Ni som är/var "ensambarn"

Jag är ensambarn, det var ingenting jag "led" av som liten men nu när jag själv är vuxen och har en påbörjad ( ) familj så dyker det upp mer och mer sorgsenhet över att jag inte har några syskon. jag är avundssjuk på att min man och hans systrar har så bra kontakt och önskar att jag hade någon att minnas saker ihop med. När mina föräldrar går bort så är jag liksom ensam...tack & lov har jag ju familj själv, men ändå. Dert blir jag som får ta hand om dem när de blir gamla etc. utan avlastning.

Naturligtvis finns det även fördelar, jag har en enorm grundtrygghet och ett bra självförtroende...

Ni ska såklart inte skaffa fler barn om ni inte vill, men jag tror det är bra att ha syskon.

Jag hade kanske otur med mina ensambarnskompisar när jag var liten, nu känner jag faktist ingen utan syskon.
Men jag tycker inte det är sâ konstigt att de var som de var.
Jag har ju aldrig fâtt ha leksaker i fred hemma sâ dâ har jag heller inte brytt mig om mina kompisar lekt med dem.
Ensambarn är ju vana att ha allt för sig själv och det blir väl svârare att dela med sig dâ, man har ju inte det ifrân sin uppväxt.

Även om man har massa kompisar omkring sig sâ tycker jag inte det kan jämföras med ett syskon. Fâ kompisar ställer nog upp som ett syskon gör för en i vâtt och torrt.

Jag säger det igen: det handlar nog mer om uppfostran...

Om ett barn går på dagis lär det ju sig att dela med sig av saker där och lär sig att samspela med andra barn. Det hävdar jag fortfarande. Man kan också i relationen barn - förälder lära barnet att dela med sig och visa hänsyn. Sedan vet jag inte heller om alla syskon ställer upp för varandra i vått och torrt?

vi har båda växt upp som ensambarn och är fullkomligt överens om att åtminstone själva ha två barn. som liten tjatade jag jämt om syskon och jag kan ärligt säga att jag nu i vuxen ålder ibland är riktigt avundsjuk på de som har syskon. det är inte samma sak som kompisar, även om syskonförhållanden också kan vara ansträngda så är det ändå en gemensam grund man alltid har ihop.

det har ingenting med bortskämdhet att göra (sånt handlar enbart om uppfostran!) utan att ha nån som man delar erfarenheter och barndom med vi vill ge vår son och syskonet/syskonen.

jag är ensambarn.har alltid velat ha åtminstone ett syskon.livet hade nog varit lite roligare med syskon det tror jag.skulle själv aldrig drömma om "bara" ett barn.själv har jag 6 st.när man var liten var man avundsjuk på de med syskon.man tyckte att det såg mysigt och trevligt ut.själv var man ensam i sommar stugan.kompisar hade man ju många men ingen kan påstå att det är samma sak.mina barn tycker det är jätte konstigt att inta ha en moster el morbror,som ju alla tycks ha.sen vill jag säga att är man bortskämd hänger det ju ihop med dålig uppfostran.jag var inte alls bortskämd,fick varken mer eller mindre än mina kompisar som liten.man ska ju inte skaffa barn förskaffandes skull,men nog borde det tänkas igenom flertalet ggr.skiljer det mer än 5-6 år så räknas det ju nästan som ensambarn det med.för min del så fick jag inga syskon och det är faktiskt inte ett dugg kul.

Tack också för era svar!

qaz:
6 barn låter härligt! Jag var in och kollade din presentation och såg att du är lika gammal som jag (kom inte åt din gästbok tyvärr). Jo, börjar man skaffa barn när man är yngre så hinner man med fler - så är det ju. Hade vi skaffat första barnet när vi träffades för 10 år sedan, hade vi säkert haft flera barn nu och inte bara ett...

