Min syster måste vara sjuk. (långt)

Cattis, tack för ditt svar. Ja, jag har försökt att förklara för min sambo hur tacksam jag är för att han låter henne bo här.

Ang det med skilsmässan så vet jag inte om det har med saken att göra så mycket. Det som hände då var att vår mamma berättade om att de skulle flytta isär ett tag för att deras förhållande var dåligt, och i och med att hon berättade detta för oss åkte vi för att titta på ett hus som mamma tänkte hyra för oss och henne. Jag blev otroligt ledsen när mamma berättade detta, jag var 14 år. Min syster var då 12, och blev glad för att de skulle flytta isär, för då skulle hon kanske få ett större rum hos mamma. Det var hennes reaktion.

Efter skilsmässan har pappa vägrat att prata med mamma. Han är en väldigt stolt person och vägrade inse att han blivit lämnad. Jagm som älst har alltid fått sköta kommuniskationen, hälsa saker, berätta för mamma vad pappa sagt, försöka att inte nämna mamma så mycket när vi varit hos pappa. Jag har så gott det går försökt hålla mina syskon utanför detta, eftersom jag själv tyckt att det varit ett helvete. Har aldrig nämnt för dem hur jobbigt det varit. Men jag antar att de märkt av det när de blivit äldre.

Min syster har också under alla dessa år fått för sig att pappa inte älskar henne, eftersom jag och min bror ofta blivit bjudna på hockey, pizza mm under tiden hos pappa. Men min syster har valt att inte tillbringa tid hos pappa, hon var aldrig hos honom mer än nån dag i månaden under tiden vi bodde hemme och pendlade mellan mamma och pappa. Jag och min bror bodde var tredje eller varannan vecka hos pappa. Pappa har dessutom svårt för att visa känslor, och särkilt då för min syster, som vägrar höra dravel om att nån älskar henne. Så genom att vi fått mer sådana saker, som pizza och hockeybiljetter, så tror hon att pappa inte älskar henne. Dock har de aldrig kommit så mkt överens, men jag VET att pappa älskar henne. Han skulle göra vad som helst för henne om det väl gällde.

Ja, det låter ju som om hon reagerar på ett annat sätt över det här med uppväxten och familjesituationen. Även om ni 3 barn har varit med om precis samma sak. Alla reagerar ju så olika på och i livet och det här är hur hon gör. Men, som sagt, något är ju fel, sådär kan ju varken hon eller ni ha det. Och är det något som faktiskt kan tära på folk så är det att ständigt vara "flytbojen" för den psykiskt sjuka, till sist går man under själv av att ge bort mer och mer av sej själv hela tiden. Ingen människa orkar det.

Är det möjligt att ni skulle kunna gör någon slags, intervention (som dom har i usa när dom samlar hela familjen för att stötta en familjemedlem som hamnar snett) Går det t.ex. att ni kan prata om det, du din mamma och din bror, och din sambo på ett hörn. Alltså människor som bryr sej om henne. Det har inget med att man vill tränga någon utan på detta sätt så får alla vara med samtidigt. Det går in "hårdare" i huvudet på den person som hamnat snett när alla är samlade och eniga och hon får se och höra det. Så att hon heller inte kan beklaga runt sej och det blir olika uppgifter överallt från alla.

Det som ni behöver få fram är ju verkligen att ni självklart ställer upp till 110%, det ska hon veta och aldrig glömma, men att NI inte kan göra henne frisk utan nu måste hon faktiskt själv lägga manken till. Hon måste försöka förstå att allt inte kretsar kring henne utan hon måste faktiskt lära sej att både ge och ta, ha empati.

Kompromissa fram hur det får börja se ut. Hon måste börja göra vissa saker för att ni inte längre vill ha henne bara "drällandes". Se att hon börjar arbeta på sej själv, gör framsteg och visar att hon faktiskt vill. Även om man är psykisk sjuk så är det okej att ha vissa krav på sej, såsom att man kommer iväg till samtal, även om det är skit och alla är emot en och så vidare, det är jobbigt att börja riva i en härva. Men om hon aldrig ger det tid kommer det bara bli värre och värre att försöka få ordning på det ju längre tiden går. Sätt det som ett krav och ultimatum. Det är inget jobbigt att göra från hennes sida och med det så ser ni att hon har en vilja och det blir lättare att hjälpa henne.

