• Anonym (Deppig)

    Han vågar inte

    Jag behöver pepp. Är förkrossad men ändå hoppfull, döm mig inte - jag vet redan att jag handlat omoraliskt. 

    Jag har haft ett förhållande med en gift man sen i somras, han är ganska mycket äldre än mig och normalt inte mannen jag skulle falla för. Han föll för mig och jag trodde på honom, och jag blev verkligen kär i honom. För några månader drog han sig tillbaka utan någon förklaring, jag vet att han haft det tungt privat med jobb och familj men jag tog det så fruktansvärt hårt och vad jag egentligen ville ha från honom var tröst och en förklaring, jag förstår att det inte kan bli vi. Det är klart att hans familj måste gå först, det stöttar jag även om det krossar mitt hjärta. Men förklaringen kom aldrig utan han var bara tyst. Lovade att vi skulle ses som ett avslut men drog sig bara mer och mer undan. Jag vet att jag måste släppa det, men jag har verkligen inte haft någon självaktning alls i det här. Har skickat meddelande på meddelande om hur mycket jag saknar honom. Han saknar mig också. I veckan svarade han och ville att vi skulle ses, trots att jag inte trodde att det skulle bli av så blev jag så glad. Det var skönt att höra från honom och det lindrande mitt självförakt. Dagen efter ställer han in. Det var som att jag igen inte kunde andas
     Der är inte första gången det händer och jag var förberedd, men det är ändå fruktansvärt. Den här gången fick jag dock också en förklaring, han vill inte för då kommer känslorna för mig komma tillbaka och det kan aldrig bli vi.
     Han är inte lycklig där han är nu,  det vet jag. Men hur kan jag gå vidare för att förhoppningsvis lyckas övertala honom. 
    Snälla ge mig pepp och råd, jag saknar verkligen vad vi hade. 

  • Svar på tråden Han vågar inte
  • Lynx123
    Anonym (Deppig) skrev 2024-04-23 22:59:08 följande:

    Det är redan försent, jag har lagt mig platt.
    Han är så jävla manipulativ. Förstår inte hur han lyckas. 

    Jag är en vanlig jävla människa, stark som tusan och så går jag och försätter mig i en sån här sits. Jag fattar det inte, varför känner jag mig dålig. Får skuldkänslor för att jag försöker sätta gränser. 

    Jag har haft skuldkänslor för allt i hela mitt liv. jag försöker mitt jävla bästa i allt för alla människor och tar på mig skulden för allt som händer. Vill bara att alla ska vara glada.

    Kommer till 100% få mig att gråta. Har redan svårt att andas och hjärtat bankar så hårt. Känns som att jag fått ett slag i magen. 

    Hur kan JAG få skuldkänslor i det här? Det är ju fel på mig. 


    Skuldkänslorna handlar väl mer om hur illa du behandlar dig själv? Att du väljer att vara någons plan B istället för A? 
  • Anonym (Deppig)
    Lynx123 skrev 2024-04-24 07:22:37 följande:
    Skuldkänslorna handlar väl mer om hur illa du behandlar dig själv? Att du väljer att vara någons plan B istället för A? 
    Skuldkänslorna mot mig själv är att jag framställer mig som ett jävla våp som inte kan säga nej, särar på benen för vad som helst och är helt blåst i huvudet. 
    Men de riktiga skuldkänslorna är för att jag har så otroligt svårt att säga nej, jag vill alltid vara till lags. Och i det här fallet skulle jag behöva prioritera mig själv i framtiden men det betyder att jag måste säga nej(till något jag också egentligen vill. Jag hatar att göra någon besviken. Det är inte ens säkert han blir det, och han skulle aldrig visa det för mig då men jag skulle känna mig som en svikare. 

    Jag har alltid lagt mig platt, inte mot honom (jo nu) utan generellt. I alla bråk alla diskussioner har jag fått ge mig just för att jag hatar konflikter. Har levt i ett hus med bråk, bråk, bråk sen jag var ett litet barn och jag mår så otroligt dåligt av det. 
    Och sen skaffade jag en sambo som var precis lika dan, brölade fram som en oxe och jag fick stå tillbaka, både med åsikter, tid som spenderas, resor osv.
    För några år sedan fick jag nog och stack. Bröt upp med sambon och tog ett jobb långt hemifrån. Funderade på att bryta kontakten helt med min familj. 
    Och nu får jag ständigt gå med det dåliga samvetet att JAG har förstört för dem, deras liv kan inte fungera som vanligt för att jag gjort som jag gjort. Det är inte i mitt huvud, det här är också saker som sägs. Och det bara kryper i kroppen på mig för jag vet inte hur jag ska få det att sluta. 

