Min syster måste vara sjuk. (långt)

Ts:

Min mamma är ganska lik din syster i sättet. Egoistisk, alltid alla andras fel, vill aldrig vara ansvarig för någonting, elak, ögontjänare, dåliga matvanor (tjock), feg, har INEGN humor, säger jämt att pappa och hon inte har några pengar, klaga på att det är så dyrt att bo i huset (4000:- med ALLT inräknat). Var PEDANT när vi var små, nu samlar hon på ALLT så det ser ut som en soptipp i många av rummen.

Då är frågan; HUR kan det ha blivit så här?
Antingen så föds man med en störning i hjärnan eller så utveckklar man den. Min mamma har antagligen utvecklat den på grund av svårigheter som hänt i hennes liv som hon inte bearbetat eller fått hjälp med att bearbeta.
Det blir bara värre och värre.
Min familj "låter" henne hållas just för att det blir sånt j:a liv när någon säger emot. Hon får käka sina bulla varje dag. Hon får säga åt pappa att göra allt. Hon får bestämma hur allt ska vara möblerat, fast det är opraktiskt och fult. Hon får bestämma när och var det ska bli semester osv osv. Det är BARA jag i min familj som säger emot och har också blivit svarta fåret, MEN det får MIG att må bättre än att bara svälja all skit som dom andra gör OCH dessutom så ser jag ändringar när hon väl blir tillsagd (och då är det Hårda ord kan jag lova!). Det som alltid blir är att ingen annan orkar stå emot hennes påfrestningar senare genom att tex vara konsekventa, så då börjar hon köra sitt rejs igen.

Det jag skulle föreslå dig att göra är att gå till biblioteket och låna hem böcker om personlighetsstörningar. Där får du information som kanske kan få dig att förstå din syster bättre och samtidigt känna stöd i hur du ska hantera situationen med henne.
Hon kommer garanterat aldrig att ändra sig så länge inte hon får riktig hjälp med sina problem. Och ofta förstår inte de drabbade att det är ngt fel på dom förrän det händer något radikalt i deras liv. Alltså en livskris. Jag vet flera "kärringar" som blivit "snälla" efter att deras make dött knall och fall. DÅ gick det upp för dom HUR dom lever sitt liv och är gentemot andra.
Så länge kan inte ni vänta på din syster.

Sätt dig ner med henne och skriv en lista på regler hemma hos er. Hon kommer säkert "tycka" att det är löjligt och dravel och allt annat, men skit i det. Du sitter bara lungt och för inte diskutionen vidare. Detta är era regelr för det är erat hem. Punkt slut!
Tex:

*Diska 4 ggr/veckan
*Duscha varje dag
*Äta tillsammans med er
*Vara hemma innan 22 annars får hon höra av sig
*Städa sitt rum 1 ggn/veckan. (Plocka undan från golvet. Damsuga. Damtorka.)
*Får inte säga att hon hatar barn så att andra än du hör.

Följer hon inte dessa regler så finns det konsekvenser som följd. Tex att ni inte skjutsar henne någonstans eller ger henne pengar.
Ni själva har ju regler, det har alla i samhället, men skilnaden är att hon inte riktigt har fattat att man måste följa dom.

Jag tror att hennes beteende är en blandning av en massa. I grund och botten är hon säkert jätte olycklig. Sen tycker hon säkert väldigt illa om sig själv. Hon tycker inte längre att hon är viktig, vilket man kan se genom att hon inte sköter sin hygien, eller sitt hem, eller sina kläder. Varför ska man bry sig när man ändå inte är viktig?
Hon testar säkert eran kärlek till sig, genom att vara så trotsig och "elak". HUR mycket tycker ni om henne? Ju längre hon går ju mer kanske ni tycker om henne? Och sedan när gränsen är nåd så säger hon att ni inte älskar henne för att testa ytterligare. Så fungerar små barn också. Man testar geränser genom att trotsa.

Sluta diskutera med henne. Säg bara som det är och "that's it". Om hon börjar protestera så gå. Ge henne inte chansen att börja bråka.
Försök att bryta tankemönstret hos er. Tänk att hon klara detta, tex äta bra en dag. Tänk inte på henne som egoist. Omedvetet handlar ni där efter och hon känner sig inte tagen på allvar. För att någon ska utvecklas måste man ge tid och förtroende. Så fungerar ALLA. Barn som vuxna. Friska som sjuka.
Be henne laga mat till er för att ni skulle vilja det för att ni tror att det skulle bli gott och att ni behöver hennes hjälp just den där dagen. Inte för att "hon måste". Säg att hon tar hand om sina djur så bra och att hon kanske ska ubl. sig innom det eller ta praktik. Anledningen är för att hon är duktig på det, inte för att ni vill kicka ut henne. Förstår du? Få henne att känna sig lite viktig och behövd.

