Varför är ni så svartsjuka, styvmammor?

BRAVO Lolalamba! Vilket kononinlägg! 

Alla är vi människor. Ingen ÄR "bio" eller "bonus". Det är livet som gett oss dessa ROLLER. Ingen blir galen bara för att hon eller han genomgår en separation med barn, heller inte blir man en häxa bara för att man träffar någon med barn. Det ÅR svårt att sätta sig in i någon annans situation, men vi kan väl respektera varandras olikheter. Alla tänker och känner inte som jag...

Jag vill inte ha mer med mannens X att gör än ytterst nödvändigt. Men det nödvändiga enligt mig är att man pratar och ibland umgås tillsammans allihop (tex vid födelsedagskalas). Däremot är hon inte välkommen vid våra familj- och vänsammankomster. Vi är heller inte bjudna till deras tillställningar (trots att bonustjejen brukar bjuda oss -Typ: Ni ska få komma på vår inflyttningsfest hos mamma...). Detta funkar bra för oss. Men vi har ytterligare tre barn att ta hänsyn till där bara ett är gemensamt.

Lolalmba: Hoppas skrivkrampen gett sig...

Anonym (Pinglan): Ja vad ska man göra i det läget annars? Jag och min man har våra regler och principer som vi skapat tillsammans, i hans förra äktenskap var det inte så, hon dikterade och han försökte motsätta sig men det gick inget vidare. Det stör nog henne att det är så annorlunda hos oss och hon tror säkert att jag hittat på alla regler osv helt själv för hon tror ju att han tycker som henne. Så är det inte. Så jag hade ju hoppats att han hade haft kvar sina värderingar och principer om vi skilt oss(sker när helvetet fryser till is) även om han kanske skulle behöva kompromissa med den nya lite grann.

jadu: du skrev "Det var ju det jag skrev? Att i vanliga fall (alltså när det inte finns barn med i bilden) så bryter man helt."

Det hade jag svårt att tolka som något annat än att man bryter helt om det inte finns barn i förhållandet.

Att vara vän med SITT ex är en sak, en annan är om den nya frun eller mannen vill vara det. Inte så vanligt tror jag men när det finns barn med i bilden så har man ju oftast någon form av kontakt med sin mans eller kvinnas ex, helt naturligt!! Kanske kan det leda till vänskap också, men det är nog inte så vanligt. Oftast är exet bara något nödvändigt ont, som "hänger med på köpet" eftersom ens partner har barn. I mitt fall tycker jag att det är trist att inte kunna ha någon kontakt alls med min stysons mamma, men efter drygt fem år så har jag gett upp försöken. Hade varit skönt att kunnat prata med henne om vardagliga saker som rör hennes son, som dessutom bor här på heltid, men hon är en vuxen människa, vill hon inte så vill hon inte. Det är ju faktiskt hennes son det handlar om och det borde rimligtvis i första hand vara i hennes i intresse att lära känna mig (eller åtminstonne ha en viss hum om vilken typ av människa jag är). Jag tar ju hand om HENNES son på heltid!! De gånger hon ringer hit så har det tom hänt att hon lagt luren i örat på mig, höjden av barnslighet!! Ringer man hem till någon kan man iaf säga hej, och be att få prata med den man söker. Om det beror på svartsjuka eller ej har jag ingen aning om, fattar överhuvudtaget inte hur en vuxen människa som gör så tänker! Speciellt inte med tanke på att det är 8 år sen min sambo och hans ex separerade och jag och min sambo bott tillsammans i fem år!