Anonym (Sorgsen) skrev 2014-01-26 20:44:42 följande:
Nej inte förbannelse. Om dessa trygga män gav kvinnorna uppmärksamhet, fantasi beröm och upplevelsen av att just deras kvinna är den mest fantastiska varelsen i världen, då skulle många kvinnor vara mycket nöjda. Trygg måste inte betyda tråkig. Om mannen och kvinnan har för avsikt att se till att berömma varandra varje dag och se till att båda uppskattar varandra kan det bli väldigt bra.
Det är lätt att bli hemmavan. Men vänjer sig och intalar sig att det krävs mindre och mindre uppmärksamhet till partnern eftersom det verkar ju funka. Det ju ingen som klagar. Här ligger nog ansvaret (om man nu kan kalla det) på båda. Den som inte tycker att den får det den vill ha eller behöver har skyldigheten att säga till. Vi kan inte läsa varandras tankar och säger man inte vad man tänker eller känner (för man tycker det borde vara uppenbart) så tar man risken att partnern kanske missar det.
En del personer har tydligen svårt att berätta för sin partner att man behöver mer av kärlek, ömhet och "bekräftelse" eftersom det känns som att det blottar en typ av svaghet hos en själv. Att man är beroende av den andre och i sin vilja att vara stark och självständig så kan det slå omkull den balans man vill hålla. Man vill inte visa att den partnern har ens hjärta i dess hand och man är lite desperat på att få personens bekräftelse på kärlek. Men som det är i alla förhållanden så måste man våga älska för att bli älskad och det handlar mycket om att våga blotta sig även om att man kanske fruktar att blir sårad och lämnad.
Den andre partnern är någonstans fult medveten om risken med att bli hemmavan och att ta sin partner för givet. Det brukar ibland märkas när partnern har kommit så långt att den vill lämna och då säger "jag vet att jag inte har...." Man kan fråga sig varför den då har låtit det gå så långt trots att den har känt av eller varit medveten om det. Tror att förklaringen kan ligga i en massa olika orsaker. Att man har tappat bort "det" på vägen för en lång tid tillbaka och ju längre tiden går desto svårare känns det att vända det och med tiden blir det ett sätt att leva. Man kanske inte ens ser elefanten i rummet och det tas aldrig upp. Så år en dag till, som blir en vecka och månader. Vi människor är väldigt lika men samtidigt unika som man kan skall aldrig generalisera. Men det verkar som om vi ofta hamnar i samma problem men där den personliga orsaken till det är individuell och lite mer unik. Detta pga vi alla är olika, kommer från olika uppväxter (familj, personliga erfarenheter osv), har färgats att det vi har upplevt under våra liv och bär på eget bagage. Det som ofta drabbar en del människor är att man vänjer sig.
Man glömmer bort att man en gång kanske kämpade för att få det man har, hur mycket man ansträngde sig utan att tveka. Det som man idag tar för givet att det alltid kommer att finnas där. Det gäller stort som smått. Om vi hamnar i en situation där vi förlorar det så inser vi då ofta hur värdefullt det faktiskt var och att kanske har prioriterat fel. Att man skulle ha fokuserat på just "detta" som nu är borta istället för allt annat som nu i eftertankens kranka blekhet känns helt bortkastat. Det betyder inte att man skall sluta klaga och nöja sig med det man har. Istället handlar det om att ta en funderare över det som är viktigt här i livet. Vad är det jag INTE kan leva utan eller aldrig vill förlora.
Barnen är en självklar sak som ingen tvekar över. Vi har väl konstant dåligt samvete över att vi aldrig ger dem tillräckligt med tid. Och kanske kan vi skjuta på vissa saker som mest handlar om det materiella och kravet på att kunna visa framgång till fördel att vika en hel dag åt dem istället där det bara handlar om fokus på barnen, det dom vill göra. När det gäller kärlekslivet så verkar det som om man tror att man det finns en större tolerans och överseende eftersom det handlar om två vuxna. Och då är det väl inte omöjligt att man prioriterar på ett annat sätt. " - Uppvaktning och tillsammanstid skall vi självklart ha men jag skall bara först fixa...." och så går tiden och det blir skjutet på framtiden. Efter ett tag kan känslan att "det kanske inte behövs så mycket" infinna sig eftersom partnern inte klagar, och själv orkar man inte just nu och så blir det i princip aldrig av. Det färgar sakta av sig, man glömmer bort vad det var som gjorde att man föll för sin partner, hur det kändes. Istället så knatar man på och lever samt håller liv i förhållandet helt på den "djupa kompiskänslan". Trots att båda säkert känner att man har låtit "det" försvinna. Självklart färgar det också av sig på sexlivet eftersom man inte känner att ens partner inte har samma lust längre eller vill ha en (borttappad sexlust kan självklart också bero på andra saker) .
Som vanligt blir det alltid långt när jag skriver. Vill inte spamma er andra med mina låååånga inlägg men jag vill få fram hur jag ser på saken. Summa sumarum: Det går att vara både trygg och farlig. Men det kräver insikt, vilja och en hel del investering i partnern och förhållandet. Inte vid några enstaka tillfällen utan regelbundet. Det fina i kråksången är att när man väl har fått igång det så brukar det vara lättare att underhålla det. Och den positiva feedbacken skapar lust att fortsätta.