Som ensambarn får man ofta mkt uppmärksamhet, ett naturligt fokus. Du har har aldrig behövt slåss med ett syskon om leksaker, du blir generös på ett lillgammalt sätt. Bjuder på godis medan barnen som har syskon är ogina. Du är så van att bli lyssnad på så du tar ditt utrymme för givet vilket leder till i vuxen ålder att människor som kommer från stora syskonskaror irriterar sig på ditt naturliga utrymme som de aldrig haft.
Du går miste om mkt i den sociala skolan, där du missar en del av att ge och ta som säkert kan avhjälpas genom dagis och annat. Det finns positivt och negativt. Som ensambarn har du allas uppmärksamhet men ockås allas förväntningar att leva upp till. outtalade sådana förstås. Det är ett ansvar att vara ensambarn. Man mognar snabbt och har ibland svårt att tycka om att umgås med jämnåriga. Ett annat problem som ensambarn har är också att du hela tiden jämför dig med de vuxna för det är den enda måttstock du har. Det är tufft för ett barn att tävla med äldre. Men det här var bara ensambarnens sida. Det finns för och nackdelar med allt och många känner säkert inte igen sig i det jag skrivit. Vill ni bara ha ett barn så ska ni inte ha fler. Det är bara ni som bertämmer. Det kan finnas mängder av andra anledningar bakom ett sådant beslut.

Jag är så förvånad över alla generaliseringar om hur ett ensambarn "är"!! Jag känner inte igen mig i nån beskrivning som har gjorts i den här tråden!

Jag skriver som jag gjort tidigare i tråden att jag tyckte det var tråkigt utan syskon och att jag önskar jag fått något. Tar inte illa upp av de som i tråden skrivit lite negativa saker om ensam barn. Jag håller med fullständigt fast jag själv är ett! Men samtidigt är det inte hela världen att inte få syskon. Man blir lika lycklig ändå i slutändan.

Här är ett ensambarn till, och inte har jag mått direkt dåligt av det. Men jag var väldigt bortskämd som barn (ej positivt) och önskade mig många gånger ett syskon under min uppväxt. Det kan kännas ensamt att vara ensambarn!!

Man skaffar så många barn man tycker det finns plats för i sin familj. Alla har åsikter men det är bara ni som vet vad som är bäst för er. Jag och min man har skaffat två barn tätt (17 mån mellan) just för att vi båda har erfarenheten av att vara ensambarn. Jag, helt utan syskon och min man som storebror med nio år till sin lillebror. För oss kändes det viktigt att vår dotter fick ett syskon som hon förhoppningsvis har stort utbyte med under uppväxten.

Jag är också ensambarn och upplevde det som positivt under min barndom. Som vuxen önskar jag dock att jag hade ett syskon att dela ansvaret för föräldrarna, som nu börjar bli gamla, med.

Att ensambarn skulle ha svårt att dela med sig och vara bortskämda är en tråkig och jättevanlig missuppfattning. Jag tycker ofta det är tvärtom. Jag har aldrig haft behov av att "roffa åt mig" min andel eftersom jag fick så mycket jag ville (av mat tex). En intressant iakttagelse jag blev medveten om vid besök hos kompisar med syskon där barnen kastade sig över maten/glassen/läsken för att se till att de fick sitt och inte en millimeter mindre än bror/syster. Själv tog jag oftast mindre är min "del". Någon kompisarna tyckte var jättekonstigt.

Nackdelen var kanske att man inte hade någon att naturligt leka med på semestrarna, men å andra sidan fick jag då anstränga mig och hittade alltid någon kompis på stranden eller i byn vi besökte. Så det sociala blev det heller inget fel på .

Som barn var mina kompisar ofta avundsjuka på mig som slapp jobbiga småsyskon som jämt ville vara med och leka eller som tog ens saker och jag kunde nog inte annat än att hålla med. I vuxen ålder inser jag ju att syskonband kan vara något alldeles speciellt.

Men det behöver inte heller vara det. Jag vet många syskon som knappt har kontakt i vuxen ålder eller som blir ovänner för livet då föräldrarna går bort och barndomens svartsjuka fortfarande lever kvar vid bodelning etc. Min mamma är själv enäggstvilling och ovän med sin tvillingsyster sedan snart ett decennium. Jättetrist!

Men det finns ju helt klart fördelar, och själv har vi nu två barn, ganska tätt.

Kontentan är dock att vill ni bara ha ett barn tycker jag ni ska stanna därvid. Man kan bli en ganska bra människa utan syskon också...