Dricker han för mycket?

TS

Ja, jag tycker du skulle kunna be honom om en vit månad.
Han behöver åtminstone inte dricka så mkt att han tappar kontrollen.
Är man vuxen och inte kan dricka med måtta så är det ju ett varningstecken på att ngt inte är som det ska. Kan han inte ta ett glas hemma istället om han nu så gärna vill dricka? Ja, jag vill ju INTE råda honom att dricka så att barnen ser.... vi pratar ETT till TVÅ glas. Vill han supa till det ännu mer får han ju göra det när inte barnen är närvarande.

Lite synpumkter på ovannämda meningar.....

Alkoholist tror jag inte att han är.
varför tror du inte det?

Har du bett honom hålla en vit månad?
Skulle han ha det så är det ett av de stora tecknen på att han har alkoholproblem, vem med alkoholvett behöver hålla vita veckor/månader?

Har han mkt press på sig?
Spelar det någon roll?
Om man behöver använda sig av alkohol för att man har mycket press på sig så.... Det är väl kanske då som "en annan" verkligen inte är speciellt intresserad av att dricka sig stupfull, eller?

Hur gammal är han?
Har verkligen ingen förankring i frågan om han är alkoholist eller inte! Möjligen har det att göra med hur långt han utvecklat sin sjukdom, men inte ens där spelar åldern speciellt stor roll. Det är ofta en social fråga. Har arbetat med behandling av alkoholister och det är inte ovanligt att det finns fullbordade alkoholister som inte är mer än 18 år, eller yngre.

Bara lite tankar jag ville dela med mig av!

TS

Frågan är ju också om han ska fortsätta med detta resten av livet?

Barnet växer ju upp under tiden och förstår mer o mer... Det är lika illa att veta att pappa är full oavsett VART han är full...

Det är ju ni, resten av familjen, som får ta konsekvenserna av hans drickande när han kommer hem iform av dåligt humör, baksmälla och diskussioner o bråk.. Är det värt priset?

TS här igen. Det verkar bli en massa missförstånd. Jag VILL inte gå ut på helgerna (är för trött) och även om jag skulle vilja skulle han vara den första att uppmuntra mig. Han är en fantastisk pappa som tar en massa ansvar för vårt barn. Det är inte på den nivån problemet ligger!

Han super inte jämt men NÄR han gör det blir han som ett barn, oberäknelig och ansvarslös. När jag frågar hur mycket han druckit svarar han alltid "Inte så mycket" OAVSETT hur mycket det faktiskt var vilket gör att jag känner att jag inte litar på honom.

Tristan

2-3 ggr i månaden tycker inte jag verkar vara tillräckligt för att döma ngn som alkoholist. Sedan att det finns varningstecken kan jag hålla med om. Men en fullfjädrad alkoholist tror jag som sagt INTE att han är. Tycker oxå att det är fel att peka ut ngn som det. Vi ska väl inte utgå ifrån det värsta heller?!

Anledningen till att jag frågade om TS bett honom hålla en vit månad var för att få veta HANS reaktion då. Om han skulle vara totalt j-a oförstående till varför TS ber om det visar ju på att han inte tycker det han gör är fel.

Om han hade mkt press på sig, från te.x jobbet frågade jag därför jag fick en känsla av att han försöker fly ngt. Och närr man försöker fly ngt är det ju som bekant vanligt att man tar till alkoholen. Att det sedan är rätt sätt istället för att ta itu med det som tynger en påstår jag INTE.
Men jag vet av egen erfarenhet att det är lättare att "se" och förstå det när man inte är "mitt uppe i det".

Hans ålder frågade jag om ENBART med tanke på hur omogen och ansvarslös han låter. Som sagt.... till skillnad från vissa andra här utgår jag INTE från det värsta utan försöker istället finna orsakerna till hans beteende.

Eller så använder han en vit månad för att visa att han klarar av det, och vart står hon då med sin oro och ångest? För det är klart att han klarar sig utan alkohol i en månad! Det finns något som heter "de vita knogarnas alkoholism" vilket handlar just om tiden då alkoholisten biter ihop (knyter knogarna) för att visa att de inte behöver dricka....