    Och för en gångs skull kände jag något för någon och vågade vara glad och tro på något för min skull. Och nu försöker jag hålla fast vid det för allt jag kan trots att jag vet att det bara blev skit av det här med.
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (Hmmm ...., ,) skrev 2024-04-24 00:47:56 följande:

    Vet du... Jag på riktigt  HATAR kvinnor som medverkar till att män är otrogna ( har tyvärr blivit utsatt mer än en gång), så i början placerade jag dig i samma fack. Men efter allt du skriver så har det faktiskt fått mig (hatar fortfarande otroheten) att på något märkligt sätt förstå att du på riktigt trodde på detta. Det blir svårt att vara "arg" på dig nu 😀

    Men tyvärr tror jag fortfarande inte att det kommer bli ni och tyvärr tror jag att du kommer hoppas på ditt hörn och han kommer inte ägna så mycket tankar på dig mer ännu han behöver för att du ska finnas kvar. 

    Jag (men jag kan självklart ha totalt fel!) kan tro lite att han mår bra av att du besvarar hans meningslösa mess som inte ger nånting framåt. HAN får tanka sitt ego att "kanske en dag när tiden är inne och jag(läs Han) väljer att lämna sin fru, då måste jag ha en plan och då men troligen inte förr så vill han kanske ha dig?

    Jag har kanske varit hård mot dig i din tråd, men detta är första gången jag förstår. 

    Din situation menar jag.  Hur kan man hjälpa dig?


    Tack. Jag tycker  inte att du har varit hård, ganska nyanserad faktiskt. Och det du säger är ju sant, jag har förstått dig hela tiden. 

    Jag trodde på det för att jag ville, jag ville tro att det skulle bli bra även för mig. Att någon faktiskt tyckte om mig. Jag tror inte ens, kan i alla fall inte minnas, att jag någonsin har hört ens från min familj att de älskar mig. Det är klart att de gör men det är så otroligt mycket skuldbeläggande och vi säger det inte till varandra. Vi visar inte ömhet.
    Nu var det någon som sa det och lät som att han menade det. Och det var så jävla skönt att känna. 
  • Lynx123

    Av allt det berättar låter det ju som att du VISST kan stå upp för dig själv och lämna när det behövs. Och att då falla tillbaks i samma mönster blir helvridet. Det ett ganska känt, psykologiskt fenomen (har glömt vad det kallas) hos individer med låg självkänsla och otrygg anknytning att välja parters de inte kan få, tex gifta, då det ger personen en anledning att skylle på när det inte funkar. Du behöver hjälp med att inse ditt eget värde och att gå framåt i stället för bakåt som du gör nu. Livet är så kort och det är så himla synd att självsabotera på det sätt som du gör.

  • Anonym (Deppig)
    Lynx123 skrev 2024-04-24 09:51:09 följande:

    Av allt det berättar låter det ju som att du VISST kan stå upp för dig själv och lämna när det behövs. Och att då falla tillbaks i samma mönster blir helvridet. Det ett ganska känt, psykologiskt fenomen (har glömt vad det kallas) hos individer med låg självkänsla och otrygg anknytning att välja parters de inte kan få, tex gifta, då det ger personen en anledning att skylle på när det inte funkar. Du behöver hjälp med att inse ditt eget värde och att gå framåt i stället för bakåt som du gör nu. Livet är så kort och det är så himla synd att självsabotera på det sätt som du gör.


    Fast det har jag inte. Jag har bara flytt. 
    Och allt tyder på att jag snart kommer behöva ge upp, för jag orkar inte lyssna på skuldbeläggandet något mer. 
    Och när han valde mig så fick jag något tryggt att luta mig mot. Och så visar det sig att han bara sökte stöd från något som också var trasigt. 
  • Anonym (o)

    Men TS, du hade inte behövt svara någonting speciellt  alls tänkte jag, eftersom det inte ens var en fråga. Då har du inte sagt nej, som du tycker är så jobbigt 

  • Anonym (Wake up call)
    Anonym (Deppig) skrev 2024-04-24 10:06:51 följande:
    Fast det har jag inte. Jag har bara flytt. 
    Och allt tyder på att jag snart kommer behöva ge upp, för jag orkar inte lyssna på skuldbeläggandet något mer. 
    Och när han valde mig så fick jag något tryggt att luta mig mot. Och så visar det sig att han bara sökte stöd från något som också var trasigt. 

