Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Nej,jag har faktiskt inte svårt att förstå att du tycker det här är jobbigt.
Inte alls faktiskt.
Jag har bara svårt att förstå varför du inte tycker att de svar du har fått från männen här i tråden är tillräckliga.

Min man ville ha barnet. Och han hjälpte mig att ändra inställning.
Så det handlade inte alls om det.
Utan det handlade mer om det ekonomiska. Vi bodde inte ens ihop ännu när jag blev gravid.
Och jag hade bara ett timvikariat.
Så det var en stor osäkerhet.
Men vi flyttade ihop innan barnet kom och jag fick senare ett längre vikariat och min man har ett fast jobb.
Och vi fick senare ett barn till.
Så jag säger bara att det kan gå bra.
Jag tror bara att du måste våga söka hjälp.
Och våga ta kontakt med mamman.
Ju längre du väntar ju jobbigare kommer det att bli.
Jag menar inte att vara elak och jag ber om ursäkt om du har uppfattat det så.
Sen ska du också veta att det här är ett kvinnodominerat forum så du kanske inte får så många svar ifrån män här.

Du får absolut fråga, inga problem alls.

Ja, hans nära vänner vet om det, men det är väl väl inget vi pratar om med nya människor vi möter när man står och minglar precis. Han är ju inte precis stolt över detta, han säger att han inte skäms men min bedömning är ju helt klart att han gör det. Det blir sakta men säkert bättre och mer talbart, men han vill helst inte prata om det alls. 
Hans ex gjorde det verkligen offentligt då hon gjorde en stor sak över att han lämnade henne och fick barn med en annan direkt, men han dejtade och träffade tjejer när de redan brutit upp och skulle sälja sitt hus. Många vet väl om det men han och jag har ju en massa nya bekantskaper och det är absolut ingen hemlighet men inte nåt vi tar upp med folk vi precis träffat heller. Hans familj, syskon och mamma har sagt att de tycker det är bra att han träffar barnet nu, men ingen verkar tycka att han ska göra anspråk på att ha barnet mer heller, typ att han plötsligt ska vara varannan-vecka-farsa, umgänge räcker. 

Jag fick reda på det på en av våra första dejter, han berättade helt enkelt att han är pappa till ytterligare ett barn, och omständigheterna kring alltihop. Jag hade helt ärligt blivit både arg och besviken om detta hade framkommit senare, och det var därför han var tydlig med det från början. Klart man kan bli lite skeptisk till män, eller kvinnor också såklart, med ett tungt bagage, men jag är inte en dömande person och såg inte detta som ett hinder.

Han var 39 när misstagsbarnet föddes. Han har två barn sen innan som då var 11 och 9 år. Nu har vi ett gemensamt barn också, hon är 2. Misstagsbarnet är drygt 5 år nu. Han tycker det är kul att få träffa sin syster, och det är ju rart. Men visst fan är det lite jobbigt, men livet är väl sällan enkelt heller. Man får vad man klarar av, och vad man ska lära sig, försöker jag att tänka. Det är jobbigt, men helt klart hanterbart. Vem vet, jag tror att barnen kommer ha glädje av varandra i framtiden, i nån form och utsträckning.

Jag har lite svårt för morsan som verkar tycka att min man ska komma till dem och träffa barnet, men jag har gjort glasklart att det inte är nåt alternativt, barnet får komma till sin pappa och ta del av sin pappas tillvaro och familj. Vill hon ha en vardagsfarsa får hon hitta nån som tar den rollen för henne och barnet. Annars blir det faktiskt för jobbigt för mig om jag ska vara ärlig. Jag försöker vara storsint men jag är bara en människa jag med... Jag har önskat att det skulle visa sig att det inte är hans barn trots allt, men vi gjord ett DNA-test. Jag har hoppats att hon skulle hitta nån som vill adoptera honom, men hon har ju ensam vårdnad om honom idag och att hon skulle vilja dela honom med nån är nog tyvärr osannolikt, så jag förlikar mig med läget och gör så gott jag kan, och stöttar min man att göra så gott han förmår. Då behöver vi inte grubbla över vad vi borde gjort eller ha dåligt samvete.

Så detta kommer inte vara ett hinder för dig i framtiden heller, om du är ärlig och rättfram och står för din historia och gör vad du förmår, gör inte våld på dig själv. Det HON som tar beslutet att sätta ett barn till världen med förutsättningarna att ena föräldern inte ens vill. Det är ingen som tvingar henne.

