Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

För det första är detta en tråd för de som valt att stanna kvar i en relation p g a olika orsakeroch behöver stöd i den tuffa situation man befinner sig i då. Det handlar om att hantera brist på tillit, smärta ångest över det som hänt.  Varför man valt att stanna är alltså inte det viktiga i den här tråden - utan hur man kan göra det bästa av sin situation, får läka och må bättre.

Om någon ändå vill veta varför - så kan det ha att göra med att man hopp att såren någon gång ska läka i framtiden, Man kanske fortfarande känslor kvar som gör det svårt att släppa allt för en ny relation, eller så har man byggt i åratal på den ursprungliga relationen och tycker det är en större förlust att ge upp denna, än att starta nytt ( vad vet man om hur den relationen blir (?) -  det tycks ibland som att det förutsätts att alla nya relationer som startas efter en separation blir bättre än den första ...) + många andra personliga orsaker som gör att man inte avslutar relationen.

Men då har man uppfatta saker o ting rätt så fel , att partner går ut o knullar andra har inget med mig att göra det hara bara med partnerns svaga karaktär att göra , och att sprnga omkring och flirta och dra in andra i sitt liv är bara ett sätt att sänka sig till samma nivå. En otrogen partner kan lika gärna vara otrogen oavsett hur bra eller dålig man är...

Missförstå mig inte , jag försvarar inte otrohet på något sättt , jag är själv skild pga av en otrohet , så jag vet precis hur dåligt man mår av det. Men jag tror inte på att springa omkring och söka bekräftelse utanför förhållandet , inte om man har för avsikt att repsrera förhållandet iaf.... ser inget fel i att ge en otrogen partner en knäpp på näsan eller en rimlig hämnd , men att dra in andra människor i sitt förhållande är precis samma beteende som gjorde att den andra var otrogen i första taget.. och det hjälper knappast att lösa problemen på hemmaplan , tvärtom så ökar det bara klyftorna ännu mer och kanske ger mersmak...antingen så löser man problemen och gör så med 100% engagemang eller så skiter man i det. Att leva i någon slags gränsland gagnar inte någon , allra minst barnen (om det finns sådana).

Jag läste din historia och det närmast vänder sig i magen, fy vad hemskt!
Förlät du honom? hur gick ni vidare? Hur har ni det idag? vad händemed hennes graviditet? har ni kontakt med det barnet?
Din man var en riktig skit, men han sökte hjälp och hon utnyttjade sin maktposition. TOTAL oacceptabelt.

... jag vill också tillägga att ALLA känslor är tillåtna här. Syftet är alltså att hjälpa de som berättar, inte kritisera dem. Det är alltså fullt tillåtat att lägga all skuld på älskarinnan/älskaren, att man vill hämnas, att man bara vill se till att man mår bra, förlåta, hata, bygga självkänsla, förstå, stänga av, läka, berätta att man vill flörta med andra män etc etc - för att slutligen hitta rätt väg för en själv att gå vidare med relationen och sig själv. Livet är inte alltid lätt.

Allt detta hände i November så vi har kommit en bit på väg. Jag försöker förlåta honom och det är något jag får kämpa med varje dag, precis som att han får kämpa varje dag med att jag ska lita på honom igen.
Hennes graviditet avslutades sa hon, strax innan julafton. Om hon verkligen var gravid eller ej kommer vi nog aldrig få reda på...
Vi har det relativt bra idag, så bra man kan ha det under dessa omständigheter. Men det är tufft!

Det var ganska mycket i årsskiftet med anmälningar hit och dit. Min man valde nämligen att anmäla henne till patientnämnden för hennes opassande beteende under deras terapi. Även att hon gick in i hans journal och tog hans mobilnummer och började messa.

jag tror faktiskt att det är en nödvändighet att få känna sina känslor och leva ut dem iaf till viss mån. Det är även viktigt att partnern får stå ansvarig för de saker han har utsatt personen för så all ilksa inte riktar sig åt älskaren eller älskarinnan.
jag har inte haft en partner som varit otrogen, men jag har haft en extrem flörtig partner som såg otroligt bra ut och tjejerna flockades. kan säga att han var lite av en gris vad gäller vårat förhållande och det la jag enbart på honom, men jag hatade att andra kvinnor så skamlöst kunde bara slänga sig över honom trots att de visste att han var upptagen. Det handlade ju inte enbart om ögonkontakt och leenden utan direkt kroppskontakt och elaka påhopp mot mej!!? va fasiken hade jag som partner gjort. De betedde sig som svartsjuka flickvänner till min partner.
Jag förstår inte mej på dessa typer av kvinnor. För mej är upptagna män helt ointressanta och om de flörtar med mej så visar jag ointresse.

Får man fråga vad du sa till honom när du tog tillbaka honom? Hur snabbt var han tillbaka i huset?

