Min syster måste vara sjuk. (långt)

Jag kan inte annat än att hålla med. Genom att hon får pengar, fri tillgång till kylskåpet och att ni städar efter henne möjliggör ni hennes beteende. Ställ krav. Kläder på golvet slängs! Mat serveras på bestämda tider, andra tider är det hänglås på kylen. Ge henne en viss summa pengar från mamma som hon får varje vecka. När dessa pengar är slut får hon inga mer. Eller också håller man inne pengarna helt, och hon får dessa efter sin egen prestation. Hon är en trotsig 10-åring i en 19-årings kropp. Behandla henne därefter. Respekt förtjänar man. Visst hon är vuxen, men skall inte behandlas som vuxen så länge hon inte beter sig som en.

Stackars er. Jag vet inte hur jag skall råda er, men tydligen måste ni bli föräldrar till er syster.

Som somlig här redan skrivit så måste hon få proffesionell hjäl, inte nåt litet samtal på psyk utan en rejäl utredning. Allt du beskriver låter precis som min kompis syster som idag är 25. Hon har ADHD och mådde piss innan hon fick medcin och hjälp, idag funkar hon nästan som en vanlig människa, hon har lite städhjälp och hjälp med rutiner för räkningar och så, hon har tom ett deltids jobb som hon klarar utmärkt. För henne var det en befrielse ( och för resten av familjen med) när hon fick sin diagnos och äntligen fattade vad det va med henne som var annorlunda. Hon var 19 när hon fick sin diagnos.
Få syrran att söka hjälp.... Och lycka till! Kram

Som jag skrivit innan, hon är inte särskilt bortskämd. Men vad det skulle ge att sätta hänglås på kylen förstår jag inte? Varför ska hon inte få äta när hon vill? Eftersom hon dessutom har/har haft (det är inte helt borta ännu även om det är bättre) ätstörningar så är hon extremt beroende av mat. Äter hon inte har hon det värsta humör någon kan tänka sig. Ja ... jag vägrar vara i samma hus som henne när hon är på dåligt humör, beroende på att hon inte äter. Därför ger jag henne mat när hon vill. Eller hon får självklart laga den själv, men hon får ta det hon behöver.

Dessutom kommer jag aldrig att ta den disskusionen med henne om att hon inte städar eller så, eftersom jag aldrig skulle vilja möta henne så som hon kommer att vara då. Dessutom kommer hon inte bo här så länge till så det ser jag inte som ett större problem. Problemet är väl att hon vägrar att umgås med folk mm och att var trevlig och så.

Jag håller med TS. Om det är psykiska problem hjälper det inte med bestraffningar. Jag tror bara det gör saken värre.

Däremot tror jag att ni kan glömma att få med henne på en psykutredning i närmaste taget. Hon verkar ha en väldigt stark vilja, envis och "thick skinned".

Så, jag upprepar igen, gå själva så att ni kan prata av er och få hjälp och stöd om hur ni ska hantera situationen. Det är otroligt vilka ahaupplevelser man kan få av att prata med riktiga proffs på området som ser sånt här varje dag.

Jag tycker att det är hedervärt att ni iallafall försöker hjälpa er syster och bryr er om fast det blir obekvämt för er själva.

TS du skriver att du aldrig kommer ta disskusionen med henne om t ex att hon inte städar eftersom du inte vill möta henne som hon blir då..
Alltså hon vinner ju något på sitt beteende och kan därför fortsätta med det..
Sätt hårt mot hårt.
Går det inte få henne att frivilligt söka hjälp så ta hjälp själva för att få stöd hur ni ska gå tillväga.
I trådstarten låter det ju som det är mkt som strular och är problem med...men här i sista inlägget så låter det som att det inte är något problem annat att hon inte vill umgås och är otrevlig..

