Anonym (Noway) skrev 2023-01-31 17:47:02 följande:
Fast är det ba hon som ska ha rätt att må skit i det här? Jag ska ba acceptera och tycka allt är fint o kul med att bli farsa mot min vilja? och vara så extremt stöttande men de är fan svårt alltså Det var mer ba du kommer aldrig att få träffa din son vare sig du vill eller ej. Om det ens är min son? Fyfan det här kommer att ta knäcken på mig psykiskt att behöva pleasa henne till förbannelse och att det ändå blir hon som bestämmer allt. Så kanske lika att skita i allt för vet inte om jag kommer att orka med de här. Jag hade säkert lätt kunna samarbeta här men känns som totalt låst läge liksom Måste jag ens ha kontakt med henne kommer att förstöra den eventuella relation jag kanske skulle kunna få med pojken. Jag är de stora egoistiska skitstöveln nu. Nå fattar jag väl att det är jobbigt för henne också men på ett annat sätt. Hon får väl massa moderskänslor ändå. Jag har inget sånt känns bara konstigt hela grejen.
Nej det är klart det inte är. Du har förstår rätt till dina känslor och din reaktion. MEN du kan inte söka dig till just henne för ditt stöd utan du får se dig om bland andra i din vänkrets eller en terapeut eller samtalskontakt om du inte har bra stöd bland vänner.
Det är ett faktum att hon bestämmer under graviditeten. Du kan tycka att det är fel eller orättvist eller jobbigt, men det ändrar inte hur det ligger till, så varför bråka om det? Det är också ett faktum att hon inte längre bestämmer allt när väl barnet är här och faderskapet är fastställt. Då måste ni samarbeta.
Så sök stöd, be om hjälp, bearbeta och förbered dig. Du behöver inte göra det här ensam alls. Du befinner dig i en jobbig situation, men du är inte den första som har varit där. Hur vill du hantera den här situationen? Vad kan du göra för att kunna se tillbaka på vad som händer med stolthet över hur du agerade? Det är den första gåvan du kan ge ditt framtida barn.