*Ja nu var jag allt snäll :-) Slänger in

Jag tycker att det är sorgligt!
Verkligen sorgligt!

Har sett den här tråden länge nu, och öppnat den någon gång men bara småläst lite och sen stängt ner den, men nu har den varit igång så länge att jag kände att jag bara måste skriva någonting.
Kan det vara på allvar att man idag, år 2005 fortfarande ligger inne med sådana fördomar att man inte skulle kunna tänka sig att en homosexuell människa skulle ta hand om sitt barn...

För att skydda dbarnet, eller varför då?
Innebär det också att ni skulle slås i spillror om era egna barn en dag söker er uppmärksamhet för att tala om att de är homosexuella....?

Jag inbillar mig ofta att vi har kommit långt i samhället i dag, men det faller som ett korthus om och om igen....

Vad jag hör i mina öron när någon säger att de inte är öppen för människans homosexualitet, så säger den egentligen att jag är en fördomsfull människa, jag har inte kommit speciellt långt i min egen utveckling, jag tror mer om mig själv än min omgivning och då också mer än vad jag faktist är, eftersom jag inte är speciellt mycket så länge jag tror mindre om andra....

Värre än att låta sina barn tas omhand av en homosexuell, betydligt mycket värre, är att stänga in barnet i en sluten värld där fördomar och rasism finns som en naturkliug ingrediens... DET är personer som jag INTE skulle låta mina barn växa upp hos!

PS, om jag har upprepat vad som sagts flera gånger eller lämnat vad ni pratade om i tråden så kan jag förklara det med att jag inte har läst inläggen.....

Tack för ordet!

Good News:
Det var ju skönt att höra

Man berövar inte barnen någonting!!!

Man lämnar dem öppna till att finna ut vad de själva önskar följa....

Det är en enorm skillnad på det och det är stort att kunna göra så istället för att ta för givet att min tanke är mina barns tankar...!
Att tro att man är oumbärlig som förälder och att man måste banka in saker i sina barns huvuden och kalla det näring, då underskattar man sina barns egna förmåga...

Jag är exempelvis inte alls troende, inte alls på någon Gud i alla fall.
Livet i sig innehåller dock mycket viktiga bitar som innefattar någon slags själavandring och andra undringar och jag är övertygad om att det finns "någontnig" men det kan jag inte finna ut genom att läsa en (sago)bok som samanfattades för tusentals år sedan.

Min son som är sex år har ändå redan blivit troende!
Helt på egen hand.
Han har varit med om att mormor (hans gammelmormor) lämnade oss för lite mer än ett år sedan och det tog starkt på honom, och han pratar fortfarande om sin hamster som vi begravde för ca:2 år sedan.
Jag har läst "dödenboken" för honom och pratat mycket om känslor inför livet, vem man är, vad som förväntas av oss etc. Han har berättat för mig att han vet att folk tror på en gud, men det gör inte han... Han tror på sin "mormor...

Det är någontnig som han använder sig mycket av. Han pratar till henne och han berättar om sina tankar till henne och för andra om hur hon finns där för honom... DET tycker jag är vackert och fint. Att han har fått välja en egen väg och inte indoktrinerats av en tro som jag som hans mamma eller hans pappa har valt att göra till SIN livsstil!

Pamela:
Tack för det. Känns alltid så rörigt när jag skickar iväg någonting så det känns bra när man får höra att det har blivit läsbart....

Tack tack!

Bordssmulan:
Glömde ju tacka dig!
Tack tack!!

Gravidolycklig:

Jag skulle välja det paret som verkade ha mäst gemensamt barnen som ju är dem som ska bo med dem och även har mäst gemensamt med mig som deras förälder, då det ju är vad dom är vana vid.
Det skulle också betyda mycket att människorna jag plaserar mina barn hos har funnit en vid inställning till livet (vilket många gånger lutar åt att vara homoparet), och dem som jag kände på mig skulle komma att stå mina barn närmast. Huruvida de är hetero eller homo skulle jag inte ens reflektera över, då det inte hamnar under ramen för "trygghet för barn"...

Vad är det du menar med:
"-handlar inte om några fördomar, snälla tro inte det!"

Vad är det då? Om det inte har fördomar så har jag ingen aning om varför du väger in att de skulle vara sämre människor att ta hand om dina barn. Du tar upp att allt annat skulle vara lika mellan de två paren men är det just detta som skilljer så skulle du välja heteroparet.
Det är ju att ha en fördom!! Faktist en fördom på pricken! Enligt mig!

Gravid o lycklig:
Kanske jag inte svarade dig på allt du undrade, läste ditt inlägg en gång mend et var ju ganska långt, så jag kan ju ha missat. Är det mer du undrar så fråga på....

Gravid o Lycklig:

men varför skulle han/hon inte orka menar du....?
Det är ju bara för att det finns sånna som tänker att dom är liiiiiiiiite mindre värda om de är homosexuella, som du själv skriver....

Varför inte försöka öppna upp dig för att det skiljer inte så mycket på om han är homosexuell eller inte. De barn som har föräldrar som HELT OCH FULLT accepterar deras läggning och där barnen kunnat vara öppna med en gång, lever nog lika lycklig och trygg som vilken hetero som helst...

Men med föräldrar som har inställningen att "stackars barn" jag ska stötta dig Och stackars mig som har hamnat i detta... det är ju där det blir tungt för barnet att bära.....

Gravid o lycklig:
Men samtidigt så ser du ju det som en faktor som spelar roll om än med en snäll ton när du förklarar:
Jag menar, det är ju inte så att du drar alla saker med inkomst, sociala biten och barnuppfostran och sen ......om de bodde i ett gult hus eller om det var blått.
Du räknar alltså in faktumet om de vore homosexuella eller inte som en av de viktiga byggstenarna, och skillnaden är att det skulle inte jag göra!

Min älsta son har ingen relation till sin pappa. När han var två månader så frågade jag en person som är väldigt viktig för mig om han skulle kunna tänka sig att bli Ludvigs gudfar, och då gjorde jag klart att jag förväntade mig mer än en liten nalle på hans födelsedag....
Sa han ja, så skulle det innebära att vara en förebild i Ludvigs liv. Att finnas där som en som alltid bryr sig och som kan kompensera mig när jag inte "räcker till" och så vidare....
När han tillfrågades så var jag helt övertygad om att han var homosexuell. Nu visade det sig att så inte var fallet. Det fanns en del saker som jag inte vill gå in på som senare har blivit annorlunda, men det spelar mindre roll.

För mig så hade människans sexuella läggning INGENTING att göra med vad han kunde tillföra i min sons liv. Jag har två äldre bröder och ett ganska rejält socialt nätverk, men jag valde ändå den här killen.
Det var p.g.a hans personlighet!!!

Ser du inte skillnaden?

Gravid o lycklig:
Jag jämför inte ditt sätta tt tänka med ett gult hus, men jag drar det som en paralell och du förstår ju också vad jag menar. Någonstanns på vägen så ser du det som en viktig bit att det är en heterosexuell värld som dina barn växer upp i, eller hur?

Jag ser inte det som du, utan tycker det kan kvitta!

Men jag förstår vad du menar!