Blev långt det här... Mina tips kommer dels från mitt privata "föråd" och dels genom kuratorer jag pratat med.

Jättekram på dig så länge, för jag vet hur tufft det är att kämpa på med en "svår" människa!! /Karin

Hejsan igen! Tack så mycket för alla råd, men jag måste tyvärr säga att vi har provat med allt. Saken är ju som sagt den att min syster har alltid varit så här, mer eller mindre, envis trotsig mm och vägrar göra saker som inte gynnar henne, om det inte är något hon själv fått för sig att göra för någon annan, vilket inträffar mkt sällan. Att göra upp regler för vad hon ska göra här hemma .. funkar inte. Hon gör det inte ändå. Jag lovar, jag vet. Vi hade sådana regler förr, men hon gör det inte. Hon tycker inte att det behöver diskas alltså gör hon det inte. Säger jag att då får hon inte bo här om hon inte gör det, då drar hon. Det är så det har varit förut när hon blivit värkt. Hon visste att hon skulle bli värkt om hon inte städade. "Ja men då får jag väl flytta då. Jag vill inte bo nånstans där nån annan säger vad jag måste göra." Och jag vill inte att hon ska dra eftersom jag då inte kommer kunna se till att hon äter. Dessutom så var det någon som sa att hon använder ätstörningarna för att kunna äta när hon vill. Det gör hon inte. Det är enbart jag som ser på henne att hon behöver äta, hon är inte medveten om det själv. Skulle jag sätta hänglås på kylen och hon inte får äta när hon vill, så skulle hon inte bry sig om att äta alls. För hon äter bara när det faller henne in, och jag vet hur det är eftersom jag har precis samma problem. Så även vår bror. Vi har samma ätstörning alla tre. Men hon är inte lika bekant med den som mig eftersom hon inte har haft den lika länge. Jag kan med det, det kan inte hon. Därför vil jag ha lite koll på henne så att hon äter. Dessutom är jag mkt svag vad gäller mat, jag måste alltid se till att alla äter. Något som kommit i och med mina matproblem. Jag skulle inte kunna göra så mot henne. Dessutom är hon 175 cm lång och väger endast 42 kilo. Kanske säger något om hur mån jag är om hennes matintag. Jag är glad bara hon äter alls ...

Asberger vet jag att hon inte har. Jag har gått i skola och jobbat med personer med asberger, tjejer. Dessutom har jag gått utbildningar om dena sjukdomen i och med att vi haft barn på jobbet som haft detta. Däremot nu när ni säger det så kanske ADHD skulle vara något. På skolan har de försöku utreda hennes handikapp, i och med koncentrationssvårigehter, socaila problem mm och eftersom hon inte kunde läsa och skriva som mindre (inte så bra nu heller) så trodde de på dyslexi, men hon fick aldrig någon diagnos för det stämde inte helt på henne. Vet ej vad det var jag var så ung när detta inträffade. Jag ska göra som någon sa att läsa på om detta och sedan om det stämmer in prata med en psykolog.

Vi har alltid fått bråttas med hennes konstiga beteende och nu på senare år blir det ju svårare när hon ska ut i arbetslivet och så. Och eftersom hon inte inser själv, efter alla år så vill jag veta om något mer är fel än att hon är envis och egoistisk. För en vanlig människa är inte så här! Att jag inte tycker att det är något som är problem i det sista inlägget är att JAG inte tycker att det är problem att hon inte städar hemma hos mig, utan problemet är hur det kommer vara för henne senare i livet när hon är så här. Jag tror heller inte att det kommer lösa sig genom att jag sätter upp regler, för hon flyttar bara. Det är hennes taktik. Min mamma har försökt tvångsflytta henne till vår pappa. Hon sticker bara. Då flyttade hon hem till sin dåvarande pojkväns familj. Utan jag tror ju att hon behöver mer än så. En total ransakning av sitt tänkande och hur får man henne till det?

