Min syster måste vara sjuk. (långt)

Ja, vill hon inte så vill hon ju inte. Eftersom hon är myndig så gör hon ju som hon vill. Vill hon leva sitt liv i stök och "snusk" så låt henne göra det. Ni har ju ungefär hur många gånger som helst påpekat konsekvenserna av det (vräkning) och mer kan ni ju knappast göra.

Vill hon leva som ett surmulet och avigt original så låt henne göra det. Förstår om det är jobbigt för det är ju inte precis något man önskar ett syskon. Lider med dig för det måste vara hemskt jobbigt! *kram*

hejsan.

Jag är hemst ledsen att din syster är som hon är och att det är så jobbigt för alla i hennes omgivning.
Men som du själv säger så har ni provat allt. Och har ni gjort det och inget hjälper så är det nog dags att få hjälp av utbildat folk. Ta kontakt med en psykolog och prata med dem. Där kommer du förnodligen att få både råd och ideer. Det hade kanske inte varit en dum ide att filma din syster så att du kan visa hur hon beter sig. Sätt en kamera någonstans där hon inte ser den. Oavsett om hon har en sjukdom eller inte så kan er liv inte sortsätta så här för det mår alla dåligt av, trotts allt är hon ju ändå vuxen och det är dags att hon får ut så mycket som möjligt av sitt liv, givetvis efter vad hon är kapabel till.
Vad ni än väljer att göra är det dags att göra NÅGOT.

Detta är ju bara mina åsikter dem är menade som stöd och inte kritik. Lycka till!

Åh, vad jag känner igen det där med hunden-ICA-incidenten! Min mamma är likadan fast mot mig. Hon säger vad hon vill till mig för det är hennes rättighet osv osv..Bla bla bla.
Hon är smörig inför alla utomstående och dum med familjen och värst med mig.

Det en kurator sagt till mig är hur man själv kan hantera en sådan situation. Och då kan man göra så att man accepterar hennes sätt och tänker; hon är sjuk. Hon vet inte vad hon säger eller hur det sårar. Jag klarar detta ibland, men oftast inte för det är så SVÅRT när det handlar om en sådan nära familjemedlem! Jag har löst det hela genom att flytta över 40 mil bort och det hjälper! Och det pga att JAG kan inte hjälpa henne, för hon vill inte bli hjälpt (hon tror att hon agerar helt rätt och riktigt) och ingen annan är på att förändra lite på sina förhållningssätt mot min mamma. Alltså rullar all skit på som vanligt i gamla huset och pappa håller på att gå under. Och det gör han för att han i sin tur inte vill acceptera hur situationen verkligen ÄR. Men som du säkert känner av, så orkar man inte hur mycket som hellst och till slut far man själv illa också.

Ett sådant här omhändertagande kan knäcka den bäste i slutändan. Min pappa har tex fått 4 kärlkramper i hjärtat på två år. Och det på grund av stressen det medför att alltid springa på tå för någon och ständigt ta ansvar över någon annan.

Förstår att det kan vara kännsligt att ta upp detta med din mamma, men är hon en öppen och förståeende person, så kan hon nog ta dina funderingar på allvar.

Men TS, hur mår du? Hur känner DU varje natt när du ska somna? Hur ser ditt liv ut annars?

Hejsan! Tack för era senaste svar!

(karin), skönt att någon känner igen sig i detta! Jag är verkligen jobbigt!
Ja jag måste ju någon gång släppa henne, när hon är 20 har hon egentligen inget av oss att få, det är i den åldern man kan få bidrag mm och det räknas hon som vuxen, min mamma har sagt att då kommer hon inte hjälpa henne mer, då måste hon klara sig själv, alltså som en vanlig 20- årig tjej. Mamma kan ju inte följa med henne överallt och stötta henne, försörja henne, inte då hon själv valt att flytta hemifrån.

Mitt liv är väl som vanligt, jag har ju alltid haft den här rollen för min syster, som en extra mamma. Och hon har verkligen behövt två med sitt sätt! men just när det är så nära inpå numera eftersom hon bor här så blir det annorluna ändå. Nu är det i MITT hem, inte i VÅRT som det varit annars. Och jag måste hjälpa henne att leva hennes liv. Hon vågar ju inte ringa någonstans, gå någonstans eller så där det är folk hon inte känner. Dessutom måste vi passa oss för hennes humör, det kanske är det som är det mest jobbiga. När hon vaknar på morgonen så brukar jag gå ut en sväng så hon hinner äta innan jag kommer in. Hon har extremt dåligt humör som sagt innan hon ätit. Och på morgonen är hon alltid jättehungrig.