En alkoholism försvarar sin sjukdom starkare än något annat ooch ligger det en risk i att hennes man/pappa till hennes barn har det problemet så tycker jag att ALL upplysning som finns att få är bra att ta upp!
Hon är ju orolig! OM det visar sig att han inte har problem så har jag inte ställt till med någonting genom att upplysa henne om hur det i regel ser ut! Att ha folk som tycker synd om hennes kille eller försvarar hans drickande tror jag inte behövs, sådana har han säkert redan gott om.
Och som sagt, hon oroar sig och därför tycker jag det skysta är att svara henne med hur jag som faktist är mycket bevandrad i ämnet reagerar. Eller gör jag fel?

Det handlar inte så mycket om hur ofta man dricker som "hur" man dricker när man dömer (för att använda dina ord) någon som alkoholism eller inte. Man brukar enkelt förklara att "Om du trots upprepade negativa konsekvenser av ditt drickande fortsätter att dricka så är det en STOR varningsklocka".

Sen vill jag gå vidare i frågan att använda ordet "döma".
Jag personligen tycker inte att det handlar om det! Du dömer väl inte någon som är cansersjuk eller lider av anorexi eller psoriasis- alkoholism är också en sjukdom! Jag har människor som står mig MYCKET nära som lider av alkoholism. Jag älskar dem över allt annat och vill dem bara väl. Det första steget till att vara hjälp och stöd är att "veta om hur sjukdomen fungerar, yttrar sig och inte DÖMA dem för att de är sjuka!
De har precis som andra sjuka människor inte valt detta!

Jag VILL INTE se det värsta!
Men att hon har reagerat på det viset som hon har är ganska långt gånget för en sambo/medberoende till en alkoholist och i det stadiet så brukar problemet redan vara ganska illa gånget/långt för alkoholisten själv.

Har han inte alkoholproblem så är jag den första att grattulera!!
Men, det finns en del orosmoment som verkligen talar för att han har problem och när de problemen relateras till alkohol så står man ofta med den bittra sanningen att det - finns ett alkoholproblem som med ett annat ord kan kallas alkoholism!

TS här igen:

Flourtanten och Tristan, ni ska inte bråka inbördes. Ni har båda varit till stor hjälp i och med att det jag behöver är att känna att jag har "rätt" att reagera.

Jag tror själv inte att han är alkoholist däremot har han ju uppenbara problem att hantera alkohol. Om jag ber honom ta en vit månad så tror jag han kommer bli ganska provocerad och tycka att det är onödigt och det kommer i så fall bekräfta mina misstankar. Han säger att han bara kan slappna av ordentligt när han dricker .

TS, jag bråkar verkligen inte med "flourtanten".
Jag respekterar hennes åsikter helt och fullt!

Men genom att jag ägnat många år av mitt liv med att leva med sjukdomen, sen studera den och vidare utbildat mig till att jobba med den så kan jag inte låta bli att engagera mig när ämnet komer upp.

En fråga till dig:
Vad är skillnaden på att inte kunna hantera alkoholen och att vara
alkoholist? Och om människa ifråga dessutom själv uttrycker att han BARA kan slappna av med alkohol i kroppen....

Ja ja, nu har jag sagt vilket håll jag tycker att du ska rikta dina tankar, men det är ju naturligtvis helt upp till dig själv!

Lycka till med allt!

TS igen,

jag vet inte om det är att ta till storsläggan att direkt stämpla honom som alkoholist. Han dricker aldrig när han är ledsen eller ensam t ex.

Mycket av det han blir när han dricker är han redan innan (slarvig med tider, glömsk et c). Det förstärks "bara" när han dricker. Annat tillkommer som känns värre och visst, jag är orolig.

Det är kanske inte så stor skillnad med att ha problem att hantera alkohol och vara alkoholist men det är nog en gråzon däremellan och det är där jag tror han befinner sig. Hursomhelst känner jag mig styrkt i att min känsla är berättigad och jag ska prata med honom.