Jag har i alla fall två regler här hemma. Ingen snack om att barn är dumma eller att hon hatar barn. Då blir jag arg. Heller inget snack om att vår katt är ful eller dum eller så. Min sambo blir oerhört ledsen då så så får hon inte säga. Dessa saker går relativt bra. Sedan om jag tycker att hon säger någto olämpilgt säger jag oftast ifrån och ger henne annat perspektiv på saken. Säger hon dumma eller elaka saker ute bland folk, då ryter jag ifrån. Så kan man bara inte bete sig. har fått henne att tänka till någon gång faktiskt. Men det har inte blivit så mycket bättre ändå.

Jag försöker också ge henne uppmuntran i och med att jag ibland får känslan av att hon känner sig oälskad. Jag säger ofta till mina syskon att jag älskar dem mer än allt annat. De vet dem om. Men hon brukar bli sur när man säger det :/ Vår mamma får heller inte säga att hon älskar henne. Men det gör hon såklart ändå. Jag försöker uppmuntra henne till att bli djurskyddsinspektör eftersom det verkligen är något hon kan!

Hoppas ni förstår mig. Kram och tack för ert engangemang.

TS:

Förstår du att det blir ett problem för henne när du tillåter henne att inte städa hos er? Vad lär hon sig genom det? Jo, att hon inte behöver städa "för ingen kan tvinga henne". Då blir det ju som det har blivit i hennes senaste lgh. Hon måste få lära sig och det gör hon inte bara själv så där i en ny lhg. På något sätt vet hon ju att ni finns där och backar upp när hon vägrar saker hit och dit. Vänd på det! Även om du tycker det är ok att låta henne slippa att städa så är det en björntjänst. "Man lär inte andra människor saker genom att göra sakerna ÅT dom." Förstår du?

Och det här med att älska. Vad vet du igentligen om ifall dina syskon känner sig älskade? Säger din syster att hon inte känner sig älskad så gör hon antagligen inte det. I hennes fall räcker det kanske inte med det du sagt hittills. Hon kanske vill ha mer handling än ord. Likaså från eran pappa. Alla är vi olika och har olika behov, även syskon.

Igen, bestäm inte över henne och straffa henne inte. Regler är till för att få guidning till hur hon ska få känna ansvar och samhörighet och att få lära sig hur ett vuxet liv fungerar.

"Min mamma har försökt tvångsflytta henne till vår pappa."
Om jag blev tvångsflyttad till ett ställe jag inte ville vara på skulle jag också rymma. Hon känner sig inte älskad där, så varför skulle hon vilja bo där? Om pappan däremot hade "tjatat" en tid att han saknade sin dotter och skulle tycka att det var roligt om hon ville flytta dit, så tror jag nog risken skulle vara mindre att hon rymt.

Sen att ryta i bland folk kanske inte heller är så kul för henne. Nu vet jag inte erat upplägg, men att ha regeln "inte svära ute bland folk" och då säga till henne i förväg att; om du svär ute idag så kommer jag bli arg på dig och antagligen höja rösten. Bara så du vet. Om JAG svär får du göra det samma!
Vad är det för olämpligheter hon sagt när du rytit i åt henne?

Jag har som sagt vuxit upp med en mamma som är väldigt lik din syster. Jag har dessutom två syskon. Jag har pratat med kuratorer i mitt liv (tycker alla ska ha lite själavård i mellan åt). Jag har jobbat med barn i 8 år varav 6 år barn med psykiska funktionshinder. Jag har själv ett barn på 2 år.
Jag säger detta för att du ska få förtroende för mig och inte tro att jag vill klanka ner på dig. Jag önskar att din syster skulle få må bättre än vad hon gör och att hela din familj också ska få göra det.
Sen tror jag också ganska starkt att ni allihopa behöver förändras litegrann för att din syster ska förändras mycket.

Kram på dig!

Nej jag har aldrig sagt att jag tror att hon känner sig älskad, jag säger bara att jag gör vad jag kan för att hon ska känna sig älskad! Känner hon sig inte det efter allt jag gjort för henne så kan jag inte göra mer! Det är DET jag vill få fram!