Eftersom hon vet att ni alla tassar kring henne och hon får bete sig hur som helst, så förstår jag inte varför hon skall ändra sig? Du vågar inte möta henne i konflikter eftersom hon tydligen är så utåtagerande. Men då behöver ni ju hjälp! Använder hon ätstörningarna som vapen? Hon kommer aldrig ändra sig så länge ni ställer upp och tassar runt henne. Och är det så att hon har en psykisk störning så kommer hon inte ändra sig om hon inte får hjälp. Och det är det ni måste ta reda på: om hon har en störning eller ej, för att komma tillrätta med problemet.

När du beskriver hur hon beter sig så tycker jag att det låter som hon skulle ha nåt neuropsykologiskt funktionshinder typ asperger!

Jag har en känner en tjej som är 22 år gammal som har diagnosen asperger och hon har assistent för hon klarar inte av att sköta om ett hem eller sköta hygien hon glömmer liksom bort det är lite svårt att förklara men gå ut på NPF s hemsida och läs om asperger så tror jag att du hittar slående likheter!

Jag vet inte om jag är ute på hal is men det va min tanke när jag läste ditt inlägg hoppas att allting ordnar sig !

De  diagnoskriterier som finns utgår oftast från hur en störning ter sig hos en kille. Hos tjejer kan det se annorlunda ut. Asperger ser t.e.x inte likadant ut hos killar som hos tjejer.

Jag tror inte att "bortskämd", "deprimerad", "skadad av skilsmässan" e.t.c räcker för att beskriva vad som är felet med din syster, utan att det finns mer komplicerade saker bakom.

Tror dock inte att ni gör henne en tjänst genom att hålla henne flytande allt för länge för då kommer hon att få er att ruttna bort med henne.

Hej!
Jag har under många år jobbat med barn som har asperger ADHD mfl syndrom. Av det du beskriver så stämmer mycket in på att din syster skulle kunna ha drabbats av något liknande.
Har träffat många vuxna som nyligen fått sin diagnos som sagt
- Äntligen fattar jag varför jag varit så konstig!
Och nu kunnat ta tag i sitt liv och börjat styra det åt rätt håll (om man nu kan säga så).
Det är inte så ovanligt som man kan tro, så var ine rädda för att söka hjälp!
Hoppas det ordnar sig för din syster.

Jag har en syster som är 14 månader yngre än mig, hon är precis så som din syster verkar vara, det var som att läsa om mig själv och vårat liv...

Min syster kan dock vara extremt trevlig, aldrig mot mig, mot folk hon inte känner eller sånna som hon vet att jag berättar allt för, de kan därför inte först vad jag menar när jag berättar om hennes galenskaper...

...för ett par år sedan fick hon diagnosen Madodepressiv, med inslag av asberger.

Hon klara av att leva själv, hon har ett jobb som hon är otroligt duktig på.

Hon klarar av allt man ska klara, utan att vara själv med mig!

Hon medicineras, så länge hon tar sina mediciner är allt lungt, så fort hon skiter i dem så blir hon helt tokig och ska döda mig.

Jag vet inte varför hon är så mot just mig, jag har aldrig vad jag vet gjort eller sagt någonting någonsin mot henne. Hon har ju alltid varit så här, det har jag lärt mig leva med.

Våran syster avgudar hon, vår bror är hon elak mot, om än inte lika som mot mig...

Min Mamma och Pappa, som oxå är skilda har i samförstånd kommit övereense om att inte ge min syster någonting mer än vid hennes födelsedag och vid jul, vi andra kan få nått litet i smyg ibland, som när jag hade det lite knapert så gav mamma mig lite pengar i smyg, något min syster aldrig kan få veta!

Mina föräldrar tvingade helt enkelt henne att "växa upp" och börj ata ansvar, trots "sitt handikapp", jag vet att det var oerhört svårt för dem, men det hade varit svårare att låta henne vara och då inte bara förstört sitt eget liv utan så många mer.

Jag vet inte vad man ska göra, hur man ska göra eller så, men hoppas att det löser sig till det bästa för er alla!

*kram*