Rädd för vag. förlossning och kejsarsnitt

Jag har alltid varit förlossningsrädd, vaginalt alltså.. och tänkt att jag måste försöka få kejsarsnitt när det är dags.. Men nu känner jag mig rädd för det med. =( Skulle vilja kunna bestämma mig vart jag står själv inför besök hos bm. Men det är ju så svårt, men nåt av sätten måste det ju bli =/

Det låter som för min fru, både rädd för vag. förlossning samt kejsarsnittet (och sjukhus)...

För hennes del blev det kejsarsnitt eftersom det i normalfallet är en mer kontrollerad situation som är "ganska kort" i tid jämfört med en vag förlossning.

Upplevelsen av snittet är från båda oss bra!! Det gick lugnt till, det stod inskrivet i journalen att hon är rädd för sjukhus och inte ville vara utan mig om det inte var absolut nödvändigt, för att hon skull känna sig trygg och det respekterade personalen verkligen! Det var obehagligt precis när ryggbedövningen tog, då fick hon blodtrycksfall och mådde illa, de snabbade på droppet och hävde det snabbt, men enligt min fru var det det värsta med hela kejsarsnittet. De provade att bedövningen tagit med en kall tuss på magen/bröstkorgen och var noga att tala om för min fru att "ser du nu, hit upp känner du ingenting" vilket lugnade henne mycket. Att de skar i magen blev vi varse när vi hörde doktorn säga det, annars märktes ingenting, det var lugnt i salen och vi tittade lite på varandra och sen hörde vi vår son skrika! Han kollades och fick sen komma till oss under tiden frun syddes ihop (30 min kanske? Kändes kort, vi hade ju något att titta på!).

Vi var kvar på BB tre dagar, dagen efter snittet gick frun upp och duschade på darriga ben, efter fem dagar gick vi en låååångsam promenad med vagnen i parken...

Det jag vill säga med ovanstående är att det måste inte vara hemskt med ett kejsarsnitt även om man är riktigt rädd innan. Var tydlig med vad du önskar och be att få det inskrivet i journalen att du är rädd så får du (nog) extra stöd av personalen.

Hoppas att du med hjälp av Aurora-bm kan komma fram till vad som blir bäst för dig. Hör av dig om du undrar ngt, frugan är inte så ofta på fl, men det är jag...

Thinan: absolut, bebisen måste ut på ett eller annat sätt... Jag tror att det kan vara bra att ta hjälp av en bra bm för att reda ut var man står. Svårt ibland att sortera allt på egen hand.

Birry: tack för din fina förlossningsberättelse! Aurora var ju fantastisk efter förlossningen så jag hoppas på väldigt bra stöd nu när jag väl kommer dit. Just det där att bli ensam har jag inte tänkt på, men det är ju så klart en stor rädsla hos mig efter förra förlossningen då både barn och sambo försvann iväg. Jag är också rädd för läkare och sjukhusmiljö och när så många skulle komma och glo blev det riktigt obekvämt. Har inte tänkt på just den biten, men nu kom det upp!

Crex - jag försöker också motarbeta alla tankarna innan jag kommer till Aurora, men det går dåligt. Jag vet verkligen varken ut eller in. En vaginal förlossning känns helt uteslutet, efter den förra. Barnet kom visserligen ut utan sugklocka, men jag hade sån dödsångest under många timmar och smärtan var helt outhärdlig. Kroppen liksom låste sig. EDAn hjälpte inte, jag vet inte varför.
Så då återstår snitt. Men fattar inte hur det ska gå till heller eftersom jag har jättefobi för operationer och blod På ett sätt skulle det vara skönt att få vara sövd under snittet, då slipper man ligga och tänka och höra hur läkaren sprättar upp ens kropp.Men å andra sidan säger alla att man mår så mycket sämre efter att ha varit sövd. Och så vill jag ju kunna få bebisen på bröstet direkt efteråt. Alla de här tankarna tär så mycket så jag har svårt att känna lycka över det här barnet. Jag vill ju fokusera på det mirakel som pågår, att ett litet liv finns inom mig och att barnet sedan kommer att bidra med så mycket glädje och lycka i ens liv. Men det är som att förlossningsrädslan blockerar alla dessa positiva saker som jag skulle vilja känna.

