Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Hej hej,
Min man har ett "misstagsbarn", efter ett kort förhållande där mamman ljög för honom, vilket resulterade i en graviditet. Som hon längtade efter men som han verkligen inte ville. Han kände sig lurad och förd bakom ljuset och var inte glad.

Det blev ett högt pris då han fick väldigt mycket skit för detta, nyss separerad från ett riktigt dåligt förhållande med ett stormigt uppbrott var det ju precis vad som INTE behövdes, och han har fått relationen till sina två barn rätt sargad på grund av detta då deras mamma använt detta som ett slagträ.
Morsan till misstagsbarnet ville inte ha med honom att göra sen, hon ville tydligen bara ha en spermadonator, typ. Så jävla dåligt, förutom att sätta ett eget barn till världen som inte är önskad av sin egen pappa så har hon förstört väldigt mycket för min man, och hans barn.

Well, det är ett antal år sen nu, och vi lever i en ny familj. På mitt initiativ har kontakt tagits med barnet, och de ses nu ett par timmar varannan helg, och det började när barnet var 4 år. Min man försöker knyta an, men det är svårt och motigt. Han har aldrig velat ha detta barn, han känner ingenting för honom, men vi gör så gott vi kan. Jag stöttar och peppar. Det räcker att barnet vet vem hans pappa är, och att han är bekräftad som hans son. Han är med på ett hörn, men jag tror helt ärligt att det kommer bli mer i framtiden. Det är inte ovälkommet, men jag kommer heller inte att forcera fram nåt mer om min man inte vill. 
Om barnets mamma vill ha en engagerad pappa som är en del av deras vardag så får hon hitta nån som tar den platsen för hennes son och henne. Det är HENNES problem att hon valde att sätta ett barn till världen med en pappa som inte ville ha barn med henne, hon visste det hela tiden och ingen tvingade henne. Den som blev tvingad var min man.

Man kan inte tvinga fram några känslor. Och till dig TS, vill jag säga att livet blir inte alltid som man tänkt sig. Men det är långt och väldigt mcyket kan och kommer att hända. Ta det i små steg, och det är inte alls bråttom. Om du börjar umgås med ditt barn när han eller hon är 3-4 år så kommer barnet ändå inte att ha några varaktiga minnen av att du inte var där. Så det är verkligen inte kört för att du inte känner att du förmår vara superfarsa från början.
Vem vet, hon kanske träffar nån som vill adoptera barnet sen, då slipper du ansvar för ett barn du aldrig ville vara förälder till. Eller så växer du med detta och allt blir bara ändå. 
Stor kram vill jag säga till dig, oavsett. Din situation är inte lätt, men den är inte statisk heller. Det kommer att bli bra, hur det än blir, och du måste inte alls göra något alls just nu <3

Men var fasen hittar jag killar med samma erfarenheter av att bli ofrivillig pappa då? Det blir ju bara en massa snack om skyll dig själv ta ditt ansvar osv. Mest tjejer som har en massa åsikter. Var ska jag vända mig? Hur det blir i slutändan för mig har jag nog mer nytta av att snacka med nån som varit i liknande sits.

Klart min man försöker hålla masken när vi träffar ?misstagsbarnet? givetvis. Han blir bra behandlad här.
nej, han kallas inte misstagsbarnet i dagligt tal, det var i detta forum där barn som blivit till av misstag av sin ena förälder där den andra föräldern ändå valt att sätta ett oönskat barn till världen. 

visst är det synd om barnen, men det får morsan förklara för sitt barn, varför barnets livsförutsättningar ser ut som det gör. hon Visste heeeela tiden att det inte skulle finnas nån pappa. på Hennes eget initiativ faktiskt, så det är inte alls stnd om henne, läs mitt första inlägg igen. Hon valde själv att förskjyta honom, om nu efter ett par år togs kontakten upp igen. Bra eller dåligt?!? För vem?!?
min man för umgås precis hur mycket han vill med sitt barn, men inte hemma hos mamman. Helt naturligt faktiskt, vi bor i ett eget hem där han är välkommen.

och nej, jag har själv inga minnen av om mi än pappa eller mamma tog hand om mig under mina först år. Det har väl ingen? 

Jamen jag tycker att jag har varit övertydlig med vad det är för input jag söker här. Några få killar som varit i samma situation har svarat. Men sen 95% tjejer verkar det som. Jag har redan läst på allt detta med underhåll och den biten. Preventivmedel ja ja men det är försent nu.
För att vara ännu tydligare här då. Hur fasen kan man ens bli en bra pappa och ens kunna älska sitt barn när det kom till under de här dåliga förutsättningarna? Liksom låtsas älska barnet. Lär ju barnet känna. Att jag känner mig tvingad till att bli pappa så känns det omöjligt. Oavsett om sexet var frivillligt för båda.Tror knappast det varit så jävla lätt för dessa killar att bli bra pappor. Ett tydligt exempel är Partner till ofrivillig pappa. Hon är tjej men beskriver sin killes situation ärligt.
Jag fattar mer och mer nu att som kille i en sån här situation så blir man bemött med en massa moralkakor och tyckande. Men att det upplevs som ett jäkla trauma och overkligt för killen finns det lite förståelse för. Sen att det ska vara så jäkla lätt att knyta an till ett barn som kom till på det här sättet nja knappas. Men det är väl bara så att jag inte hittar de killarna här för att det är kanske så jävla jobbigt för dem att prata med någon om det bara.