Styvmamma:Världens mest Ouppskattade jobb!

Har inte läst hela tråden ...

Ingen kan kräva att man ska älska sina styvbarn så som sina egna .. men man har ett ansvar som vuxen att få alla, egna/styv, att känna sig lika mycket värda. Det tycker jag man ska fundera på innan man ger sig in i relationen ... att man fixar det. Många tror jag hamnar i "tycka-synd-om-fällan" när det gäller barnen man har från en tidigare relation, därför ska de behandlas med "silkesvantar".

Jag har en dotter sedan tidigare och så har maken och jag ett gemensamt barn. Maken har haft många duster med tonåringen men vi har bestämt oss för att jag ska sköta uppfostran och han ska stötta mig .. vi höll på att gå under av alla konflikter och ingen mådde bra. Numera så backar maken undan och låter mig sköta uppfostran vilket funkar toppen ... och det är så det ska vara tycker jag. Jag skulle aldrig kräva att min man tog hand om mitt barn .. som vissar av er skriver att ni gör ... om jag skulle vara borta. Antingen så gör han det av egen fri vilja eller så får hon vara hos sin pappa.

Viktigt tror jag att man prata igenom och bestämmer sig för hur man ska göra.

Anonym: Vet nu inte om du syftade på mig men det att han passar när jag är borta eller inte men kände väl att det skulle kunna vara mig du menar Jag KRÄVER inte på någotvis att han skall ta min son när jag är borta eller gör något men han gör det av fri vilja eller väl viilja mot mig och Samuel. Han älskar oss, båda två och eftersom hans egna son är bror till min förstfödda så faller det sig väl naturligt i hans värld att göra så. Vi har aldrig diskuterat att det skulle vara på något annat vis heller. Men jag förstår verkligen dom som inte har det så lätt med alla bonus,bi och styv och f-n vet som skall lägga sig i och dra och streta utan att göra det bättre utan snarare tvärtom. Hoppas detta verkar klart för jag bara skriver och tittar inte på vad som står utan bara tankar helt enkelt. ja ja livet är inte lätt alla gånger

TS: Du är underbar, du läser mina tankar! Det är fan inte alltid så förbannad synd om alla skilsmässobarn här i världen! Dom får ju för fan 100 procent uppmärksamhet varje vecka hos den ena eller andra föräldern! Det kallar jag lycka istället!

Anonym(A1): Ja vilken lycka att flytta fram och tillbaka mellan sina föräldrar som man önskar att dom var tillsammans.

Styvbarnet
Man kan inte få allt man önskar, när jag var liten ville jag ha en storebror istället för min storasyster...

styvbarnet:

Av dem förväntar jag mig inget och jag är inte missnöjd med dem utan med SITUATIONEN! Situationen gör att jag känner mig ouppskattad och tagen för given. Alltså: En annan kvinna får för sig att hon vill flytta och starta ny familj, dumpar sina barn och har sedan dess träffat dem en handfull gånger. Jag får alltså plocka upp spillrorna efter henne. Även om min man är deras pappa så vänder de sig till mig som kvinna oftast eftersom hon sagt åt dem att inte lita på honom. Hon har inte frågat mig om jag tycker det är OK. DET är jag missnöjd med! Jag är missnöjd med hur jag måste lära om hennes barn hur man beter sig socialt och att man har ansvar, inte alltid får som man vill osv eftersom hon inte gjorde det. DET är jag missnöjd med. Barnen har inte gjort ngt fel, de fick ju lära sig av mamman att det de gjorde var rätt. Dessutom så verkar det som att det man lär sig under de första fyra åren sitter som berg!

Ja... jag kanske inte är bättre än din styvmamma men det hoppas jag för även om jag inte känner på insidan att jag älskar dem lika mycket som min dotter så vägrar jag ha dåligt samvete för det! Jag älskar dem. Punkt. Men på det enda sätt som jag kan älska barn som jag inte känner egentligen.

När jag väntade mitt andra barn (första gick bort som spädbarn) så gick jag hos kurator och vi diskuterade detta rätt ofta. Hon sa att det faktiskt fanns en fysisk anledning till varför jag inte känner för dem som för mina egna barn. När man har sitt barn i magen och pratar med det så lär de känna en. När de sedan kommit ut så har man ett helt annat samspel. Man lär känna varandras minsta lilla minspel och förstår varandra oftast utan ord. Detta är det viktigaste i uppväxten, att man lär känna varandra på mimiken och kroppsspråket. Eftersom jag inte gjort det med min mans barn så är det omöjligt för mig att känna för dem på samma sätt för när de säger en sak men visar en annan med kroppshållning/mimik så kan jag inte avgöra vad som är viktigast. Med min dotter så kan jag det. De kan inte släppa in mig fullt ut för de är rädda att bli svikna igen och när man inte blir insläppt så är det svårt att släppa in också. Hon tyckte att det vore väldigt underligt om jag skulle säga att jag älskade dem lika mycket som mina egna barn. MEN det betyder inte att jag inte älskar dem/tycker om dem. Men på ett helt annat sätt som ingen kan avgöra eller sätt ord på.

Ett barn är oftast lätt att lära älska genom sitt skratt, sina spontana kommentarer, viljan av närhet, de sätter ofta ord på att de vill ha ömhet, frågar saker, är oskyldiga och mysiga.

Tänk dig själv att du får hem två barn som blivit uppfostrad av en alkoholist som inte lärt dem grunderna i hur man fungerar i samhället. "Tack, förlåt, jag skulle vilja, ansvar, hur man kramas, att leka, att vara barn" Och så ska du försöka hjälpa dem med det här så att de inte hamnar utanför socialt. Det är SVÅRT!  Det hon lärt dem sitter oerhört djupt och man går ett steg fram och två tillbaka väldigt ofta. Det gör att det är en kamp hela tiden. Mellan henne och mig, fastän hon inte ens finns här!