Som sagt, hennes beteende går inte längre, ställ krav på henne, börja med små som rör hennes hälsa som hon klarar av, och när hon ger er något ( se det som hennes lilla arbete, och att hon får fortsätta bo och leva hos er som lön för mödan). Men utan att hon gör något för er, så vill ni inte fortsätta att göra något för henne.

Att just nu bara låta henne få fortsätta leva som hon gör och ha en sådan attityd som hon har, och ni kuvar er under den, kommer bara stjälpa henne mycket mycket mer i längden.

Jag skriver anonymt eftersom jag inte vill bli identifierad med det jag skriver nedan.

Jag har bara en kort kommentar angående hur ni som familj skall tackla detta. Jag har en bror som har problem på olika sätt, dock inte alls så stora som era. Vår familj har oroat oss och oroat oss och försökt hjälpa på en miljon olika sätt i många år, utan att det hjälpt. Det kändes som att vi var mycket mer oroliga för honom och då är ju något fel. Till slut beslutade vi oss för att ?nu struntar vi i hans problem?. Det var svårt, för vi har varit vana att hela tiden hjälpa, men sedan vi struntade i hans problem har *vi* mått mycket bättre. Vi *kan* inte lösa hans problem åt honom! Vi umgås fortfarande förstås, men diskuterar inte hans problem (han tar inte upp det själv heller vilket ju underlättar) och det har gjort det mycket lättare för oss. Det är som att när vi accepterade att ?hans problem kanske aldrig kommer att lösas? så blev det mycket enklare att acceptera tillvaron och att tycka att det är lite kul att träffas ändå.

Kanske skulle det hjälpa er också, om ni helt enkelt accepterade att er syster har problem, ni kan inte hjälpa henne, och kanske blir det aldrig bättre? Då ?kan? man liksom inte oroa sig för framtiden, eftersom man ?vet? att ?det blir inte bättre än såhär?.

Hoppas det löser sig för er.

Jag känner igen mig i din situation. Din syster påminner väldigt mycket om min egen storasyster. Hur mycket man än ogillar hennes beteende så är det så svårt att säga emot. Jag tycker synd om henne- hon är för mig én liten liten liten tjej i alldeles för stora skor!

Men både för din, familjens och framförallt hennes skull så är det dags att säga ifrån, sluta stödja hennes beteende. Annars kommer det att fortgå. Hon måste hamna i en situation där hon måste ifrågasätta sig själv och ditt kommer hon aldrig om hon får allt serverat för sig.

Jag förstår att detta är jättejobbigt och jag ger dig mina styrkekramar!

Det kanske inte alls var skilsmässan som är grunden till det hela, men min första tanke när jag läste om hennes beteende var att hon försöker straffa sig själv och dessutom göra småelaka saker så att ingen kan älska henne. Vad som egentligen har utlöst hennes beteende vet nog bara din syster och inte ens hon vet det nog egentligen om hon inte får professionell hjälp. Att hon tror att hennes pappa inte älskar henne stämmer ju bra in på den bilden.

Det kan ju oxå vara så att hon "bara" är en envis 19-åring. Det kanske behövs någon som vågar ta en ordentlig konflikt och säga åt henne att hon måste skärpa sig. Men jag tror inte det är så enkelt. Och i vilket fall har du inget att förlora på att försöka prata med någon med kunskap om psykiska sjukdomar innan du gör något radikalt.

Du måste nog oxå förbereda dig på mentalt att den dagen du pratar med din syster om att få hjälp kommer hon att se dig som en förädare. Det ingår antaligen i sjukdomsbilden och det är inte förrän hon blir friskare som hon kommer att tacka dig. Det gör den här typen av sjukdomar så oerhört svårt för de anhöriga. *kram*

Spela in henne så att hon får höra själv hur hon låter, då kanske hon inser att hon har stora problem + att du då kan få in henne på psyk el. iallafall få henne o söka hjälp.
Ordna någon annanstans att bo för henne oxå. Hon behöver bli vuxen.