Ingen här verkar förstå att jag gjort ALLT jag kan för att få henne "normal" om man nu kan säga så (kommer säkert att få skit för att jag använde det ordet också). Vi har haft regler, men hon följer dem ju inte! Varför tror ni att det är ett problem? Ingen i vår familj tror på bestraffning och det har vi heller inte fösökt med. Man kan inte straffa en myndig människa som är 19 år. Hon kan göra som hon vill och det gör hon. Har hon alltid gjort. Tvångsförflyttningen gjordens på grund av att hon vägrade bo någonstans. Hon ville inte vara på något ställe. Vad ska man göra? Hon kan inte bo på gatan. Hon sade själv upp sin lägenhet som hon själv hade valt och mamma betalade. Hon skulle vjälv hitta någonstans att bo. Men det gjorde hon inte. Det är extrem bostadsbrist här vi bor. Vart skulle hon ta vägen? Hon vägrade gör NÅTT alls. Hon gick inte i skolan eller något. Vad gör en desperat mamma? Pappa ville självklart ha henne där. Det vill han ännu. Men hon vägrar tro på honom. Min pappa vad alltid ledsen över att vi bodde mer hos mamma. Sa och säger alltid att det är vårt hem lika mycket som hans och att vi alltid är välkommen dit. Vad som än händer. Så han försöker få henne att känna sig välkommen att bo där.

Nej jag känner att detta inte ger något, ingen förstår här vad jag menar eller så läser ni inte vad jag skriver. Jag har försökt ALLT och så även mina föräldrar. Det jag ville ha hjälp med här var att få råd om vad det kan vara för fel på min syster, för något står inte rätt till och hon inser det inte själv. Jag ville inte bli nerklankad på som någon värdelös syster som inte fattar något. Jag ska söka hjälp på annat håll.

Tack ändå för att ni tagit er tid.

TS, vad tråkigt att du tar det så, det är ingen som menar att klanka ner på dig ju! Tror inte att anonym Karin ville det i alla fall, hon ville så vitt jag tolkar det bara dela med sig av sin erfarenhet så som hon ser det.

Jag tror att hela familjen behöver hjälp av någon professionell person med strategier för att bemöta din syster. Tror inte att hon "bara" är ouppfostrad, som en del skriver. Min familj har varit i kontakt med kurator eftersom min bror är missbrukare och vi har fått hjälp med hur vi ska bemöta honom när han tex ringer och är jobbig etc. Hade vi inte haft det "stödet" bakom oss i form av råd från en professionell person hade det varit mycket svårare, man får ju dåligt samvete eftersom det känns som man inte kan göra något. Det känns bra att få tips från någon som sett liknande fall tidigare, det blir något att luta sig tillbaka på. Jag antar att det finns kuratorer på öppenvårdspsykmottagningen eller på socialen som kan ta sig an erat problem och framför allt din systers problem. Ring och hör efter i alla fall! Hoppas du skriver här och berättar hur det går.

Lycka till!
Kram

Tillägg: Alltså, jag tog min bror som exempel, inte för att på något sätt jämföra honom med din syster, för det verkar inte vara samma problem, men det leder till en jobbig situation i båda fallen!!

TS:

Du behöver inte ta illa upp för än så länge har i alla fall JAG försökt att just hjälpa. Nu diskuterar vi över nätet och har aldrig pratat med dig tidigare, då kan vi omöjligt veta VAD du menar med ALLT. Om jag nämner saker ni tidigare provat på eller uppfattar "tvångsflyttning" på ett sätt som det faktiskt lät, så får du bara förklara hur det ligger till, så som du gjort. Så är det bra med det. Då vet jag vad du menar. Och du ska veta att jag "pratar" men vänlig ton när jag skriver till dig.
JAG har då aldrig menat att klanka ner på dig och din familj, utan just att hjälpa.

Jag har även gett dig tips på att du själv kan låna böcker om peronlighetsstörningar. Det är omöjligt att över nätet säga vad som är "fel" på din syster. Är man inte psykolog ska man inte försöka ställa diagnorer heller, där av mina "bond-förnufts"-råd. En diagnos är för övrigt ganska svårt att ställa även för en psykolog när denne och patienten står öga mot öga, ibland.

Vad ser du som nerklankande? Vem har påstått att du är en värdelös syster? Om du menar mig så är du ute och cyklar på den punkten! Jag tror verkligen att ni gör allt i eran makt och har gjort allt av välmening! Bara att du skriver här och vill få råd, att din syster får bo hos er osv, visar bara att du vill hennes bästa. Att få lite andra synviklar och ev nya sätt att prova för eran och din systers skull, trodde jag att du skulle uppskatta. Misstog jag mig?