Min historia började för 7-8 månader sedan. Detta blir LÅÅÅNGT.
Min sambo och jag hade det jobbigt på alla möjliga plan, ekonomiskt, känslomässigt, praktiskt m.m. Utöver detta så kämpade jag med en depression (testade att byta medicin eftersom den jag använde och som förövrigt funkade för mej, fick mej att gå upp i vikt) och med en medicin som till slut inte visade sig ha önskad effekt. Ännu en motgång var att min sambo började jobba i en annan stad i samma veva.

Min depression var utom förståelse för min sambo. Han gjorde vad han kunde för att hjälpa och förstå men har man inte haft de problemen själv så kan man inte till fullo förstå. Detta i samband med alla andra problem och att han började jobba på annan ort gjorde att jag till sist bröt ihop, hotade att ta livet av mej (jag hade alla tabletter i munnen redan) och skrek rätt ut i ren ångest. Denna reaktion berodde enbart på att min sambo skulle komma hem en ynka dag senare än planerat.
Hade inte min sambos kompis varit inneboende hos oss och hindrat mej så vat jag inte vad som hade hänt.

När allt lugnat sig, dvs efter en dag eller två, så föreslår min sambo att vi ska ta en promenad (vi hade barnen den helgen och han ville väl vara där dom inte hörde). Sagt och gjort, vi tog en promenad och han berättade att han hade fått nog. Hela världen rasade och det kändes som en iskyla i hela kroppen.

Tiden gick, och på helgerna (ibland) kom han hem till mej och våran dotter. Vi var inte ett par men vi fortsatte som kk. Jag trodde väl att jag skulle må bättre av detta än att inte ha honom alls och sexet var ju kanon så varför inte tänkte jag.
Så var det en helg i december när jag står och bakar pepparkakshus med barnen (vårt egna + hans yngsta), då ringer hans telefon och personen i andra änden frågar om han är hemma för det är ett blomsterbud på ingång. Det är ett STOOORT fång röda rosor och på kortet i står det "DU :)".
Min sambo sa att det var från hans kompisar i sthlm eftersom han skulle fylla år snart. Det skulle han om 2 veckor. Men till saken hörde att jag sett en kommentar på hans facebook några dagar innan. Där stod det också "Du :)" Jag la ihop ett och ett och frågade mitt i all ångest som vällde upp inom mej, om det var från henne. "Vem" frågade han. Jessika svarade jag då. Och på det sättet fick jag reda på att han hade träffat en ny.
Jag vet intw om dom hade umgåtts innan han lämnade mej och det är väl inte otrohet i sig.

Det värsta kom senare. De följande 6 månaderna så velade min sambo fram och tillbaka mellan mej och den andra tjejen. Han kunde komma hem med bubbel och rosor och säga att det varkligen var mej han ville ha, för att om några dagar bli orolig i kroppen igen och inte veta om han gjort rätt val. Han kunde ringa mej mitt i natten bara för att säga hur dåligt han mådde och att det inte fanns någon annan kvinna som jag, för att några dagar senare igen åter bli tveksam.
Efter vääääldigt många vändor så bestämde vi oss för att på allvar ge vårt förhållande en chans. Han skulle göra allt för att mitt förtroende för honom skulle byggas upp igen. Och det gjorde han. Han visade mig alla sms med jessika. dom som hon skrev och dom som han skrev och jag såg verkligen med egna ögon att han försökte säga till henne att han inte ville mer. Men så fort han gjorde detta så bokade hon ett flyg (vi bor på västkusten och hon i sthlm) till gbg för att få prata med honom. Allt detta gjorde ju att min ångest vällde upp titt som tätt, men han ignorerade dessa försök från henne och jag hade lovat mej själv att försöka lita på honom igen så jag gjorde så gott jag kunde.

Under hela den här tiden så började även min sambo må sämre och sämre psykiskt och när han fick erbjudande att följa med några kompisar på en restresa så uppmuntrade jag honom att ta den chansen.
Det visade sig senare att Jessika hade varit med på den resan. Åter igen rasade allt! Och jag menar verkligen allt! Jag tog alla hans saker och slängde ut dom. Det var allt från kläder, till sängklader till laptop (i väska så den klarade sig) ja allt!
Och han försvann i väg. Vart vet jag inte men han kom tillbaka dagen efter och frågade om vi kunde ta det lugnt för barnens skulle. Det ville jag eftersom jag hade kunnat lugna ner mej så pass.
Efter ytterligare ett par veckor så växte förhållandet fram igen. Jag ville ju få tillbaka allt det där som vi hade haft och var väl villig att försöka igen för att få det. Men Jessika fortsatte att höra av sig. Gång på gång på gång. Min sambo försöker ignorera men det verkar inte funka (jag har allvarligt börjat fundera på om hon är sjuk på nåt sätt). Jag har själv pratat med henne och hon ljuger på så att det är helt vansinnigt. Allt det hon säger är lögn vet jag eftersom hon även sagt detta till en gemensam vän mellan mej och min sambo.