Birry - åh vad fint att du ville dela med dig av er erfaranhet. Det gör att jag känner lite hopp för egen del också, trots allt!

Jag hoppas att vi kan peppa varandra här i tråden, det känns som lite terapi att få dela sin oro med andra som känner samma sak och som inte avfärdar en som "pjoskig". Många pepp-kramar till er alla!

Krickeline - tack! Jag vill verkligen förmedla till dig och andra med  läkar/sjukhus/operations/förlossningsskräck att det går ändå! När sjukvården väl förstått hur rädd min fru var fanns det ingen gräns för hur omtänksamma och gulliga de var. Min fru vill också först vara sövd, men kom sen fram till att det var "ok" att vara vaken, vilket hon i efterhand är glad för.

Hoppas att både du Krickeline och crex (m.fl) kommer fram till vilket sätt som är det bästa för er!!

min bästa väninna har gått genom en vaginal förlossning samt ett snitt. Ingen tvekan om att hon föredrog den vaginala förlossningen trots att det var många timmar av smärta och arbete.

Lycka till!

Krickeline: vi SKA peppa varandra till max! Visst är det svårt?!

Om du känner att du skulle behöva snitt och att vara sövd för din psykiska hälsas skull så tycker jag att du ska diskutera igenom det med bm och läkare. En kompis till mig fick gå hem tre dagar efter sitt urakuta snitt och hon var sövd. Det gick jättebra!

Trots en semestervecka på Åland har jag legat sömnlös nu några nätter. Rädslan för förlossningen blir mer och mer påtaglig och ändå är jag bara i v. 23 än. Hoppas innerligt att jag snart får tid hos Aurora!

flyttfågel: tack för ditt svar! Jag hoppas verkligen att jag aldrig någonsin ska behöva uppleva en så hemsk förlossning som den jag redan genomgått oavsett hur min nästa förlossning slutar. Själv är jag varken rädd för tiden det tar (tog mer än två dygn sist) eller smärtan, eftersom min EDA funkade bra just i smärtstillande syfte. Som tur är ska jag få tid hos Aurora senast i september och "alla" säger redan att det absolut inte ska kunna bli lika hemskt som sist. Skönt och hoppas att det är sant! 

Jag ska till läkaren och bestämma datum för snittet på tisdag. Är livrädd. I onsdags var jag och pratade med BM på det sjukhuset jag ska föda och vi var inne och tittade på BB lite hastigt. Jag fick en ångestattack, eller vad det nu var. Kunde i princip inte andas, hela kroppen spände sig så jag knappt kunde röra mig och när vi kom därifrån och satte oss ner började jag störtgråta. Jag trodde aldrig jag skulle reagera så. Det känns bara jättehemskt nu, fast jag är i och för sig glad att jag fick komma dit och titta, för någon gång måste jag ta itu med det. Men jag förstår inte hur jag ska klara av det här, är så rädd så jag vill kräkas.

crex: Skönt att du snart ska få komma till Aurora, hoppas att det känns lättare för dig sen!

Caro Lin e: fy vad läskigt, det är så som det blev för mig nrä jag gick hos Aurora efter min förlossning! Dom tre första (och enda innan jag blev gravid) gynundersökningarna efter fick jag också ångestattack, fast först efter att jag gått därifrån. Höll på att svimma och börja spy, men klarade mig undan med gråt, andnöd och hjärtklappningar.   Visst är det läskigt hur kroppen kan reagera?!

Stort LYCKA TILL på tisdag, hoppas att du kan hitta något sätt att behålla lugnet eller att i alla fall återfå kontrollen över kropp och känsloliv så fort som möjligt om något liknande händer igen! Varm kram!

Tack!

Ja, jag har också reagerat så tidigare när jag varit tvungen att besöka KK som jag fött tidigare på. Gynundersökning har jag fortfarande inte vågat mig på, ingen kommer i närheten av mig eller rör mig. Förstår inte hur ett kejsarsnitt ska kunna gå till... *suck*
Men nu var jag på ett annat sjukhus, utan några negativa associationer och hela kroppen låste sig ändå. Usch, jag vill inte.

Ja kroppen är underlig, eller kanske är det tydlig den är? Egentligen är det kanske rätt naturligt att kroppen reagerar när vi pressar oss till att gå igenom saker som vi egentligen inte klarar av psykiskt. Men lite underligt är det när det ändå kommer så där...