Om du känner att du inte kan göra mer för henne, så får du släppa taget. Om ni har prövat allt, så är det inte så mycket mer man kan göra. Antingen accepterar man situationen och låter det rulla på, eller så säger man stopp och handlar därefter.

Jag förstår att om du är upprörd vill du kanske inte skriva igen, annars finns jag här.

Kram!

Ja, så länge samtliga inblandade tycker att läget är acceptabelt så är det väl bara att köra vidare i samma spår? Svårare än så är det väl inte?

"Vi har haft regler, men hon följer dem ju inte! Varför tror ni att det är ett problem? Ingen i vår familj tror på bestraffning och det har vi heller inte fösökt med. Man kan inte straffa en myndig människa som är 19 år. Hon kan göra som hon vill och det gör hon. Har hon alltid gjort."

Inte bestraffning, men konsekvenser blir det ju om man inte uppför sig enligt överenskommelsen/reglerna. Så är det ju överallt i samhället så varför hemmet ska vara en frizon har jag lite svårt att förstå.

Vad säger hon om framtiden? Tycker hon att det är ok att bo hos er om 10 år och aldrig ha några egna pengar? Eller pojkvän?

Jag förstår till viss del att du inte uppskattat alla svar du fått. Det är jobbigt att bli ifrågasatt. Men du har fått många bra råd också så helt hopplös är inte den här tråden även om du kanske tycker det just nu.

Om det var min syster skulle jag nog försöka sätta mig ner med henne och prata med henne. Säga som det är, att ni har haft det tufft och att det fortfarande är det. Att du är orolig för henne för att du bryr dig om henne och älskar henne. Att du vill att hon ska få ett bra liv som hon kan vara stolt över och att hon ska vara lycklig. Och att ni tillsammans måste hjälpas åt för att det ska lyckas.

Lycka till! *styrkekram* Hoppas så att det ska gå bra för er!

Låter säkert dumt, men sätt hårt mot hårt.
Om hon inte har någon störning (vilket ingen här kan säga) så får hon väl faktiskt ta och lära sig konsekvenserna av sitt handlande?!

Uppför man sig som hon gör då kan man inte få hjälp med allt, pengar, boende, mat, stöd osv.
Man måste ju både ge och ta för att något förhållande över huvudtaget ska fungera!

Har en bror som inte är i samma sits som din syster, men han uppför sig precis som han vill, han blir arg och kan säga vad som helst då. Han har vid ett tillfälle önskat mig död, efter det så är han inte min bror till 100% längre.
Jag ignorerade honom i flera veckor, tills han knäcktes och bad om ursäkt.
Mkt dumt har han gjort mot mig, men det var droppen!
Efter det så pratar vi knappt med varandra, även om vi bor ca 10 min ifrån och ses ibland hos våra föräldrar.
Man måste ju kunna stå upp för sig själv och inte ta en massa skit bara för att en person har fått för sig att man kan säga och göra hur f-n man vill mot andra och sin familj.

Försök få henne att förstå, genom ett "thats-it" snack.
Ställer hon inte upp på era regler och samhällets regler så får hon väl klara sig själv då!
Förstår att det är svårt, eftersom det trots allt är din syster, men hur ska hon lära sig då?

Hon kommer ju förhoppningsvis inse allvaret i sitt beteende om hon ser att hon inte kan falla tillbaka på er i alla situationer, och då kanske ta sig i kragen.
Men så länge ni fortsätter att ge henne pengar, boende, mat, städar åt henne osv så tror jag att ni inte kommer längre än dit ni är idag.

Kontakta psykolog och ta upp detta, och så kanske ni kan komma och prata allihopa, så ni tillsammans som hennes närmaste kan få förklara för henne hur det ser ut, då ni också har en utomstående med er (psykologen) som kan vägleda lite i ert prat.

Hej igen! Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Känns som om allt jag skriver här bara blir fel. Folk missuppfattar det jag skriver och jag tar åt mig som det många skriver är nedvärderande. Men tack ni två senaste i alla fall för att ni försöker hjälpa mig. Det känns ändå bra att någon bryr sig och att det finns någonstans att vända sig. Jag har inte vågat ta upp med min mamma om att min syster ev skulle kunna vara sjuk. Jag vet inte hur hon skulle reagera faktiskt.

Som sagt så har jag funderat på att kolla upp med någon om det skulle kunna vara ADHD hon har en släng av, har läst lite på internet idag och det jag läst tycker jag stämmer överens med mycket av det min syster gör och uppför sig, och det skulle göra så att många bitar föll på plats.

