas tillvaro och familj. Vill hon ha en vardagsfarsa får hon hitta nån som tar den rollen för henne och barnet. Annars blir det faktiskt för jobbigt för mig om jag ska vara ärlig. Jag försöker vara storsint men jag är bara en människa jag med... Jag har önskat att det skulle visa sig att det inte är hans barn trots allt, men vi gjord ett DNA-test. Jag har hoppats att hon skulle hitta nån som vill adoptera honom, men hon har ju ensam vårdnad om honom idag och att hon skulle vilja dela honom med nån är nog tyvärr osannolikt, så jag förlikar mig med läget och gör så gott jag kan, och stöttar min man att göra så gott han förmår. Då behöver vi inte grubbla över vad vi borde gjort eller ha dåligt samvete.
Så detta kommer inte vara ett hinder för dig i framtiden heller, om du är ärlig och rättfram och står för din historia och gör vad du förmår, gör inte våld på dig själv. Det HON som tar beslutet att sätta ett barn till världen med förutsättningarna att ena föräldern inte ens vill. Det är ingen som tvingar henne.