Men ofta om bara hon och jag är hemma, eller också om min bror är här, så är hon jättegullig och klkar te och kaffe och vill att vi ska se på film eller spela spel tillsammans. Hon är otroligt ombytlig :/

Jag ska prata med en psykolog om det är med AHDH eller borderline. Hon är ju ganska depprimerad också, och hon kan ju dölja en del av det för oss andra också. Och som jag fattat det så är man depprimerad och självmordsbenägen ofta då man har borderline?

Vet du, bara en svår depprition kan få människor att vara som din syster. Ombytliga, hata alla andra och så vidare. Nu har hon också ätstörningar där till. Har man ätstörningar är självkännslan väldigt låg. Alltså har hon garanterat en mycket dålig självkännsla. Tycker att dålig självkännsla tyder också på det här med att hon inte vill ringa eller träffa okännda människor. Då blir hon säker jättenervös och skraj, och blir otrevlig. Tycker du det kan stämma?

Har hon någon erfarehet av barn? Har hon någpn gång berättat VARFÖR hon inte gillar barn?

En fråga till, varför vill du så gärna sätta en diagnos på henne? Jag frågar för att olika personer ser på det här med diagnoser på olika sätt.

Du har nog ganska rätt i det du skriver (karin). Har faktiskt aldrig tänkt så långt att en vanlig deprission kan orsaka så mycket, men det kan säkert stämma.
Anledningen till att jag vill få en diagnos på henne är nog för att jag funderar på om hon inte har allt rätt i huvudet så att säga (låter lite fult jag vet!). Jag tycker att hon beter och uppför sig så dumt, som ingen normal människa gör. Och eftersom hon haft problem så länge i livet så känns det som om jag vill veta varför min syster haft det så svårt i skolan, bland folk osv. Skulle vara så skönt bara man fick veta vad det är. Hon själv går ju inte att prata med heller, då hon vägrar prata känslor eller sådant.

Borde få iväg henne till en kurator eller psykolog som kan hjälpa henne .. men hur får man det? *suck*

Jag har inte följt tråden, endast läst den senaste sidan.

Det knepiga blir kanske att få i väg henne till psykiatrin för utredning. Hon måste ju vilja det själv.

Som jag har förstått så har din systers problem funnits hela hennes liv? Hur var det i skolan? Hur ser hennes relationer ut till de utanför familjen, tex hennes pojkvän?

En neuropsykiatrisk diagnos kan vara förklaringen till hennes beteende. För mig förefaller hennes problematik vara väldigt uttalad och att det kan tyda på att det kan vara ett mer omfattande funktionshinder än ADHD (isf troligen ADD eftersom hon inte verkar vara hyperaktiv). Jag har aldrig träffat en ung kvinna med Asperger syndrom och just din systers förhållningssätt, men jag vet att Asperger kan te sig väldigt annorlunda för kvinnor än vad som beskrivs när man läser litteratur om det. Många med Asperger är ju väldigt rutin och regelberoende och detta verkar ju inte alls vara fallet för din syster. Däremot talar hennes sociala oförmåga och oförmågan till socialt samspel och att känna till social koder och liknande för en Aspergerdiagnos. Många unga kvinnor med Asperger har även ätstörningar. MÅnga är intelligenta och klara mkt annat i livet. Den mesta litteraturen beskriver främst mäns Asperger, mkt kan te sig annorlunda hos kvinnor. Sök information om detta och se om du tycker det verkar stämma.

Frågan är sedan HUR du och din mamma ska motivera henne att söka stöd och bli utredd.