Jag kan försöka igen och förklara det jag ser som problem med min syster. Hon följer inte regler. Det är helt onödogt att försöka förhandla med henne om sådant. Om något alls. Hon gör endast som hon vill och inget annat. Så sådant har jag gett upp för länge sedan. Och som jag sagt, hon kommer ändå inte att bo här mer än kanske några veckor till om allt går som hon tänkt sig så att bröja med det nu igen är lite sent. Dessutom hänger hon mycket nu hemma hos sin kille så hon är inte här så mycket.

Men problmet med henne är också att hon inte SER att det är stökigt. Hon märker inte av det. Det är ju så det har varit när hon bor hemma. Hon har också sagt att hon tycker att jag städar när det inte ens är stökigt. Men jag tycker att det är det och jag är inte pedant. Om OM det skulle va stökigt så är det mot hennes principer att städa. Hon sätter sig emot alla normer och värderingar som andra människor har och har heller ingen empati eller förståelse för att andra människor lever efter samhällets normer och värderingar.

Att hon sedan är allmänt otrevlig och har svårt för den sociala biten är heller inte bra och ställer till problem. Det vet hon i alla fall om men vägrar jobba på den biten. Det är mamma på henne mycket om, att hon måste LÄRA sig att tex ringa till folk ang. saker eller tex gå på arbetsfömedlingen osv.

Det KAN va otur att hon blivit såhär av ärftliga orsaker, svårt att hantera saker som hänt i livet, dåligt självförtroende mm men i och med att hon haft sådana här problem sedan hon var liten för mig nu att tro att det är något mer. Och jag skulle inte bli förvånad om det är tex. en neuropsykiatrisk "sjukdom" eller vad man kallar det för något.

Upptäckte också att (Karin)nämnt det där med att hon säger saker som jag ryter åt henne att inte säga och undrade vad det var hon sagt. Vill bara då tillägga att jag inte ryter åt henne när någon hör och så. Kanske att jag sagt "men säg inte så" eller liknande när folk hört, men jag tar "fajten" med henne om vad som passar sig att sägas och inte efteråt lite mer avskilt, eftersom hon annats bara ställer till med en ännu större scen bland folk om jag skulle "ryta" åt henne på en gång och så.
Men det hon sagt är till expempel nu sist i sommar var vi på ICA och några barn vill klappa hennes hund. Hon vägarar svara. Jag ber henne svara barnen men det gör hon inte. Barnen vänder sig då till mig, jag säger att de får klappa honom, han är ju ganska framåt och älskar andra människor och det brukar inte vara några problem att folk klappar honom annars. Hunden blir då rädd och barnen förstår inte varför. De fårgar min syster om varför, och hon vänder sig bort och säger högt, så att barnens pappa hör "Jag pratar inte med barn!". Jag förklarar då för barnen att hunden inte är van med barn och att den då blir rädd och att det är bäst att de inte klappar den något mer. De förstår ändå inte riktigt, men slutar klappa och frågar vad hunden heter. Min systser vägrar svara och de frågar mig, jag svarar. Då brister det för min systser och hon går in på ICA och skriker "ÅHH, JAG HATAR BARN!". Jag ville bara sjunka genom jorden. Jag blev arg och skällde ut henne lite tyst medan vi gick på ICA. Att så SÄGER man inte. "Jag får väl säag vad jag vill, jag tycker så och skämas inte för det!" osv låter det då.
Annat hon sagt är flera gånger det här med barn, att hon hatar barn. Att det rä fult med glasögon, att blonda tjejer är töntar mm. mm. högt, så att folk detta gäller hör. Att hon hatar vissa personer har hon också sagt så att deras vänner eller de själva hör. Jag skäms så jag vet inte vad.

Dessutom en sak till, det går heller inte att disskutera med min syster. Den enda som kan detta är jag faktiskt. Jag har en rätt bra disskutionesteknik när det gäller konkreta frågor, som tex det här att man inte säger vad som helst. Men hon bryr sig inte när det visar sig att jag har rätt. Men med andra kan hon inte förlora en disskution. Min mamma brukar börja gråta när de disskuterar för min syster kör över folk totalt! Hon vinner alltid på ett eller annat sätt. Förutom över mig. Men det är så jobbigt att föra en disskution med henne att det vill man helst inte göra.