Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

Ja men ja har funderat mer och mer att jag ändå ska ta nån kontakt med henne. 

Han är 20 och ska oväntat bli pappa. Inte konstigt alls om man vill stoppa huvudet i sanden då. Chocken är liksom total. Väldigt få 20-åringar är speciellt mogna men förhoppningsvis tar man sitt ansvar ändå. 

Det är bra, var även ärlig med henne om varför du inte hört av dig tidigare, att detta kom som en chock. Tycker även att du ska vara ärlig med att vilja ha ett dna-test så du får svart på vitt om det kommande barnet är ditt. Det blir ju en trygghet för er båda. 

Det är ju jättebra, men du måste komma ihåg att hon kan mycket väl känna sig sårad och ledsen för att du ghostat henne hittills. Börja med att be om ursäkt och förklara varför du inte hört av dig. 

Känns ba som en jävla uppförsbacke just nu. Frågan är om jag orkar med det ens utan att bli helt psykisiskt knäckt. 

Och det kommer ju bara bli jobbigare och jobbigare ju längre du drar ut på det. Klart det känns svårt nu, men tänk hur det kommer kännas om några månader när barnet är fött? Då kommer det kanske kännas ännu värre, just för att du ignorerade henne hela graviditeten, plus att hon säker känner sig ännu mer sviken av dig. Då kommer det ju kännas som en betydligt större uppförsbacke.  

Kan du prata med dina föräldrar eller nån nära kompis? Bara för att få lite hjälp och stöd att bara skicka iväg det där första smset? För personligen tror jag att det kommer att kännas lite bättre när du väl kontaktat henne. Ni kommer ju ha betydligt bättre chanser för ett bra samarbete om du bara kontaktar henne nu, ber om ursäkt och börjar pratar med henne. Kanske känns det också skönt att få prata med någon som är i samma sits som dig? Hon kanske också är rädd och tycker att det är jobbigt att få barn med någon hon inte ens känner?

Det ÄR en jävla uppförsbacke. Så det är inte konstigt att det känns så också. Vem som helst hade behövt hjälp i din sits. Var inte rädd för att be tex dina föräldrar eller vården om stöd.

Och skicka mamman ett sms. Det kan vara jättekort om du inte är de stora ordens man. Det viktigaste är att du ber om ursäkt att du ghostat. 

Sen får du ge henne tid att ändra uppfattning om dig. Hon kanske inte är skittrevlig i början. Det får du vara betedd på att ta. För just nu är ju inte  du särskilt trevlig mot henne. Det tar nog ett litet tag innan hon vågar tro på det du säger. 

Jag tror du kommer fixa det här. Om du hade varit ett as hade du inte mått som du gör nu, så du verkar vara en bra kille som tänker på svåra saker och vill göra rätt fast det är skitjobbigt.

Ta en dag i taget, ta ett problem i taget. Försök inte planera 15 steg framåt. 

Börja med att höra av dig till tjejen och se vart det leder. Om du har någon du litar på, en förälder, ett syskon eller dylikt, be om hjälp och stöd. Du behöver inte göra svåra saker ensam 

Jag fick reda på att jag var förälder till barn 21 år senare. Det jag har upplevt är lidande och grymheter utan like tack vare dessa manipulativa kvinnor, som ljuger obehindrat. Men, inget går att jämföra med att jag inte fick EN endaste möjlighet att ta ansvar. Barnen jag fick under mitt monogama förhållande, som varade i nästintill 2 decennier, kan attestera att jag enligt dem är världens mest kärleksfulla pappa.

Du får möjligheten att ta ansvar, ändock är du här och gnäller? Ta ditt ansvar!

Alla som tjatat på mig här att ta kontakt med tjejen. Gjorde det  idag. Det gick väl kan man säga åt helvete typ. Känns fasen bara ännu värre nu. Jag fick klart för mig att jag inte ens var välkommen som pappa. Så hur jag nu ens ska orka bry mig vette fasen. Ska jag behöva strida för få umgås med ett barn som jag inte ens ville ha från börja, som jag inte ens vet att jag kommer att tycka om eller vara nån bra pappa till. Dessutom förmodligen bli motarbetad av mamman. Både uppförsbacke och en jäkla motvind liksom. Kommer bara vara en massa jäkla problems på vägen så kanske lika bra att lägga ned? Så får hon som hon vill.