Nu verkar det som att vi som pricken över i:et måste sälja vårt hus. Detta pga att när min sambo sålde sin del av företaget där han jobbade på annan ort, så skrevs ett kontrakt där han skulle få ut x antal månadslöner. Hans före detta kollega vägrar nu betala ut och vi har skrivit en stämningsansökan på denne. Frågan är väl bara om vi hinner få igen pengarna innan det är för sent.
Detta sistnämnda har påverkat min sambo så till den milda grad att han inte orkar mer. Kvällen den 3 juni kom han inte hem och jag kunde inte nå honom.
Då bubblar all min svartsjuka upp igen och jag får för mej att han är på ett hotellrum med jessika (hon bokar alltid ett rum när hon hotar att flyga till gbg). I stället för att vänta ut honom så att jag kan fråga honom rätt ut så gapar jag och skrivker på hans mobilsvar att han kan göra både det ena och det andra.

Jag vet inte om han var med henne på nåt hotellrum, men om det nu bara är min svartsjuka som sätter griller i huvudet på mej så har jag förmodligen gett vårt förhållande nådastöten. Jag sa så hemska saker till honom så det är oförlåtligt.

Han kommer hem i morgon har han sagt. Vår dotter fyller tre på söndag. Jag vill fortfarande att allt detta ska gå at reparera men jag vet inte hur. Min sambo måste ta sig ur sin depression (eller vad det nu är) och vi måste nog gå i terapi båda två. Jessika måste ut ur bilden på allvar annars kan jag inte gå vidare.

Ja ingenting är omöjligt men näst intill kasnke. Detta var en kortfattad version. Eloge till er som orkade läsa.

TS!

Hur är din relation med din man idag? Misstänker du ny otrohet? Har han förändrats något sen "misstaget" ?

Min historia är komplicerad på så sätt att det varit utdraget och själva otroheten mer handlar om en långvarig, djup och nära kontakt/relation som utvecklats över tid samtidigt som vi kämpat hemma med terapi och allt möjligt.
Efter ett drygt år så är vi nu separerade och efter sommaren väntar själva "nådastöten", dvs. att bekräfta skilsmässan och kapa det sista bandet.

Varför skriver jag då i denna tråd?
Jo, vi är inte heelt klara än. Efter många turer fram och tillbaka där vi båda till sist löpte linan ut och var med andra så är vår kommunikation bättre än någonsin. Jag själv har släppt allt elände som varit tidigare och är inte heller längre intresserad av att söka bekräftelse på annat håll (vilket jag gjort).
Blir det så att vi fullföljer (det mesta talar för det) så kommer jag att gå vidare ensam tror jag. Har många planer på hur jag ska bli lycklig, helst med min partner ännu vid min sida men annars på egen hand.

Mitt sätt att ändå komma förbi krisen - från mitt perspektiv - handlade om att lära mig tycka om mig själv igen. Förstå och verkligen inse att det inte är något fel på mig. Då var det också till slut lätt att släppa taget om det år som gott och se på allt fint som vi faktiskt har i vår relation, familj, vänner, fantastiska barn och en framtid som skulle kunna bli fantastisk.
Vi hamnade i en slags stiltje/slentrian och fick nu en möjlighet (?) att börja om, starta på en ny resa med nya äventyr.. Hitta varandra, leka och återuppbygga oss själva som individer. Vi behöver båda två lösa en del saker i våra egna liv, hitta en positiv väg med arbetet, hälsa/aktivitet och kanske utveckla ett socialt liv lite mer.. Vi har knappt träffat några vänner på flera år och sånt gör att man "dör" lite både som individ och som par, tror jag..
Nu vet jag inte om det blir en nystart eller ej.
Partnern har sin förälskelse och kanske blir det ett nytt liv där. I så fall hoppas jag (uppriktigt) att det går bra, att de hittar lösningar för att leva ihop (inte helt enkelt) och verkligen blir lyckliga tillsammans. Själva otroheten var en naturlig konsekvens av det lite torftiga liv vi båda var ansvariga för - och även om det togs en del ogenomtänkta beslut under resan (av oss båda) så är det sånt som händer när känslorna dränker förnuftet och drar i trådarna..  
Följer tacksamt alla era erfarenheter här - särskilt alla goda knep som gör att man hittar tillbaka till varandra på ett bra sätt. Kortsiktigt blir vi nog båda lyckliga(re) om vi fortsätter och bekräftar skilsmässan - men jag vill gärna se förbi detta, om ett antal år när våra barn ska ta studenten, bilda familj och alla andra mistolpar.. Jag är övertygad om att livet är som bäst om man lyckas vara (förbli) lycklig inom ramen för kärnfamiljen med den trygghet och historia vi alla har ihop.