• Anonym (Sorgsen)

    Jag hade lämnat om det inte vore för.....

    Jag känner mig förbrukad. Jag fyller 44 i år och har två barn. Om de vore äldre och hade flyttat, eller om jag hade råd att bo kvar i storstan som singel och ha en 4a. Om min man inte vore min bästa vän. Jag har missat alla chanser för ett liv i passion och fullständig kärlek. Om jag inte vore så rädd för att ingen nånsin skulle vilja ha mig, hade jag jag lämnat. Hur ska jag tänka.? Ge mig lite uppmuntran är ni snälla.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-03-05 17:50
    Jag är inte längre rädd och egentligen inte längre sorgsen. Jag är rädd om min familj men har påbörjat min inre resa mot ensamheten. Jag ska resa, göra galna saker och ha kul, sedan, så sedan så kanske kommer jag att ta steget fullt ut i det okända. Våren kanske blir varm och het.

  • Svar på tråden Jag hade lämnat om det inte vore för.....
  • Anonym (Sorgsen)

    Ja, jag saknar åtrå. JG vet inte om det är någons fel, men jag ville ha ett typ av liv i säkerhet och fann visserligen det men en kille som är känslig, vilket är bra men också älskar med råd av en manual. Förstår du. Tekniskt bra, men trist. I och för sig är sexet inte problemet egentligen, utan att jag vill ha så mycket och inte är beredd att offra något. Jag var rak och tydlig med att jag inte var lycklig och inte längre kär i honom. Men han verkade tycka att det inte var så viktigt. Jag fick i alla fall den känslan.

  • Anonym (Sorgsen)
    de Robespierre skrev 2014-01-25 16:24:57 följande:
    Det är svåra beslut vi ibland ställs inför i livet. Vid vissa tillfällen kan det vara värt att vänta för saker kan förändras till det bättre. Men ibland kan det även vara motsatsen och det man är uppe i är svanesången där valet att avvakta bara innebär att det går från dåligt till ännu sämre. Hur vet man vad man skall välja? Svårt att säga men det viktiga är att ta in den andra personen i det hela så fort som möjligt. För om man känner att det här inte är bra, jag fixar inte detta längre, så kommer den andre att förr eller senare märka att något inte står rätt till. Fram till denna punkt så hinner det bli ännu mer komplicerat. Om man flaggar och säger att jag är inte lycklig så kan det självklart komma som en chock. Men jag tror att de flesta uppskattar det för det visar att man spelar med öppna kort och vill låta den andre ha en chans att påverka, om det nu bara sträcker sig till att informera personen till att börja med. När den andre vet att man inte är lycklig så öppnar sig möjligheten till förändring. Det är ingen garanti att det blir bättre med vi kan vara 100% säkra på att om den partnern inte kommer med i det hela så finns det bara en minimal chans till en förändring. För hur skall den veta att det inte går att fortsätta såhär längre? Vi män har ofta en tendens av att fatta långsamt när det gäller signaler som en kvinna hade snappat upp på ett ögonblick. Vet inte om det bottnar i att vi föredrar att få ett problem levererat rakt och tydligt via ord - "Jag är inte lycklig längre". Samtidigt så kan vi känna av att något inte är som det skall men när kvinnan inte säger något på eget initiativ eller svarar på vår fråga "Vad är det? (vilket kvinnor ibland kan tycka bara kan besvaras med ett "Duhh..." för det är så självklart vad som är fel) så utgår vi ifrån att det nog inte är så farligt. Därför är det viktigt att vara rak och tydlig och kanske ta till sig teorin om att män och kvinnor kommunicerar på olika sätt.  Du säger att du har sex med din man. Men du saknar "det där". Känner du att du verkligen vill ha sex med honom med "det där" saknas? Eller är det så att du klarar av att ha sex med honom men det blir mest för att stilla hans och din drift och inte för att du åtrår honom (eftersom det där saknas)? Eller har det så att det tar emot men du gör det för det dåliga samvetets skull? Du nämner 4 år som om du har stakat ut ett plan i huvudet. Jag kan inte dra mig ifrån att känna en viss jämförelse med liknande resonemang som när man är hos tandläkaren och tänker "Om 30 minuter är jag ute härifrån" eller man sitter på en långflygning och hela tiden tittar på skärmen och tänker "Nu är det bara 8 tim och 40 min kvar.....8 tim och 38 min kvar...." Är det för att din son troligtvis flyttar hemifrån då eller annan orsak? Du nämner även att han behöver massor av kärlek och uppmuntran. Vad är det du fruktar skall hända som innebär att han inte får det vid en separation? Om han är i en känslig period just nu så kan man även fundera över hur han tar det ifall han spenderar fyra år tillsammans med sin mamma som inte vill vara kvar med hans pappa (vilket är svårt att dölja). Jag säger inte att det kommer att synas, men barn ser och känner av mer än vad man tror syns utåt. Detta med de 4 åren kan även tolkas som att du redan har bestämt dig men du skall bara sitta av tiden med din son. När dessa 4 år har gått, hur skall du då leverera nyheten till din man? Jag kan tänka mig att han kommer säga "Varför har du inte sagt något tidigare (därav det viktiga med att ta med den andre och vara tydlig). Det finns nog ingen Silver Bullet när det gäller problem som detta. Alla förhållanden är unika med olika förutsättningar, bagage och personligheter. Trots det så finns det ofta några gemensamma nämnare som man kan dra erfarenheter av. Jag kan inte ge dig något råd om att gör såhär så kommer allt lösa sig. Det är bara du och din man som vet lösningen. Däremot kan jag försöka bidra med min syn på saken som lekman, vilket även svarar på din fråga om jag är psykolog. Nej, det är jag inte och har inte läst en minut i ämnet. Jag är en helt vanlig man som försöker lära mig av det som livet försöker lära en. Och jag lär mig fortfarande och kommer inte sluta förrän "The Fat Lady Sings"  

