Dystymi?

Anonym (Wera) skrev 2007-04-24 12:26:09 följande:

Ja jag äter medicin och den underlättar ju en del. Inte alls så ofta som de svarta dagarna kommer... men när de väl kommer hjälper det ju inte att det är sällan.. :/

Fick terapi förut... men inte längre då jag i mina bra perioder är riktigt bra,,,, typ nästan mano...

Idag mår jag mycket bättre än igår.. hoppas du mår bra!

kram

Här är en till...

Detta är mina symptom

Jag känner mig alltid lite ledsen - svårt att förklara men det är som en dov ledsamhetsmärta i ryggen. Jag har enormt svårt att somna på kvällarna och är alltid trött (även om jag sovit tillräckligt) är håglös, ingenting är riktigt kul, jag ser inte fram emot saker och ting och har svårt att ta tag i grejer. Får tvinga mig att göra alla måsten.

Utöver detta har jag lätt social fobi och lätt ätstörning (överäter alternativt bantar) som jag har förstått är vanligt hos folk med dystemi.

(Eva)

Skickar bara en varm kram till dig

Till alla förresten!!!

Åh tack 'bara jag'. Här kommer en tillbaka!

Glömde förresten att skriva att jag var retad i skolan och hade det jobbigt hemma när jag var liten. Min mamma var otroligt jobbig och elak och pappa var aldrig hemma samt inte intressad av hur jag mådde. Jag var alltid ledsen. Jag tror att detta grundade Dystemin eller depressionen (har inte heller fått diagnosen Dystemi men väl depression, fast det var flera år sedan)

Anonym Eva....precis så känner jag.

Även jag har ätstörningar. Mestadels åt bantning. Äter för lite för att inte gå upp.

Inte roligt att läsa, men skönt att inte vara ensam.

Eva

Välkommen till tråden!

Känner igen det du skriver om att vara håglös. Jag har också svårt att ta tag i alla måsten förutom några få saker som går på rutin.

Däremot kan jag se fram emot saker. Jag har tex tagit upp ett gamalt intresse (på terapeutens inrådan) o det är blad det bästa jag gjort.
Jag rider en gång i veckan o det är något jag verkligen ser fram emot. När jag är i stallet försviner mycket av min dåliga självkänsla o är GLAD när jag är där.
Därför uppskattar jag det så otroligt mycket.
Men det är inte smärtfritt, jag är tex alltid nervös innan jag åker dit fast jag hållit på i över två år.

Sedan är det det här med likgiltighet, jag orkar/vill inte bry mig om saker. Tittar på nyheterna utan arrangemang, läser knappt tidningen osv. Det mesta känns helt ointressant så länge det inte rör barnen. Då engagerar jag mig, vill inte att de ska få uppväxt som jag.

Har också ätstörningar, vill inte äta så jag inte går upp, men i bland äter jag som bara den och får ångest för det. Är också ALLTID trött, svårt att sova mm

Ger alla en kram från mig med kämpa på tjejer!

Precis som jag. Alltid trött. Aldrig glad.
Vad gör jag för att må bra?

(barajag)

Roligt att höra att du mår bättre, hoppas det håller i sig länge...

Själv mår jag inte så bra idag, har ångest inför ett möte med min arbetsgivare som jag ska på i eftermiddag. Ett rehabmöte inför hösten.

Kram

(Anette65)

Hej! Har du ringt till din läkare? Gick det bra?
Du undrar vad du ska göra för att må bättre, jag tror det är en bra början.
Vet inte vad du fått för hjälp innan men det är viktigt att du verkligen berättar hur du mår. Tala om att du tror att du har Dystymi.

Jag går som sagt var i terapi vilket hjälper mig men det är så mycket "konstigt" i mitt beteende som vi inte riktigt får bukt med. Det var då dystymi slog mig. Jag läste om det för några år sedan o trodde redan då att det var något jag hade. Men sedan glömde jag liksom bort det.
Det finns ingen annan diagnos som stämmer in.

Jag ska ta upp det här med dystymi med min terapeut. Jag tror vi hittar många svar i den dagnosen.

Kram

Oj vad många saker vi har gemensamt. Känner igen det där med ångesten när man ätit för mycket. Usch det är så jobbigt.
Som det redan skrivits i tråden, det är inte roligt att läsa om hur jobbigt folk har det, men det är skönt att inte vara ensam

Tack för välkomnandet Wera Apropå det du skrev om att du faktiskt kan ha kul. När jag tänker efter så är det precis likadant för mig. Jag gruvar mig och är ofta nervös innan jag ska träffa folk eller göra någonting men sen när jag väl är där kan jag ha riktigt kul. Fast så fort det roliga är över känner jag mig nere igen.

Hur yttrar sig er sociala fobi? Ni som lider av det?
Jag har själv svårt för att ringa telefonsamtal och svara i telefon, tycker det är jobbigt att prata med folk jag inte känner så väl. Om jag ser att grannarna är ute så väntar jag helst tills de gått in innan jag går ut. Fast de är jättetrevliga. Ibland tycker jag det är jobbigt att bara möta folk och gå i affären också. Inbillar mig att folk tycker jag ser konstig ut eller säger konstiga saker. Jag vet att jag ser helt normal ut och jag tror egentligen inte att jag uppfattas som konstig på något vis men känslan finns där.