    Men hur kan du skuldbelägga dig för att du svarar nej till en man som är upptagen? Det borde vara motsatsen egentligen. 
    Om det är någon som ska skuldbeläggas så är det den som leker med två kvinnor. Ingen person som förtjänar sympati direkt.

    Jag tror att du behöver söka hjälp för låg självkänsla, så du lär dig inse värdet av dig själv. Det finns nog ingen annan som kan hjälpa dig, och allra minst du själv. Så länge du faller för en man för att han får dig känna dig älskad men samtidigt ger dig tomma ord och löften, så kommer ditt självskadebeteende fortsätta.

    Det viktigaste av allt är något ingen här kan hjälpa dig med,
    att lära dig älska dig själv! 


    Först när du anser dig värd något har du styrkan att säga ifrån och ställa krav. 
    Det är inte en mans uppgift att få dig känna dig älskad. Det är din uppgift att lära dig älska dig själv, om så du än blir singel hela livet.

    Just nu är du ett lätt byte för alla med dåliga avsikter, och du tillåter sådana att komma in i ditt liv. Om du ska bli stark och komma ifrån denna onda cirkel behöver du söka hjälp för det. 


    Han kommer aldrig respektera dig, när han vet att du inte säger ifrån eller står upp för dig själv. Chansen är större att han kommer ledsna med tiden än bli din.
    Om du vill ha en ärlig chans, jobba på dig själv och bli stark nog att kräva att han lämnar sin fru innan han blandar in dig i ett triangeldrama. 


    Om man tillåter sig bli behandlad som en dörrmatta som kommer folk utnyttja det och trampa ner en. Inte bara din älskare utan många andra människor gör tyvärr så. Problemet är att du kanske njuter för stunden, men ditt självförakt kommer för alltid plåga dig tills du börjar säga ifrån. Det kommer bara leda till ännu sämre självkänsla och sämre självförtroende att fortsätta på samma spår.

    Rädda dig själv, först och främst!

  • Lynx123
    Anonym (Deppig) skrev 2024-04-24 10:06:51 följande:
    Fast det har jag inte. Jag har bara flytt. 
    Och allt tyder på att jag snart kommer behöva ge upp, för jag orkar inte lyssna på skuldbeläggandet något mer. 
    Och när han valde mig så fick jag något tryggt att luta mig mot. Och så visar det sig att han bara sökte stöd från något som också var trasigt. 
    Fast att fly är också ett försvarsbeteende där du avlägsnade dig själv från det som skadade dig. Och grejen är ju att du INTE fick något tryggt att luta dig moy - det var bara vad du trodde, en fantasi. Som någon annan skrev behöver du hjälp med självhatet för det finns så mycket kul och härligt i det här livet som inte hänger på någon annan än dig själv.
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (o) skrev 2024-04-24 12:35:04 följande:

    Men TS, du hade inte behövt svara någonting speciellt  alls tänkte jag, eftersom det inte ens var en fråga. Då har du inte sagt nej, som du tycker är så jobbigt 


    Frågan kom rakt ut till slut. 
  • Anonym (Deppig)

    Nu kommer jag skriva något ganska personligt, något som jag aldrig någonsin har sagt eller yttrat.

    Jag hatar inte mig själv, egentligen inte. Jag är ganska smart, tänker utanför boxen, ser rätt bra ut, duktig på det jag gör. Jag tycker att jag är ganska bra, snäll. Lite för snäll. Men jag tänker också att om man ger av sig själv, ställer upp för andra, försöker vara sitt bästa jag. Någon gång borde man väl få något tillbaka, nån gång borde det väl bära frukt? Jag kan inte se mig som någon som tar för sig, det går liksom inte. 

    Och så kommer det här mörka - om jag tar för mig, sätter mig själv först. Ställer krav att han ska lämna sin fru. Då betyder det att jag tycker att jag är värd det. Att jag är bättre än någon annan. Att det jag skulle kunna erbjuda är så mycket mer än vad någon annan kan. Det betyder att jag tycker att jag är bra. För ingen annan verkar ju tycka det, och tycker jag det själv så gör jag mig till åtlöje.
    Det här är första gången jag har upplevt att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag är. Och så var det inte sant, jag blev bara lurad. Hur kunde jag tro det? Att jag var värd det, det är så jävla skrattretande och jag känner mig så otroligt förlöjligad så ni anar inte. 

    Det var så otroligt skönt att känna att någon uppskattade mig och det enda jag vill är att känna det igen.

Svar på tråden Han vågar inte