”Det tog över fyra år innan storken hittade vår tröskel”

Grattis till din son! Vägen dit har varit lång. När började ni planera för att bilda familj?
– Tack! Vägen var som sagt lång, närmare bestämt fyra och ett halvt år, innan storken slutligen hittade vår tröskel. Vi slutade med p-piller i november 2005. Jag kände någonstans inom mig redan som tonåring att jag inte skulle kunna få barn, men när det väl var dags tänkte man ju att det bara var inbillning. Vi var pirriga och entusiastiska och hoppades så klart att det skulle gå på en gång. Vi bokade till och med en ”göra-barn-resa” under nästkommande ägglossning. Naturligtvis blev vi inte gravida då. Och inte under någon av de nästkommande 38 ägglossningarna heller.

När började ni fundera på IVF?
– När det gått ett år och inget hände kontaktade vi först en privat gynekolog. Hon gjorde en utredning och rekommenderade oss, efter några behandlingar med Pergotime, att gå vidare med IVF på privat klinik. Eftersom det kostar en hel del pengar vände vi oss till landstinget. Vi gjorde en andra utredning där, men resultat visade inte några fel. Efter många samtal och tandagnissel gick till slut en remiss iväg till Umeå. När vi påbörjade behandlingen hade det gått drygt ett år från det att vår privata gynekolog föreslog IVF.

Hur gick behandlingen till?
– I januari 2009 påbörjade vi vår första långa IVF-behandling. För att maximera chanserna gjorde vi allt vi hört skulle vara bra. Så som akupunktur, taktilmassage, ingen alkohol, enbart ekologisk mat, inga E-ämnen och så vidare. Behandlingen resulterade i ett befruktat ägg. Eftersom vi hade hört att vila skulle vara bra tog vi semester och bokade en utlandsresa. Jag fick inte bada enligt IVF-kliniken så jag spenderade hela resan på torra land. Sista dagen innan vi skulle åka hem började jag blöda. Hela världen rasade samman, säger Sweetiepai och fortsätter:
– Vi valde att försöka igen på en annan klinik. Den här gången, i april 2009, fick vi prova den korta metoden. Vi försökte leva lite mer som vanligt, inte en massa stressande akupunkturbehandlingar eller liknande. Hade även hört att man inte skulle göra för många förändringar på en gång då det kunde påfresta kroppen för mycket. Vi fick ett befruktat ägg! Tolv dagar efter återförandet började jag blöda. Världen rasar samman igen.
Har du någon gång tänkt tanken att ge upp?
– Nej, aldrig! Jag har bara funderat på olika vägar att bli förälder. Vi tittare lite på adoption och donation, men hann inte fördjupa oss i det. Att ge upp var aldrig ett alternativ.

Blev det tredje gången gillt?
– Det kan man säga. I slutet av juli kunde vi köra igång med tredje försöket. Läkarna tyckte att vi återigen skulle prova den långa metoden. Den 20 augusti plockas jag på åtta ägg. Dagen efter får vi veta att ett ägg befruktats. Här kände jag att jag höll på att ge upp. Men när vi kommer till kliniken dagen därpå visar det sig att ytterligare ett ägg blivit befruktat och vi får tillbaka båda. Lyckan är stor hos familjen ”Sweetiepai”, nu ska det väl ändå gå vägen. Precis som vid de tidigare försöker tycker jag mig känna en massa graviditetssymptom. Den andra augusti tjuvtestar jag, ett vackert plus uppenbarar sig på stickan. Vi kan knappt tro våra ögon och testar både en och fem gånger till, men jo det är ett plus.

Vad kände du då?
– Det var väldigt omtumlande att till slut få ett plus! Jag grät av lycka när testet först visade positivt. Sen kom tvivlen och oron. Kunde jag verkligen vara gravid. Jag vågade inte vara glad förrän i slutet av graviditeten. De första sexton veckorna var vi på ultraljud varje vecka, eftersom min oro vägrade att ge med sig. Sedan blev jag lite lugnare när jag kunde känna fosterrörelser. Men så fort det var lugnt i magen någon dag var oron snabbt tillbaka. Det var först under de sista tio veckorna som jag njöt av graviditeten.

Hur har du mått under tiden ni försökt?
– Till en början var besvikelsen hanterbar, det är ju trots allt väldigt vanligt att det tar upp till ett år innan något händer. Men ju längre tiden gick, desto svårare fick jag att hantera besvikelsen och sorgen. Min man är otroligt stöttande och gjorde sitt bästa för att underlätta för mig. Det kan inte heller ha varit lätt eftersom han även bar på en egen sorg. Till bådas lättnad var det i den vevan jag fann Familjeliv. Här fanns andra i samma situation som visste exakt vad jag kände och hur jag mådde och här kunde jag älta mina känslor om och om igen utan att någon tyckte det var jobbigt. Istället möttes man varje dag och uppmuntran och förståelse. Det var underbart. På slutet var sorgen och tomheten så stor när mensen kom, att jag inte orkade gå till jobbet. Jag kröp ner i sängen och gick inte upp på hela dagen, ibland flera dagar.

Hur har det påverkat din syn på att bli förälder, för många är kanske tanken ”hur många barn får jag när jag blir stor” istället för ”om jag får barn när jag blir stor”?
– Är det något jag lärt mig under den här resan så är det att inte ta något förgivet och att det inte finns någon rättvisa. Det är något jag alltid kommer bära med mig. Att vara föräldrar är en stor gåva!

Vad har du för tips och råd till andra medlemmar som också försöker och försöker?
– Mitt första tips är att inte vänta för länge med att söka hjälp. Vi fick kämpa oss till vård och allt sådant tar tid, det är dumt att slösa tid i onödan. Är det något som är fel är det bra att få hjälp så fort som möjligt. Släpp fram känslorna. Jag tror att det är en nödvändighet för att inte ta kål på förhållandet. Stänger man inne känslorna kokar det över till slut och risken är att det är partnern och förhållandet som får ta smällen. Var rädda om varandra! Man kommer kanske få gå igenom många tuffa tider tillsammans och då är det superviktigt man kämpar med varandra. Hitta på saker tillsammans och hitta andra saker att leva för när det är tufft. Det stärker sammanhållningen och då klarar man det mesta.

När blev du medlem på Familjeliv?
– Jag blev medlem på Familjeliv.se i januari 2008. Jag hade då hittat några bloggar där som jag börjat följa och kände själv behov av att skriva av mig i ett anonymt forum.

Vad är det bästa med Familjeliv?
– Det bästa med FL är det fantastiska stödet jag funnit hos andra i samma situation. En del av dem har blivit nära vänner som jag numera även umgås med privat. Utan dem vet jag inte om jag hade orkat kämpa på samma sätt när barnlösheten var som jobbigast.

Ett stort tack till Sweetipai som delat med sig av sin historia till oss.