    Jag vill känna åtrå så jag älskar med honom genom att föreställa mig att jag känner det. Jag älskar med honom mest för att jag vill göra honom lycklig och för att han ska känna sig älskad och viktig, så är det numera. Då, för länge sedan, älskade vi för vi båda ville det och jag var nog mest kär i det liv vi skulle bygga upp tillsammans. Jag visste vad jag ville ha då, han med.
  • Anonym (Sorgsen)
    knasigapappan skrev 2014-01-24 20:57:48 följande:
    Jag bor i storstan

    Har du kul? Har du god ekonomi med varannan vecka och dyra tonåringar. Du verkar snäll. Varför lämnade du?Hade du passion?
  • Anonym (§7)

    Det är inte alltid så jävla roligt att vara singel och ha taskigt med pengar heller..

  • Anonym (Sorgsen)
    Anonym (§7) skrev 2014-01-26 07:13:05 följande:
    Det är inte alltid så jävla roligt att vara singel och ha taskigt med pengar heller..

    Nej verkligen inte. Du är också uppe tidigt. Kunde inte du sova heller?
  • Anonym (§7)
    Anonym (Sorgsen) skrev 2014-01-26 07:24:03 följande:

    Nej verkligen inte. Du är också uppe tidigt. Kunde inte du sova heller?
    Vaknade tidigt, drack kaffe, käkade macka, lyssnade på i-netradio, surfade runt bl a hit, lyssnade på ett prg om hur vi kommer att vilja leva i framtiden alltså hur konstellationerna kommer se ut, somnade om...

  • Anonym (24)

    Är 24 år och känner som du....

    dessa inläggen gav mig en tankeställare, jag vill inte må så här i 20 år till... jag behlver ta tag i detta nu.

    min största ångest är barnen... dom är 4, 6 och snart 1

  • Anonym (§7)
    Anonym (24) skrev 2014-01-26 10:18:39 följande:
    Är 24 år och känner som du....
    dessa inläggen gav mig en tankeställare, jag vill inte må så här i 20 år till... jag behlver ta tag i detta nu.

    min största ångest är barnen... dom är 4, 6 och snart 1

    Jag får en känsla av att många kvinnor väljer den trygga mannen som far till barnen men sen tröttnar de när vardan kommer och han verkligen bara är den trygge mannen som ser till att allt funkar och alla har det bra.
    Det verkar då roligare med en mer spännande man. Sen vill hon åt det narkotiska rus som spänningen och förälskelsen innebär. Detta drogsug är kvinnans förbannelse..

  • Anonym (24)

    Vårt förhållande har mycket större problem än passion och jag står kvar för barnens skull.

    Att leva ensam med sämre ekonomi skrämmer mig inte alls.

    Så ditt påstående stämmer inte riktigt för mig.

  • Anonym (§7)
    Anonym (24) skrev 2014-01-26 10:54:23 följande:
    Vårt förhållande har mycket större problem än passion och jag står kvar för barnens skull.
    Att leva ensam med sämre ekonomi skrämmer mig inte alls.
    Så ditt påstående stämmer inte riktigt för mig.
    Har du insett detta nu efter att nyligen ha skaffat barn och dessutom har två små sen tidigare?
    Men det kan ju förstås hända grejer på vägen. Gör det som känns bäst men det är ju stora beslut som ska tas, som innebär stora, livsavgörande förändringar för alla inblandade.
Svar på tråden Jag hade lämnat om det inte vore för.....