Flygrädd usch för resan till barnet

Hej

Jag har tyvärr inget råd att ge dig men jag vill bara tala om att du är inte ensam som känner så om det är till någon tröst

Jag är livrädd inför den kommande flygresan men försöker förtränga det. Jag hoppas och tror att allt kommer gå bra. Vi var till Italien i december och flygresan dit och hem var hemsk. Det värsta när man kommit fram är ju att man ska hem också.
Nu har vi förhoppningsvis mycket annat att tänka på när vi flyger och är fyllda med lyckorus så det ska nog gå bra. *Försöker intala mig själv*

Jag känner igen mig i din bekrivning jag stannade hemma så min man åkte med min väninna det var att välja mellan pest eller kolera.

Jag tror att en del flygbolag ordnar kurser mot flygrädsla. De har visst väldigt bra resultat. Hör efter med Arlanda eller SAS.

Jag tycker också du ska ta itu med din flygrädsla. Bättre att vända det till nåt positivt än att dras med den resten av livet.
Vem vet en dag kanske det blir dags att hämta syskon och göra återresa, och då hade det ju varit toppen om flygrädslan bearbetas bort så att det känns lika ofarligt som att sätta sig på en buss.

Jag är också flygrädd och väger varje flygning mot om den verkligen, verkligen är värd att dö för... Så hem går alltid bättre, hem måste man ju liksom oavsett . Men, jag tror inte att du behöver oroa dig. När vi fick besked om att vi hade en liten pojke som väntade på oss i en annan världsel... Vad är en flygresa emot det? Att hämta hem sitt barn är helt enkelt något som är värt att dö för. Även om man dör på nedresan och aldrig får träffa barnet så tog man i alla fall chansen...

Tack för stödet och tipsen. Jag var rädd att jag skulle bli helt missförstådd.
Ethi. Precis så har jag tänkt. "är det värt att dö för?" En gång avbokade jag en två veckors resa till amerika i sista sekunden för jag fick panik och tycket inte det var värt mitt liv. Dock har jag flygit till Asien en gång för det var en mer värdefull resa liksom. Helt rätt, barnet kan ju vara väret risken!

MBert. Men det där med buss. När folk säger att det är säkrare att flyga än åka bil då gör det mig inte lugn för flyget, utan snarare bilrädd också... och nu kan man ju bli lite bussrädd efter den hemska olyckan förra veckan.

För mig är det som för Jola att det är värst när man är där för då måste man ju flyga igen om man inte ska emigrera.

Kan du inte prova med kognitiv terapi för att bearbeta din flygrädsla?
Lycka till!

Viss flygrädsla kan man inte utbilda eller få bort i terapi.

Min sambo är extremt flygrädd. Det baseras på att man faktiskt kan dö när man flyger. Plan ramlar ner och flygplan och flygplatser är väldigt intresanta mål för terrorister. Han är rationell, allmänbildad och ingejör och förstår precis hur flygplan kan flyga.

Det handlar inte om att det är just flygplan utan att han är rädd för att dö och i ett plan är han helt överlämnad i andras händer och kan inte påverka något. Dessutom är chansen att överleva om något händer väldigt liten. Våga-flyga kurser och terapi är bortkastade för personer med den typen av flygrädsla.

Han reser mycket i jobbet och står ut med sin rädsla, ungefär som man står ut med smärta om du förstår hur jag menar.

Det han gör för att underlätta flygrädslan är att han har fått mildare lungande tabletter utskrivna av företagsläkaren, för att tas han flyger. För långflygningar har han fått sömntabletter för att kunna sova under natten. Det gör det uthärdligt för honom och lindrar de fysiska problem han får av att vara konstant rädd så länge (bl a magen).

Det kan vara ett bra tips för resan dit. Resan hem blir väl lika jobbig, men du har ju ditt barn med dig och något som kankse kan skingra tankarna och göra att tiden går lite fortare.

Ja, jag funderade på om jag skulle ta liknelsen med buss, men tänkte att de flesta vågar ju åka buss trots allt hemskt som händer...

Det finns visst möjlighet att "programera om" känslor inför flygresa även om man resonerar att man kan dö...
Det går ju att tänka lika rationellt och matematiskt att risken är väldigt liten...

MBert: Ja det kan ju gälla vissa att man kan programmera om med sannolikhet, men inte min sambo. Tyvärr, tycker särskilt han.