Jag äter antidepressiva. Zoloft 150 mg dagligen och det hjälper mot ledsenhetskänslan och gör så att jag ser fram emot saker etc. Det sociala och överätandet får de dock inte bukt på.
Men just nu är jag nere i en svacka eftersom jag inte får sova så mycket (har en liten knodd som gillar att väcka mig natten igenom) NÄR jag väl lyckats somna.

Kram till er alla!

"Hur yttrar sig er sociala fobi? Ni som lider av det?
Jag har själv svårt för att ringa telefonsamtal och svara i telefon, tycker det är jobbigt att prata med folk jag inte känner så väl. Om jag ser att grannarna är ute så väntar jag helst tills de gått in innan jag går ut. Fast de är jättetrevliga. Ibland tycker jag det är jobbigt att bara möta folk och gå i affären också. Inbillar mig att folk tycker jag ser konstig ut eller säger konstiga saker. Jag vet att jag ser helt normal ut och jag tror egentligen inte att jag uppfattas som konstig på något vis men känslan finns där."

Har precis likadant, ser jag grannen gå å hämta posten så väntar jag hellre tills dom e borta Jag har en förmåga att kunna spela ganska bra så folk runt omkring mig tror att jag har jättebra självförtroende. Jag tycker inte om att ha kompisar, har egentligen aldrig haft några speciella kompisar utan byter ofta för jag orkar inte engagera mig. Man ska ringa till varandra och småprata bla bla bla osv. Jag klarar inte sånt.
Tycker att det är jobbigt att gå på stan (liten stad) träffar alltid på nån som stannar och pratar, och jag har inte en aning om vad man pratar om....

Tycker att det är rätt kul (missförstå mig rätt) att se att vi är fler, helt plötsligt så har man kanske nått att skylla på för sitt beteende, Jag har alltid trott/tyckt att det är Jag som är konstig!

Hej

Min sociala fobi har varit ganska jobbig men då jag har barn så har jag alltid varit mer el mindre tvungen att vistas bland folk på ett el annat sätt.
Jag har även gått i terapi, KBT i grupp. Det hjälpte mig att framförallt tänka lite anorlunda. Att våga utsätta mig för saker osv.

Nu går jag i samtalsterapi en gång i veckan vilket gör att jag sakta men säkert blir bättre, även min sociala fobi.

Vad som är jobbigt idag är bla att vara iaktagen o det kan vara svårt att prata med folk (har blivit bättre). Känner igen det ni beskriver med grannarna. Ett annant sätt är att gå omvägar på stan, titta i backen osv.

(Jaghar) Jag ler lite när du skriver att du inte har ngn aning om vad man pratar om. Det känner jag också igen o har känt mig väldig dum många/massor av gånger. Men det har också blivit bättre. Kom med földfrågor. Väder o vind kan man alltid prata om osv.

Inbillar mig också att folk tycker jag ser konstig ut o säger dumma saker.
Men det har också blivit bättre. Jag har lärt mig att sluta älta, förut kunde jag gå igenom ett samtal 100 ggr efteråt men det gör jag inte längre. Det som är sagt är sagt o går inte att ändra på hur mycket jag än ältar.

Att ringa går mycket bättre idag. Ett hjälpmedel är att alltid skriva en lapp med det man vill ha sagt. I början skrev jag meningar, sedan övergick det till stödord o numera klarar jag mig oftast utan lapp.

Kopisar har inte jag heller haft så många under åren. När någon kommit för nära så har jag backat, dragit mig tillbaka. Är desutom ingen rolig kompis då jag alltid är så alvarlig o har svårt för att skratta.

(Eva) Barn är underbara men kanske inte fullt så underbara på nätterna. *L*

Kram

Ler och nickar instämmande när jag läser vad ni skriver. Det är samma här. Jag kan spela jättebra och folk tror nog att jag är positiv och har bra självförtroende. Det är bara så himla jobbigt att behöva kämpa för att vara 'normal' hela tiden. Jag tvingar mig att ringa telefonsamtal (japp har också kört med lappmetoden!) hålla kontakten med vänner osv. Min sambo förstår inte alls varför jag inte vill ringa samtal. Han tycker att jag är lat. Lat??? Jag som kan leta i timmar efter en emailadress eller t.om skriva ett brev bara så att jag ska slippa ringa.
Jag har faktiskt jobbat på callcenter. Vilken plåga. Man skulle kunna tro att ringa 30 samtal om dagen skulle ta bort obehaget. Men nej då, det fanns/finns fortfarande kvar men visst var det enklare att då ringa det 25:e samtalet än det första. Men nästa morgon var det lika illa igen.
Fick ofta höra att jag bara var lat i tonåren. Inte kul att höra när bara att stiga upp ur sängen var en plåga.