TS: Jag var tidigare ihop med en kille som enligt mig har alkoholproblem. Inte alkoholist, men dåligt alkoholsinne, total oförmåga att sätta gränser, och en löjlig fascination för sprit. Han lyckades aldrig bevisa för mig att JAG var viktigare än hans rätt att få dricka hur han ville (obs, inte jämt o ständigt, men ändå) och det dödade förhållandet totalt. Jag tycker att man du kunna kräva av din partner att han ska bevisa att han INTE har problem genom att be honom göra avkall på spriten för din skull, exempelvis genom en "vit" period. Om denna avhållsamhet inte innebär något stort problem för honom kandet ge dig bevis på att han inte har spritproblem! Dessutom är risken mycket högre att utveckla alkoholism om man har det i släkten (gällde även mitt ex).
Kräv att han ska bevisa för dig att du inte behöver oroa dig!!!!!!!!
Lycka till!
PS har inte läst hela tråden, sorry om jag upprepat något.

Tristan

Jag tycker det verkar som om du har en antingen-eller-syn på detta.

Jag vet inte om du menade att jag skulle vara en av dom som tycker synd om och försvarar TS sambos drickande. För det gör jag verkligen inte! Men återigen försöker jag hjälpa TS med att finna ev orsaker till att han gör såhär och får man bukt med det kanske man lättare kan förstå och ja kanske t.o.m få bukt med drickandet innan det går ännu längre.

Sedan tror jag att du missförstod mig ang det här med att döma.
Jag dömer ingen och därför vill jag heller inte utgå ifrån att TS sambo är alkoholist. Tycker inte jag har tillräckligt med info för att bedöma en sådan sak och vill absolut inte ställa en diagnos som alkoholism, det är jag verkligen inte rätt person att avgöra. Så jag vet inte vad du fick ifrån att JAG skulle ha dömt?! Och hur cancersjuka och anorektiker kom in i bilden?!

Jag tycker bara att INNAN vi drar några förrhastade slutsatser om hur vida TS sambo är alkoholist, har alkoholproblem lr hur man nu vill benämna det, bör vi försöka finna dom ev orsakerna till detta oansvarliga beteende som TS skriver att hennes sambo har då han är onykter.
Men nej, det är väl aldrig fel att upplysa ngn om ngt, vill TS ha den upplysningen och ta den till sig, så är ju det upp till henne.
Men jag tyckte nog att du var liiiite för snabb med din dom.... en dom som jag tycker är fel att utgå ifrån i det här fallet.

TS

Att han ljuger om den mängd han dricker.... lr rättare sagt säger "lite" hur mkt han än druckit visar iaf på att NÅNTING är fel. Som att han VET att han eg dricker för mkt, skäms för det och sen inte vågar stå för det när du frågar.
Jag känner igen det med att inte känna sig avslappnad om inte alkohol finns i kroppen... men idag skulle jag nog kunna erkänna att det "bara" var en ursäkt för att ja... ursäkta mitt drickande helt enkelt.
Det börjar kanske med att man efter en stressig dag på jobbet tar sig ett glas lr två. Man märker med ens vilken avslappnande effekt alkoholen har. Nästa gång blir det fler glas och med tiden "måste" man dricka mer och mer för att uppnå den där effekten alkoholen hade första ggn. Allt blir till en ond cirkel och vill det sig riktigt illa kan det så småningom utvecklas till alkoholism.

Jag frågade dig om han hade mkt press på sig för det var så jag upplevde det. Med alkohol gav jag mig själv tillåtelse att inte behöva vara sådär ansvarsfull som jag annars upplevde att jag var tvungen att vara. All press och alla krav lättade och försvann då jag drack och det var en värld jag tillslut blev beroende av. Inte så konstigt eg, men helt fel tillväga sätt.
Jag tyckte jag gjorde mig själv en tjänst, rättfärdigade mitt drickande med "Jag behöver det", "Jag förtjänar lite avkoppling". Och visst, ja, jag hade rätt men inte avkoppling i form av destruktivt drickande lr drickande övt.

Det finns visst andra sätt, ja MYCKET bättre sätt, att koppla av på och känna avslappning. Din sambo behöver bara finna dessa sätt och om du vill kan ni hjälpas åt.

När blir man alkoholist?
Var drar man gränsen?

De flesta som är alkoholister sitter ju inte på parkbänken utanför systemet utan har vanliga jobb som oss andra...

(TS: Menar inte att din kille är alkoholist!)

Här har du lite frågor som AA använder i sitt program, om du vill fråga honom.