(proffs) tack för ditt inlägg, ja hennes problem har funnit hel hennes liv, för hon var inte som ett "normalt" barn som liten, hon var extrem vad gällde rättvisa, alla som kom på fika måste ta av alla kakor och ingen fick ta en extra av någon sort. Men själv kunde hon få ta hur många hon ville .. hon hade barnkalas ibland, hon hade rätt många vänner ändå, men när alla kom och hälsade på samtidigt brast det för henne, då var hon elak och gjorde allt för att de skulle vilja åka hem. I skolan lärde hon sig inte läsa förens i högstadiet, hon har alltid haft knappa betyg, p.g.a att hon inte hänger med, hon läser in det mesta själv hemma, eller så berättar jag för henne vad som gäller eller vad som hon ska göra eller bör veta. I alla fall i sådana där *läsa eller lyssna och sen veta vad man ska skriva på provet - kurser*. Hon läser fortfarnade extremt dåligt. Hon kan inte läsa en hel bok, hon måste läsa högt för att klara sig igenom en hel a4:a med text. Dock har hon varit på nån tyå av utredning under grundskolan men fick inte diangosen dyslexi. Antar att det är för att hn skriver bättre än vad hon läser, även om hon fortfarnade har stora problem med stavningen.

Hon har många vänner, som hon träffar när hon känner för det. Träffar ingen för att nån annan vill ses. Då har hon alltid undanflykter. Dock undviker hon alltid konflikter med vänner. Ingen får bli sur på henne, han tar aldrig någons parti. Hon kommer alltid mittimellan, men hennes vänner är ju medvetna om många av hennes problem.

Pojkvänner har hon alltid många på kö. Det är många killar som dras till henne, och jag är inte förvånad för hon ser mycket bra ut, är väldigt vacker och söt och hon kan som sagt vara trevlig om hon vill, vara rolig och sådär. Dessutom tror jag att killarna som dras till henne attraheras av hennes annorluna stil och sätt. De tycker att hon är häftig. Det jag är förvånad över är att de stannar hos henne. Dock har hon bara haft två längre förhållanden och det hon har nu är samma som hon hade förra gången. Han gjorde slut för att hon mådde dåligt psykiskt och inte klarade av henne då hon är ganska krävande. Men nu mår han bättre och jag kan nästan se endast på dessa få veckor att homn också verkar skärpa sig när det gäller deras förhållande. Men på många sätt är de lika så de kanske passar bra ihop. Men jag är ju glad att hon ändå har pojkvänner som verkligen älskar henne. Och vänner som alltid ställer upp. Jag är jätteglad för dem. Men hon har mkt svårt att skaffa nya vänner eller hålla kontakten med många samtidigt.

Det där med hyperaktiv tänkte jag också på, ADD kan ju vara rätt, men hon är extremt lat, men när hon inte har något att göra så blir hon alltid rastlös och finns inget för henne att göra så kan hon bli galen. Kan dock endast ha med hennes humör att göra. Men som liten var hon ÖVERALLT samtidigt. Klättrade upp i hyllor, rev ner saker, klättrade i träd, byggde saker, sprang runt i kohagen, hoppade i lera, gjorde allt på en gång liksom. Men det kan ju bara vara en tillfällighet eftersóm hon inte är så nu.

Det här med att din syster inte har någon svårighet med att få killar ligger nog i hennes yttre.
Mer generellt än undantag är det så att killar stannar hos en snygg tjej fast det finns andra problem med i bilden. Sällan stannar en tjej hos en kille bara fr att han är snygg.
Titta bara på stan. Det finna många "snygga" tjejer med "fula killar. Inte så många "snygga" killar med "fula" tjejer. Sad but true...

Hur går det annars för er?

Karin, du har nog rätt i det du säger!

Men det går faktiskt ganska bra! Min mamma har skärpt till sig och skickar inga pengar till henne längre. Vet inte vad hon fick det ifrån men jag antar att hon också tröttnat. Så nu ska jag följa henne och titta på en praktikplats imorgon, och då ska hon flytta till en stuga nära hennes pojkvän om hon får den platsen. Jag hoppas verkligen att det ska gå bra med den! Det skulle va så himmla skönt om det gick bra och att hon kunde lära sig att ta lite ansvar och sådär! Dock har hon inte fått klarteckan från arbetesförmedlingen att hon får platsen, men jag tror inte att det ska vara något problem, de flesta brukar ju få det! Och det är på en bondgård, där hon ska hjälpa till med mjölkning, göra rent och bära hö och göra andra saker. Dessutom gör de senap och marmedlader och likande. De är tydligen vana med "problemungdomar" så de ska noh kunna få pli på henne
Nej men jag hoppas att det ska lösa sig!

