Måste berätta om en jätteintressant föreläsning som jag varit på idag! Den belyste frågeställningen om det är ett problem att många barn/ungdomar saknar manliga förebilder idag.
Föreläsaren lyfte en del spännande aspekter, och jag fick verkligen tänka till och ifrågasätta mina egna värderingar!
Bland annat kring varför det är så att pappan räknas som "riktig" pappa bara för att hans spermier befruktat ägget, då är han biologisk och därmed är hans "roll" klar oavsett om han är delaktig i barnets uppväxt. Även om barnet spenderar hela sin upppväxt med "mammas nya" som tar allt vardagligt ansvar för uppfostran är det ändå "han som befruktat" som är "riktig".
Föreläsarens forskning visade att ensamstående mammor i litteratur och bland fördomar ofta har väldigt höga förväntningar på sig och ibland skuldbeläggs för att de valt att inte leva ihop med någon man. Att alltför många män valt bort att vara delaktiga i sina barns liv lyfts däremot inte fram särkilt. Om ett barn ska ha umgänge med sin pappa och detta inte fungerar läggs ofta skulden på mamman, att hon "motarbetar" umgänge, men om pappan backar ur eller inte vill, skuldbeläggs inte han.
Och varför är det så viktigt med en manlig förebild bara för att den är manlig? Är inte huvudsaken att det är en BRA förebild?
Har jag tråkat ut er nu? Jag tycker såna här frågor är jätteintressanta, varför man inte förväntas vara lika i sitt föräldraskap osv. En tjej berättade att alla i hennes föräldragrupp ett tag efter förlossning fick fylla i formulär om hur de tyckte det fungerade hemma. På mammornas stod det "ta det lugnt" och på pappornas "håll ut!" precis som om det var självklart att alla nyblivna mammor skulle ha ambitionen att städa och feja varje ledig stund, och papporna skulle behöva bita ihop för att deras kvinnor var instabila och de inte fick någon sex första tiden...