1. Har du någonsin försökt att sluta dricka en vecka - eller längre - utan att lyckas med det?

2. Tar du illa upp när andra försöker påverka dig att sluta dricka?

3. Har du någonsin försökt att kontrollera ditt drickande genom att övergå från en spritsort till en annan?

4. Har du tagit en återställare under det sista året?

5. Avundas du folk som kan dricka, utan att råka ut för svårigheter?

6. Har dina alkoholproblem gradvis blivit värre under det sista året?

7. Har ditt drickande skapat problem i hemmet?

8. Försöker du skaffa dig extra drinkar på bjudningar?

9. Hävdar du fortfarande trots bevis om motsatsen, att du kan sluta dricka av dig själv, närhelst du önskar?

10. Har du under det senaste året varit borta från ditt arbete därför att du druckit?

11. Har du någonsin haft minnesförluster när du druckit?

12. Har du någon gång haft en känsla av att du skulle kunna göra mera av ditt liv om du slutade dricka?

Vilket blev ditt resultat?
Svarade du JA på fyra eller fler frågor? Om du gjorde det så är det högst troligt att du har alkoholproblem eller kommer att få det i framtiden.

Hur kan vi säga något sådant?
Därför att tiotusentals nyktra alkoholisters erfarenheter har lärt oss vissa grundsanningar om symptom på alkoholproblem och om oss själva.
Endast du själv kan, med säkerhet, avgöra om AA är någonting för dig. Om svaret blir JA skall vi med glädje visa dig hur vi lyckades sluta dricka.

Jag måste faktiskt säga att dricka såpass mycket 2-3 ggr i månaden är att dricka mycket.

joh99

Lite enkelt uttryckt är det fara o färde när man inte kan vara utan den mängd alkohol man är van att ta. Oavsett om det handlar om ett glas vin varje dag eller en fylla varje helg.

Man kan vara alkoholist även om man "bara" dricker ett glas vin varje kväll... Försök få den personen att vara utan det vinglaset....

Alkoholism är en lömsk sjukdom. Det handlar inte alltid om att man gömmer sprit i strumplådan eller dricker i smyg under jackan eller att man går till jobbet halvsned o tuggar mintpastiller.

Det kan likagärna vara den där supersociala killen som blandar drinkar till alla på festen som är alkis... Som inte kan vara utan sin ölburk på kvällen efter jobbet och som har tusen o en ursäkter för att ta sig ett glas oavsett veckodag.

Tycker synd om dig tjejen, jamenar att du ska behöva känna dig vuxen o mogen (vilket du är!) När han inte alls verkar ta samma ansvar.
Och att du ska behöva ligga o oroa dig om nätterna när han dricker.

Jag dricker själv nästan aldrig sprit, visst festar jag men jag har inget behov att festa såfort en fredag eller lördag kommer.
Min nuvarande pojkvän verkar ha det syndromet, för honom är helg=fest.
Han dricker kanske inte sig aspackad varje helg, men öl är alltid inblandad i helger ändå.
Jag oroar mig då helger börjar närma sig för då vet jag att han oftast ska ut. Jag OROAR mig då helgerna närmar sig.. sjukt.. (Har knappt tänkt på det riktigt förenns nu då jag skrev det..)
För honom verkar det vara ett sätt att koppla av= ta ngr "bira".

Tycker i ärlighetens namn INTE att man ska behöva ha det såhär, man ska lyssna på varandra i en relation. Jag måste fundera över min relation, för helgerna gör mig nervös o orolig, för honom är det avkoppling. Tycker du skall göra samma sak, du förtjänar att vara lika glad som han och känna dig lika orosfri.
Att du oroar dig om nätterna när han är ute och att han inte lyssnar på hur du känner det, det är skit, ta inte skit utan att ge gumman!
Så tänk på dig själv, ställ ett ultimatum

Styrkekramar!

Vad som är mycket och inte är väl upp till varje perspn att ta ställning till. När jag var singel var jag ute varje helg. Och visst blev det alkohol inblandat. Men är jag alkoholist för det?
Att dricka 2-3 gånger är kanske mycket, men det är INTE att vara alkoholist.
Sen kan man ju diskutera vad som är "tillåtet" att drick, i mängder. Det verkar som att din sambo inte verkar veta när det är tilllräckligt. Och vet han det inte nu, så kan det kanske bli svårt att "lära" sig det.
Berätta för honom precis vad du känner och tycker!