Min syster måste vara sjuk. (långt)

Hej!

Jag hoppas att någon här kan hjälpa mig, kanske någon med liknande problem, för jag vet snart inte vad jag ska göra! Jag väljer här att vara anomym, då jag har vänner här som jag helst inte vill ska veta allt som rör min syster.

Det är så här att jag har stora problem med min syster. Men egentligen är det vår mamma som drabbas hårdast utav det här. Jag vet inte vart jag ska bröja, men hon har alltid varit speciell, men inte alltid så här hemsk.

Vi syskon (är två systrar och en bror, jag är älst) har alltid stått varandra nära och hjälpt varandra mycket under svåra perioder. Vi har alla tre haft ätstöringar och våra föräldrar skillde sig när jag var 14 och sedan dess prarar de inte med varnadra och vi har haft det mycket jobbigt i denna relation mellan mamma och pappa. P.g.a detta står vi varandra nära och jag älskar mina syskon mer än jag älskar nån annan i världen.

Vår uppväxt har varit jättebra, våra föräldrar har varit exemplariska, förutom att min pappa har svårt att visa känslor, men vi bodde på landet med många vänner och allt var idylliskt ända till skillsmässan som kom plötsligt.
När hon var liten var hon extrem när det gällade rättvisa, hade vi främmande hemma så såg hon alltid till att ingen tog en kaka för mycket, eller att alla tog av alla sorter. Förutom när det jynnande henne. Hon är den mest egoisktiska människa jag någonsin stött på. Hon tar allt hon kan och ger inget tillbaka till någon.
Jag vet att hon har mått dåligt ända sedan högstadiet, när hon fick ätstörningar, samma som jag hade under många år. Men det måste vara något mer .. ingen frisk människa gör som hon gör!

Jag ska berätta några saker här.

Förutom att hon är extremt egoisktisk och alltid har varit, så är hon aldrig tacksam. Hon kärver extrem uppmärksamhet och bryr sig inte om någon annan. Alla får skylla sig själva när de råkar ut för något. Hon hatar alla människor som är annorluna än henne, alla som är på ett visst sätt är dumma i huvudet. Dessutom hatar hon barn och alla människor som använder vissa ord tex. dialektord.

Min mamma träffade för några år sedan en man som bodde 20 mil bort. Efter ett tag ville hon flytta ner till honom. Vi samrådde med familjen och bestämde att min bror som är yngst skulle flytta till pappa, där han ännu bor, jag hade redan flyttat hemifrån med min fastman och min syster skulle flytta ihop med sin pojkvän. Systern bodde då kvar i mammas hus med sin kille. Dock fick mamma vräka dem efter ett tag när de inte klippte gräs, de strädade aldrig, de levde om och var allmänt otrevliga mot grannar. Jag och min sambo flyttade då hit så mamma slipper sälja huset. Mamma fixade lägenhet åt min syster, för hon gjorde slut med sin kille. Hon blev värkt för att hon hade för skitigt.

Hon städar aldrig, duschar kanske nån gång i veckan, kan ha samma kläder i flera veckor utan att tvätta dem. Hon bryr sig inte om disk står framme och möglar, för det grö henne inget så varför städa? Hos henne går det djur i sophögar och bland kläder på glovet (som hon gärna tar på sig sedan).

Hon bryr sig heller inte om att skaffa jobb nu när hon gått ut skolan. Hon tänkte söka praktik för att gå pengar, men när vi sa åt henne att hon måste vara trevlig då på det stället så blev hon sur och sa att då skiter hon i det för "det är mot mina principer att vara trevlig".

Mamma skickar henne pengar till allt hon behöver för att hon ska klara sig. Men hon är inte det minsta tacksam. Hon kräver snarare mer pengar även fast min mamma är lågavlönad och knappt har råd med sina egna räkningar.

Just nu bor min syster hemma hos mig och min sambo i väntan på att fixa sysselsättning och boende. Men det tär verkligen på mig och min sambo. Hela tiden måste hon ha uppmärksamhet. Hon städar aldrig, diskar aldrig bort efter sig eller ens kan tänka sig att städa det minsta hemma här.

Hon har dessutom extrem koll på sina "rättigheter" tex nu sist hade min sambo kommenterat att hon åt av en limpa han köpt för att ta med sig på jobbet dagen efter. Hon blev rasande och skandereade högt för mig resten av dagen att hon allt hade rätt att äta vad hon ville hos oss eftersom vi inte betalar någon hyra, som ersättning för att vi försörjer min syster. Min sambo vågar nu aldrig säga åt henne ang någntong.

Hon beklagar sig också hela tiden för vår mamma att vi hatar henne, vill att hon ska flytta, min sambo hatar henne och hatar hennes hund, hatar hennes marsvin och hon har fått för sig alla möjliga hemska saker han gör mot mig och henne. Min sambo är i mina ögon en Gud som står ut med henne och aldrig säger något dumt om henne eller mig. Hennes hund älskar han, det är verkligen en underbar hund. Jag har ingen aning om var hon fått dess idéer ifrån.

Jag skäms otroligt för henne. Hon har ingen som helst hyfs, tackar aldrig när hon får något, är aldrig tacksam för hjälp av oss eller vänner. Dessutom kan hon värka ur sig det hemskaste man kan tänka sig. Ibland kommer barn fram och frågar om de får klappa hennes hund. Hon säger saker som "jag vägrar prata med barn", "inga barn får ta på min hund" osv. Är jag med skäms jag ihjäl och får förklara för barnen att hunden är rädd för barn och att de helst inte får klappa den, och min syster säger saker som "jag hatar barn" osv nrä barnens föräldrar hör osv. HEMSKT! Och det har hänt många gånger.

Hon bar klgar och klagarm tar och tar och är aldrig tacksam. Jag grö allt jag kan för att hon ska känna sig hemma och välkommen hos oss, och gör allt för att inte komma i konflikt med henne, eftersom jag aldrig skule klara det känslimässigt. Jag vet hur det är eftersom hon alltid är i konflikt med vår pappa, för han säger alltid åt henne om han tycker att hon beter sig fel. Och hon blir bara värre och värre. Hon utnyttjar alla till max.

Någon som vet vad det kan bara för fel? Det kan inte sitta i uppfostran då jag och min bror är raka motsatsen till henne. Skötsamma och trevliga. Mina föräldrar har gjort allt för att fösöka få ordning på henne. Sagt åt henne, då blir det ett jävla liv om att de inte älskar henne. De har försökt hjälpa henne med boende och jobb, ingen tacksamhet, bara klagande på "vad tror ni om mig?" "jag klarar inte av det", "jag vägrar vara trevlig" osv.

Något måste det vara .. jag vet inte vad jag ska göra .. min mamma håller på att gå under då det tär på henne ekonomiskt då min syster suger ur allt av henne, och känslomässigt då hon älskar sitt barn, men aldrig får någon kärlek tillbaka utan bara får skämmas och oroa sig för vad det ska bli av henne ...

Hjälp?