Har följt tråden och ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att din syster har någon form av neuropsykiatrisk störning. Hon skulle förmodligen vara hjälpt av att bli utredd ordentligt (inga kuratorer, terapeuter, psykologer av vilket slag som helst e.t.c utan en psykiater med erfarenhet och rätt utbildning) eftersom en diagnos skulle kunna hjälpa henne när det gäller rätt stöd i samhället, bidrag, jobb e.t.c Det är ju inte så lätt då att bara "skärpa till sig" och ta ansvar.

Hoppas att ni hittar en lösning och att jobbet blir något bra i alla fall.

Det kan vara svårt med pojkvänner en sån gång när de tycker att hon är snygg och spännande. Då är det lätt för pojkvännen att hamna i en beroendesituation i stället för en kärleksrelation. Männsikor som din syster äter ju lätt upp andra i omgivningen.

Jag vet inte om någon följer denna tråd längre, men jag ville bara berätta vad som hänt, om någon fortfarande är intresserad av att veta.

Efter mycket funderingar så tog jag upp detta med min mamma, att jag misstänker att min syster kan ha en sjukdom så som ADD. Hon reagaerade inte så starkt som jag trodde att hon skulle göra, utan mer som att "Ja men det kan ju faktiskt vara så".
Dagen efter ringer hon mig och berättar att hon varit till någon hon hade tillgång till via jobbet, någon form av psyiatriker, som jag fattade det hela. Hon hade pratat med honom och berättat allt om min syster. Han svarade då att han trodde att det var två orsaker som kunde ligga till grund för detta. Antingen har hon ADD, eller då har hennes dåliga matvanor under så många år orsakat näringsbrist som satt sig i hjärnan. Tydligen kan man bli, ursäkta uttrycket, men dum i huvudet, om det går för långt.
Men eftersom hon varit konstig ända sedan barnsben så trodde han att hon var något typ av psykist funktionshinder, men det kan även vara kombinerat med näringsbristen till hjärnan. Men han kunde ju inte svara 100% säkert då han aldrig träffat henne.

Sedan så ringde min mamma till pappa (!!!) och sa att nu för sjutton måste vi göra nått åt detta. Så pappa har tagit hand om min syster, hon flyttade till honom, självmant, och bor där nu. Från början gick det mycket dåligt, eftersom hon tolar allt man säger så som HON vill att det ska vara. Tex. pappa sa till henne "Jag kommer aldrig att acceptera sitt beteende" om den grej hon höll på med, och hon tolkade det "Jag kommer aldrig att acceptera dig som du är". Det är ju två helt skilda saker.
Men nu verkar det fungera bra. Min bror bor också där och får medla lite ibland när det blir konfliker.

Hon har också skaffat sig praktikplats. Först på en bondgård, men där var hon bara några veckor, för hon kom inte överens med bonden (samma sak där gissar jag, hon misstolkar eller så sa att något som tog henne hårt, hon är ju så känslig för sin egen person). Men nu ska hon snart komma och ha praktik på mitt jobb. Tro det eller ej, men med BARN! Hon har varit hos mig och "övat" lite nu innan, och det går faktiskt jättebra! Jag är grymt överraskat av henne! Och har även sagt det till henne, och hoppas att hon tar åt sig!

Man kan ju gissa att det kan ha med maten att göra, nu när hon bor hos pappa äter hon mycket bättre, eftersom han lagar ordentlig mat och har alltid varit noga med mattider.

Det verkar gå åt det ljusa hållet. Vi får se om mamma får med henne till en psykiatriker så hon får en diagnos, eller om det går bra nu så kanske vi inte känner att det behövs.

Tack för att ni följt tråden och att ni brytt er om mig och mina och min systers problem!

Skönt att höra att det går åt rätt håll för er alla.

Stort lycka till i framtiden.

Tack så mycket

Åh, vad bra att det går åt rätt håll
Håller tummarna för dig, din syster och resten av er familj!
Kram
Sara

Vad roligt TS att det går åt rätt håll! *kram* Starkt jobbat av er allihop, framför allt din syster!

men du har val ingen skyldighet att forsorja henne? Men det kan ju vara psykiskt fel pa henne. Ta kontakt med en psykolog?psykiater

Har följt tråden förut. Kul att höra att det blivit bättre.

Stort lycka till!

Läste tråden förut, skönt å höra att det blivit bättre även om det verkar vara en bra bit kvar. Låter dock som hon framöver komma behöva mycket stöd.

Varmt lycka till!