I hans fall är det en rationell rädsla och inte om en irrationell. Sannolikheten är ointressant när det andra alternativet är att man kan dö. Han är rationell nog att veta att veta att man inte självklart tillhör majoriteten, när det kommer till sannolikhet. Så länge det finns personer som dör när de flyger så finns risken för alla, och det är risken som skapar rädslan.

Men som sagt, han flyger ändå så på så sätt trotsar han rädslan och leermed den. Den förminskas dock inte. Däremot har han problem med att personer som inte är flygrädda inte tar honom på allvar.

Fast det är ju en annan diskussion

Det avgörande är känslan!
(Jag var på en jättebra förel'äsning om detta för många år sedan som förklarade varför vissa var flygrädda och inte andra Mycket intressant!)
Annars hade han ju varit rädd för att vakna och stiga ur sängen. Man kan ju dö! För att inte tala om bil. Vågar han överhuvudtaget åka bil??!

Bil är inga problem, då har han kontrollen själv och har själv möjlighet att påverka det som händer

Allvarligt talat så tror jag att kontrollmänniskor har det svårare just med flygrädsla.

Jag tycker också det är otäckt att åka bil, särskilt när man tänker på att det är större chans att dö i en bilolycka än i en flyg olycka vilket jag brukar tänka på när jag skall flyga och jag kan säga att den tanken hjälper inte mot min flygrädsla. Jag är inte rädd att åka bil när jag själv kör för som sagt då har jag själv kontrollen. Det jag tycker är otäckt är att man vet aldrig vem man möter. Om jag möter en förare som tappar kontroll över bilen så kan jag inte göra någonting.

Min rädsla och mitt kontrollbehov har blivit mycket värre sedan jag själv fick barn (har en dotter på snart sex år). Innan var jag inte alls så här men då hade jag bara mig själv att tänka på.

Min man var MYCKET flygrädd tidigare. Vi skulle resa, och påpekade detta vid bokning och även på Arlanda. Min man blev superbra mottagen! Alla var väldigt förstående, och pratade mycket med honom. Han fick gå på allra först, och komma i ni
cock-pit och prata med piloterna om vad han tyckte var läskigast. Dom pratade länge om säkerhet och alla knappar. Sen var en flygvärdinna hos oss väldigt ofta under själva flygningen, och frågade hur det kändes och berättade varför det skakade (tex vid lite turbulens).
Allt det hjälpte min man jättemycket! Prata med flygbolaget så kanske dom kan ge dig lite hjälp på vägen?
Varmt lycka till

Om ni gör som Gnista föreslår så kommer ni få samma bemötande. Jag vet själv(då jag arbetat som flygvärdinna i 8 år)att man gör allt för att en passagerare inte ska vara rädd. Jag hoppas verkligen att det ordnar sig!

Vildrosen: Vad är det som skrämmer dig med själva flygresan? Höjd? Krasch?

Vet inte om detta kan lugna dig. Men det är många gånger säkrare att flyga än att åka buss. På 36 000 flygstarter förekommer endast 6 komplikationer, ej nödvändigtvis krasch förstås(!). Min morbror är pilot och har flugit i nästan 30 år nu. Under alla hans tusentals flygningar har de inte stött på EN enda komplikation.

Om man är väldigt flygrädd (så rädd att man inte kan fungera normalt) kan man alltid ta lugnande innan start och sova sig egenom flygresan (dock ej ett alternativ på hemresan med barn kan jag tänka mig).

Så länge man flyger med flybolag som tex SAS osv som man vet är reko flygbolag så ska man absolut inte oroa sig! Dessa flyplan underhålls mkt bra och personal är alltid på topp.

Tänk också på att piloter ofta är väldigt skickliga och noggranna personer, så det är inte vilken busschaufför som helst du åker med... detta är PROFFS!

Är själv inte flygrädd så jag kan inte förstå din rädsla helt ut. Dock är jag extremt höjdrädd och kan knappt gå upp på en stege utan att få panikångest. Dock är det ju inte samma sak med plygplan eftersom människan förlorar begreppet om höjden vid bara ca 100 meters höjd.

Det kommer att gå jättebra ska du se! Försök att slå om tankarna till vistelsen i alndet och mötet med barnet så fort du börjar tänka på resan, det kan kanske hjälpa.

Jag gjorde som Barbamamma 67, stannade hemma.
Min man fick åka och hämta vår son och tog med sig sin mamma som sällskap.