Tack för alla svar! Det ger mig verkligen tankar på olika saker och jag förstår ju att jag måste göra något åt detta! Jag funderar på att be min pappa om hjälp med detta att kontakta någon typ av psykhjälp.

Det jag funderat på, om hon inte kan fixa nån sysselsättning är att försöka få henne till ett boende där hon bor med andra människor och måste jobba, tex ett boende med gård och djur, där de som bor hjälper till med djuren och gården och städar och lagar mat.

Min syster är extremt lat, och extremt envis. Hon vägrar också oftast att göra något om hon blir tillsagd. Säger jag till henne: "Nu får du lov att göra detta för jag hinner inte". Svarar hon garanterat "Jag gör inget bara för att du säger det!" eller "Du kan inte tvinga mig att använda mina muskler til nått jag inte vill!". Hon skyller ofta också på att hon inte kan göra saker osv fast hon aldrig försökt. Så att vi i familjen vägrar dalta med henne och vägrar hjälpa henne eller säger till henne på skarpen hjälper inte. Det har vi försökt med många gånger.

Det jag tror skulle vara enda lösningen är isf att hon genom att inse att i livet måste man göra vissa saker för att klara sig, tex att hon hamnar på nått ställe där hon lär sig att man måste jobba, måste göra vissa saker och där hon helt enklet blir tvungen att göra det, utan att någon skäller på henne eller tvingar henne med straff osv.

Eller att hon får psykhjälp, om det skulle visa sig att hon är sjuk. Men hur tar man kontakt med någon på psyk?

Hennes beteende påminner väldigt mycket om min sambos bror.
Han är psykiskt sjuk, hör röster osv. Nu menar jag inte att din syster gör det - men sättet att bete sig på påminer om hans.

Han tvättar sig inte, och lägenheten är en sanetär olägenhet.

Du skriver att du inte vill att din syster ska bli ett socialfall, som sitter inne och ruttnar.
Men är det eg. inte bara en definitionsfråga? När du beskriver din systers situation låter det som hon redan är ett, skillnaden är hon inte ruttnar bort i en lägenhet betald av soc. Hon ruttnar istället bort i ditt hem.

Jag vet eg. inte vad jag vill ha sagt, mer än att situtationen blir inte bättre för att hon tär på dig och din familj. Kanske tom skulle den kunna bli bättre/ eller åtminstonde skulle ngn form av ändring ske ifall hon inte hade möjlighet att luta sig mot er längre. Att man på så sätt markerar att hennes beteende inte är acceptabelt.

Låt inte livet kretsa kring den sjuke, utan behandla personen som man skulle göra mot vem som helst...
Det som man inte accepterar hos "normala" ska man inte acceptera enbart för att peronen är "sjuk".

Cattis, ja, det kan ju vara det att hon faktiskt är så, jag vet att det finns hemska personligheter i släkten som hon kan ha ärvt. Men saken är den att vi har under alla år tagit samtal med henne, på skolan fick vi ofta komma och ha samtal med kurator och rektor eftersom hon var psykiskt instabil. Men hon fattar inte. Hon tror att hon är som hon är och det är det rätta. Hon vet exakt hur otrevlig hon är, hur egoistisk hon är, men hon tror att det är så hon ska va, att det är så som är det bästa. När vi säger åt henne att skärpa sig skriker och gråter hon och säger att att vi inte fattar, att hon inte gör nått fel, att det är så synd om henne och att ingen älskar henne. Hon tycker att alla andra är skithögar, det finns ingen om är bra, alla är dumma i huvudet och fattar ingenting. För så som hon är är det bästa.

Senaste anonym, vi försöker ju fixa nånstans för henne att bo, men det finns inga lediga lägenheter som vi har råd med just nu. Men det kommer väl så småningom. Hoppas att hon inte blir vräkt den här gången också bara ... :/

Brucean, ja hon ruttnar och är ett socialfall här hemma hos mig nu. Det är hemskt ..

Kan också tillägga i den hrä disskusionen att hon har socialfobi, vägrar prata med folk hon inte känner. Om hon inte är full och är på fest vill säga. Hon gör rutinkoller på sjukhuset för njurarna (hon har fel på dem) och hon frågar aldrig saker om det de säger. Hon vägrar ju prata med folk hon inte känner ... :/