 

(M) Låt gärna bli med diverse trådkapningar här tack varit nog mycket sånt redan. 

Det var ingen som tvingade mannen heller att ta beslutet att göra barn så han är lika ansvarig. Och innan du börjar predika om abort så är det inte ett alternativ för alla och verkligen inte någonting som finns för män som inte vill bli fäder. Abort är endast om kvinnan själv inte vill ha barnet kvar i sin kropp. Det är helt en möjlighet som hon har bara om hon själv vill det och ingenting som du, någon ofrivillig pappa eller någon annan har någon som helst rätt att hänvisa till.

Sen tycker jag det är ganska ruttet att överge sitt barn och inte vara en pappa. Det är väl barnet som är det viktiga i det här och inte alla synder som mamman gjort. Det är inte barnets fel. Och vem är du att hindra honom att vara en pappa och vara med sitt barn enbart för att det inte passar dig att han åker till sitt barn. 

Förlåt TS för trådkapningen men sån här skit kan bara inte få stå oemotsagd.

Äh, du fattar inte. Som det är nu är det bara kvinnor som kan besluta om abort, och det är väl högst rimligt iof. Men det borde finnas nån form av juridisk abort för män som inte vill ha ett föräldraskap. Sen är det såklart synd om barnen som växer upp med en frånvarande farsa men om farsan fått vara med och bestämma så hade det ju inte ens varit så. Det är mammans ansvar. Hon kan bestämma. Vill hon ha en närvarande farsa så får hon se till att bli befruktad av en man som vill ha barn med henne, inte med en som inte vill. Eller få förklara för sitt eget barn att man valde att skaffa barn med en pappa som inte ville ha honom henne. 

Och som kvinna behöver det inte ens handla om en abort, är man osäker tar man ett akut-p-piller. Det finns såååå många alternativ i modern tid till att sätta oönskade barn till världen. Lagen är liksom skriven innan det fanns varken säkra preventivmedel eller aborter. Det finns många män som far illa i dessa sammanhang, och även barn. Tragiskt.  Vem vill bli tvingad till att bli förälder? Om du blev tvingad att skaffa barn med en man du inte vill? Men det behöver du inte, för du kan som kvinna avbryta. Det kan inte en man.

Jag har inte sagt att han inte får ägna sig åt sitt barn, ungen är välkommen att vara med oss. Jag är bara inte sugen på att han startar en familj vid sidan av, och varför skulle han det? Hon får väl skaffa en egen familj, med en man som vill, den här gången. Vårt familjeliv sker hos oss, och barnet får gärna vara en del av det. 

 

Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.

Är det inte trådkapning då att den där kvinna berättar om sina känslor och önskemål i situationen? Det var ju inte vad du efterfrågade heller.

Vilken typ av inlägg känner du att de hjälper dig? De som svarar att de övergav sina barn eller de som valt att vara pappor till sina barn?

Äh, du fattar inte. Som det är nu är det bara kvinnor som kan besluta om abort, och det är väl högst rimligt iof. Men det borde finnas nån form av juridisk abort för män som inte vill ha ett föräldraskap. Sen är det såklart synd om barnen som växer upp med en frånvarande farsa men om farsan fått vara med och bestämma så hade det ju inte ens varit så. Det är mammans ansvar. Hon kan bestämma. Vill hon ha en närvarande farsa så får hon se till att bli befruktad av en man som vill ha barn med henne, inte med en som inte vill. Eller få förklara för sitt eget barn att man valde att skaffa barn med en pappa som inte ville ha honom henne. 

Och som kvinna behöver det inte ens handla om en abort, är man osäker tar man ett akut-p-piller. Det finns såååå många alternativ i modern tid till att sätta oönskade barn till världen. Lagen är liksom skriven innan det fanns varken säkra preventivmedel eller aborter. Det finns många män som far illa i dessa sammanhang, och även barn. Tragiskt.  Vem vill bli tvingad till att bli förälder? Om du blev tvingad att skaffa barn med en man du inte vill? Men det behöver du inte, för du kan som kvinna avbryta. Det kan inte en man.

Jag har inte sagt att han inte får ägna sig åt sitt barn, ungen är välkommen att vara med oss. Jag är bara inte sugen på att han startar en familj vid sidan av, och varför skulle han det? Hon får väl skaffa en egen familj, med en man som vill, den här gången. Vårt familjeliv sker hos oss, och barnet får gärna vara en del av det. 

 

Please börja inte en ny OT diskussion om juridik abort här igen. Redan varit det. Inget som hjälper mig just nu.