Så jag säger att jag klagar på SITUATIONEN! Det hon har satt mig i, det hon har gjort genom att inte göra det som en "normal" mamma gör... men inte på barnen för det är inte deras fel att de beter sig som de gör. De gör som de blivit lärda. Men jag kan inte älska dem på samma sätt för det är inte samma sätt som med mina barn! Att jag inte kramar och pussar på dem på samma sätt känns som självklart. Men då säger jag att det har deras föräldrar gjort när de var små. Men samma regler, samma förmåner och samma utrymme har vi för alla barn. Och de får höra att de är älskade, att vi är stolta över dem och att vi tycker att de är duktiga.

Det känns som att du är bränd (vem skulle inte vara det) men det har faktiskt inget att göra med hur andras situationer är. För du måste skilja på styvmammor som klagar för att det faktiskt är jobbigt (för hos oss ÄR det jobbigt på riktigt) och dem som inte bryr sig... men jag tippar på att de som inte bryr sig inte heller skriver här. Man måste få ur sig vad man känner ibland och ingen kan säga att man känner fel. Men det är en annan sak att göra det i praktiken. Det är väl bara bra att folk får avreagera sig här där folk förstår att man måste få ge luft åt sina känslor, än att man avreagerar sig hemma!!!

Helt enkelt!

Och jag tvivlar på att de skulle kalla mig mamma (helt deras egen idé) om de kände sig svikna av mig...

Vem kan säga att någon annan älskar fel? och varför ska man låtsas om att det är annat än vad det är när både de och jag är nöjda med hur vi känner för varandra. Är då inte det rätt? För oss är det bra. Vi har det bra med varandra men situationen är orättvis mot oss alla. En person som bor 10-tals mil härifrån har ändrat vår tillvaro fullständigt. KÄnn med barnen där istället... att de är svikna och övergivna av den ENDA som de vill ha kärlek från. Men att de får kärlek från mig, det kvittar för den är inte lika viktig för dem.

Alla styvmammor är inte häxor och vi kämpar på, ofta utan tack från något håll, med att ta hand om flera personer. Vi skulle kanske bara behöva en liten blomma med ett "Tack för att du ställer upp extra för den här familjen" Eller få en liten morsdagspresent även från dem där det står till bästa bonus-mamman på mors dag... Så att man känner att man är upsskattad för det man gör!

Emzas
Håller med dig, än om min situation inte är identisk med din så håller jag med dig i det du skriver. Jag klagar inte på att jag har ett bonusbarn, det är situationen med det som ställer till problem. Man kör sig många gånger i botten för en annans skull och får ändå bara skit för det, och då ifrån en vuxen människa. Vi gör så gott vi kan och många gånger mer än så, men det tycks inte bringa minsta tanke hos andra.
Jag är "bonusmamma" till ett barn vars mamma beslutade på egen hand att föda barnet trotts att dem redan separerat. Således visste hon mycket väl hur deras liv skulle bli. Jag är jätte glad att jag fått vara med från första början, det underlättar en hel del. Men mamman till barnet anser att "jag bara råkar finnas i hans liv", och att jag absolut inte har med han att göra. Hon har som inte fattat att jag tar hand om barnet och tänker på honom jämt, alla dagar och veckor året om. I hennes värld så ska jag "sköta honom" enbart när fadern är bortrest och hon inte kan ta hand om barnet för att hon jobbar. Frågan jag ställer mig är hur mamman till pojken resonerar då hon högljut talar om att jag skall ignorera hennes son i vårat hem, då han är uppväxt med mig lika mycket som sin far och halvbror?
Nej helt klart så sliter man häcken av sig, och får ändå bara skit för det. Jag tar många gåner ensam hand om både hennes och min son, då båda är under 2 år och pojkar så är det full rulle.. ändå klagar HON att hon inte orkar, va? orkar man inte ta hand om sin egen son? Jag är ingen övermänniska och det är klart att det kan vara jobbigt med barn ibland, men hur har hon då mage att klaga på mig?
Kan inte annat än instämma, att vara styvförälder är utan tvekan det mest ouppskattade man kan vara. Man ställer upp till 200% och faktiskt älskar barnen men inte ens det duger.

Tjejer/kinnor/mammor tar på sig mer ansvar än män gör. Helt i onödan? Nej det tror jag inte.
Men måste så mycket fokus ligga på att vara en bra "styvmamma"?

Kan vi som vuxna, överlag, inte lägga lite mer energi på att vara bra VUXNA i barns liv så vi kan bidraga med något vettigt till deras uppväxt?

Väljer man en ny familj där det redan finns barn i så får man antingen gilla läget eller låta bli att bilda familj med den mannen eller tjejen.
Ha rman inget att bidraga med som vuxen gentemot barn så ska man heller inte bo med barn, varesig de är ens egna eller andras.

Barnen är ju inte dom som väljer vem deras föräldrar ska träffa efter en separation men vi som vuxna kan faktiskt välja och kanske borde vi göra det med lite mer hänsyn till barnen och hur vi vill och kan bemöta dom i livet.
Som sagt, dom har ju inget val och hur illa dom kan fara pga våra val av parter kan ju inte minst vittnas om i den här tråden.

Så sluta klaga på andra vuxna och deras insatser i livet och fokusera på att göra en bra insats själva.

och så en stoooooooooooooooor kraaaaaaaaam til alla som bär på så mycket sorg, smärta, ilska och aggressioner



livet blir bra om vi vill göra det bra

bravo... kunde inte sagt det bättre själv TS!