Är ni som jag, gör mentala listor över saker ni vill/måste göra hela tiden?

Här är en till med dystymi!

Jag är drygt 30 år och har inget minne av att jag nånsin har varit riktigt lycklig, känns som att jag är född så här. Men omgivningen tycker att jag är en glad och go tjej, de jag har berättat för har blivit ordentligt chockade när jag har avslöjat hur jag egentligen mår på insidan. Vilken bra skådespelare man är! För insidan är alldeles grå och tom känns det som...

Har periodvis haft ordentliga depressioner och äter mediciner sedan några år tillbaka. Förr hade jag otroligt dåligt självförtroende och tyckte att jag var fulast i världen. Det gör jag inte längre, med hjälp av medicinerna har jag fått en annan bild av mej själv. Men medicinerna gör mej ju inte lycklig, får mej bara att stå ut med livet. Fast visst känns det jobbigt om jag tänker mej att jag ska må så här hela livet, det är inget jag ser fram emot direkt. Jag har inga känslor för människor i min omgivning, har rätt stort umgänge men skulle egentligen klara mej lika bra utan dom känns det som. Jag har inte nån social fobi, har inga problem på det området. Men ätstörningar, bulimi, har jag kämpat med periodvis under 15 års tid även om det har blivit otroligt mycket bättre sedan jag började med medicinerna.

Jag är ständigt trött trots att jag för det mesta sover rätt bra. Är håglös och orkar inte ta mej för saker. Lat skulle nog många kalla det men det är djupare än så, det är liksom förlamande på nåt sätt. Drömdagen är väl att bara ligga i soffan och läsa, trots att jag egentligen skulle vilja så mycket mer.

Det var lite om mej, det blir snurrigt märker jag när man ska beskriva allt väldigt kort. Visst är det otroligt jobbigt att ha det så här och ibland undrar jag om det är värt att leva om det ska fortsätta att vara så här. Men med lite stöd från andra i samma sits så kanske det går bättre. Jag har inga krav på att vara superlycklig hela tiden men jag skulle vilja få känna mej genuint glad och nöjd åtminstone NÅN gång!

Kram från mej!

Kram och välkommen till dig lilla jag

Hade du en jobbig barndom lilla jag?
Gillar du att läsa? Att läsa är en av de saker jag alltid mår bra av att göra.
Det skulle vara intressant att se om vi alla har liknande erfarenheter och personligheter i botten.

Vilka antideppressiva äter du och ni andra?
Jag läste så sent som igår att Fluoxetin var en av de två effektivaste medicinerna för Dystymi.
Jag åt Fluoxetin (Fontex) innan min graviditet, nu äter jag Zoloft och jag tror att Fluoxetin var bättre. Fast det är svårt att avgöra eftersom jag aldrig sover mer än 3h i streck och kanske bara 5-6 timmar per natt pga vaken bebis. Sömnlöshet gör ju sitt till när det kommer till humöret.

Kram kram

Tack Eva!

Nej jag hade ingen jobbig barndom, kommer från en "normal" familj och inget speciellt har hänt vad jag vet. Mina föräldrar gjorde kanske inte allt perfekt men dom gjorde så gott dom kunde. Men jag blev sån här ändå! Mina tre syskon har inte samma problem som jag.

Jag läser också mycket. Minst ett par timmar om dagen, ofta mer. Det är ett bra sätt att för en stund fly till en annan värld, få koncentrera mej på nåt annat och kanske lära mej en del också.

Jag äter Cipramil men funderar på att be att få byta. Det skadar ju inte att prova nåt nytt. Vem vet, jag kanske skulle må bättre av det?

Jag gör precis dom du Eva skrev att du gör, kör mitt skådespel och alla omkring mej tror att jag är en positiv och lyckad människa. Utifrån ser det verkligen ut så, jag har familj och ett schysst jobb, bor i ett rätt fint hus och har det mesta man behöver utan att vara rik på nåt sätt. Ser nog ganska perfekt ut utifrån. Men inuti är det ju bara dött och jag kan inte uppskatta det jag har hur mycket jag än försöker. Jag tycker inte själv att jag har för höga krav, det enda jag vill är att få vara glad över det jag har. Och jag skulle gärna byta mitt hus mot en koja i skogen om jag bara fick känna lite lycka i hjärtat nån gång ibland!

Läste just igenom tråden en gång till och det som slog mej är att ordet HÅGLÖS som några av er har använt nog är det som beskriver mej allra bäst. Det är liksom på pricken!

Hej
Listor ja, det har jag använt mig av så länge jag kan minnas. Har ibland fått pikar för mina listor men jag behöver planering. Bland det värsta jag vet är när det dyker upp ngt oväntat, ngt jag måste göra som inte är planerat. Jättesvårt!

Känslor för folk i min omgivning har jag också svårt för. Mina barn ja, dem älskar jag givetvis o jag talar också om det för dem. Men sedan är det stopp...tyvärr får även min sambo lida för det.

Ha nu en riktigt trevlig helg o försök att njuta av det vackra vädret.

Kram