Hinnsäcken tom...vänta på blödning eller vad?

Jo...jag tror att hon kanske sa det. Men jag var så koncentrerad på att inte börja gråta...av någon sjuk anledning som jag inte förstår just nu. Jag bara satt och låtsades hänga med i det hon sa. Fast jag inte alls gjorde det.

Jag har fått en tid hos henne igen om en vecka. Men eftersom hon pratade om missfall, skrapning, vänta på blödning och så vidare så kändes det som att det var ändå det det handlade om.

Och med tanke på att jag har problem med sköldkörtelhormon-värdet, vilket i sig ökar risken för missfall...så känns det inte som att jag har något hopp. Näe, det har jag inte alls, även om mitt hjärta nu sög tag i mig pga det du skrev Mijjo. Jag tror faktiskt inte att det finns något där. Har inte haft så mycket symtom...varit lite orolig pga det, men det har släppt eftersom jag senaste dagarna fått väldigt ömma bröst. Typiskt...när man börjar känna sig lugn....då kommer stormen.

Oj, Anvik. Hann inte se ditt svar också. Hjälp, det svindlar vid tanken. Jag ska inte ta ut något i förskott alltså. Huuu, vad jobbigt att vänta en vecka nu.

Jag är exakt i v 6+3.  (Om det stämmer enligt mina egna beräkningar). Jag läser gärna fler trådar kring detta, vet inte riktigt vad jag ska söka efter bara. Men jag sitter där jag sitter. Ska hämta mig en macka, sen ska jag ögna mig igenom tråd efter tråd.

Min kille tycker nog dock inte det är så smart att gå in i detta, utan det är bättre att vänta och se, annars blir det ytterligare en besvikelse. Det är säkert så. Men, va f-n, det är inte bara att vända från en situtation till en annan och jag är jättetacksam för raderna som skrivs här. Det är nog så att ett litet hopp har tänts igen. Jag är trots allt glad för det. Tack.

Till er som skrivit:

                   

(Nu ska jag försöka andas lite.....)
 

Åh, vad jag faktiskt älskar er allihopa! Det är mycket känslor i kroppen dessa dagar...

Samtidigt som jag bara vill höra fler och fler liknande historier, försöker jag att hålla mig lite lugn.

Det känns faktiskt som att det inte är någon här inom mig, har ni också känt så efter ett sådant besked?? Även om jag inte känt något konkret förut, så har ju ändå plusset och den uteblivna mensen liksom gjort sitt till att jag vetat att något hänt. Och då har jag gått omkring med en känsla av att jag har något här inne. Men nu känns det bara tomt och dött.

Fy, vilken lång vecka det här kommer att bli.

(Nej, hon sa inget om någon gulkropp, bara själva säcken...)

Vad jag nu undrar lite är HUR ni kände när ni fått reda på att inget var där?
För min del känns det tomt, och någonstans tror jag väl att det är så. Men jag undrar lite om det är ren intuition, eller om det är något psykologiskt, eftersom läkaren sa att inget var där.
Har ni som faktiskt fått barn sedan, eller ni som fått se det tickande hjärtat också gått med en "tomhetskänsla" innan det blev ett roligt besked igen??

Suck, min kille tycker inte jag ska gå in i det här för mycket. Men som jag sagt...lite skönt är det mitt i alltihopa, att se att det finns hopp.

Vad jag inte riktigt förstått här....jag var som sagt i dimma när jag satt hos läkaren.
Jag tog ett blodprov i fredags för att se graviditetshormonet. Ska ta ett nytt blodprov imorgon, måndag, för att se om värdet stiger eller sjunker.

Om det sjunker...ja, då är det ju som det är med den saken.

Men om det stiger??? Vad betyder det då? Är lite förvirrad. När jag startade tråden fanns inte en tanke inom mig om att det skulle kunna finnas någon där inne. Det var först efter några rader från andra här som jag faktiskt drog mig till minnes om att hon (läkaren) sa att det kunde vara för tidigt för att se. Fram tills dess var jag säker på att det var missfall/ofostrig graviditet.

Kan det stiga om det inte är något foster därinne, är vad jag undrar? Är det så som jag skrev i trådstarten då...att kroppen inte fattat ännu. Jag menar bara...kan man veta om det är positivt eller negativt om det skulle stiga? Eller kan allt bara vara spel för gallerierna? Visst är det så att man kan ha grav.symtom fastän det inte finns något foster. Tex mina väldigt ömmande bröst, och den svagt, liknande mensvärken som jag haft flera veckor och som väl betyder att livmodern växer? Usch, vad tjatig jag är och oj, vad det snurrar i mitt huvud.

Stackars dig!! Fy, vad du fick genomlida!
Jag är jättetacksam för din berättelse. Även om det är skönt att få vila lite i alla solskenshistorier, så ska jag ju ändå förbereda mig på att det förmodligen är på samma sätt som för dig. Det känns jobbigt, men just nu känns själva processen mer jobbig än det att det troligtvis inte blir något barn. Dels så känns det "tomt", trots menskänningar och ömmande bröst. Och dels så är det som det är med mina TSHvärden, som i sig själva talar för ökad risk för missfall. Så jag har börjat känna att jag ändå får vara tacksam för att det inte hann gå så lång tid. Tänk att du gick ända in i vecka 12 utan att få veta! Grymt! Och det finns även de som går ännu längre. På så sätt känner jag ändå en slags tacksamhet mitt i allt det sorgliga.
Det där kommer säkert gå upp och ner.
Du rekommenderar skrapning, säger du. Och ja, kanske är det bäst eftersom att det inte alltid fungerar med andra sätt ändå. För att få ut allt måste det till en skrapning ändå...men jag har förstått att det kanske inte är ett så bra alternativ. Det var i alla fall vad jag minns min läkare sa i fredags. Att skrapning är det sämsta alternativet. Försvårar det att få barn i framtiden...eller varför?

Jag känner inte heller någon som varit med om missfall, inte en enda av mina vänner som fått barn har haft det. Det knäppa är att jag redan tänkte innan att enligt statistiken så borde jag verkligen få det. Eller skulle det vara så fantatstiskt att vi allihopa kunde hoppa över den där biten? Näe, så fantastiskt var det nog inte. Jag är ganska säker på att det inte är någon kvar här inne i mig. Men jag hoppas ändå. Fram tills på torsdag vill jag inte tänka så mycket det där andra. Men jag har helt klart dina ord med mig, så jag får ta ställning till allt sånt då. Det dumma är ju att det är juletider nu. Vi åker bort i mellandagarna. Och en bit in i januari har vi beställt en resa till Kanarieöarna. Så...ja, man vill ju att det här ska ordnas upp på något bra sätt.
Idag ska jag ta prover för att mäta graviditetshormonet...vet inte när jag får svar på det. Då vet man i alla fall om det stiger eller sjunker. Huuu...jag vet inte vad jag vill mest.