den värdelösa skrev 2015-12-02 17:51:17 följande:
Behöver tips!!!
Sedan 4:an har jag varit ensam. Jag har inte haft någon att prata med. Ingen att vara med???? Jag har känt mig helt värdelös... Jag har bara velat dö sedan 5:an???? Jag vet vad ni tänker... Prata med en kurator. Men deg har jag gjort. Svaret jag fick var " var snällare!!" Men jag har ju behandlat hela klassen som kungligheter men inte fått något tillbaka????Vad ska jag göra!!! Jag berättade en sak de sagt och gjort och hon fick spel!!! Då vill jag inte berätta hur jag egentligen har det???? jag vill inte oroa henne... och juste jag har 2 mammor... det är en av orsakerna till att vissa tycker att jag är konstig... Jag älskar mina mammor!!! Men ibland vill jag bara vada som alla andra och ha en mamma och en pappa... hoppas ni förstår vad jag menar och inte tar det på fel sätt!!!???? Jag har funderat på att ta självmord i 2-3 år nu... men varje gång tanken dyker upp tänker jag på min närmaste släkt och tycker synd om de och hatar mig själv ännu mer för att jag är så självisk!!! Och varje gång jag tänker på att ta självmord, speciellt när det har varit extra tungt i skolan, så tvekar jag... och om man tvekar man verkligen inte ta självmord, eller??????? Ibland när jag själv hemma tar jag en kniv och trycker den hårt mot bröstet med spetsen mot. Men precis när jag ska hugga ångrar jag mig och tänker " VAD FAN HÅLLER JAG PÅ MED!!!" Jag har två syskon som jag skulle förstöra livet för om jag tog livet av mig!!! Jag vill inte att deras liv ska förstöras bada för att jag är så SJÄLVISK!!! De ända jag kan prata med är mina fyra fåglar, men de svarar ju inte direkt???? SNÄLLA!!! OM NI SER DETTA GE ETT TIPS PÅ HUR JAG SKA GÖRA FÖR ATT GILLA FORTSÄTTA LEVA!!!
Ps: mår verkligen JÄTTE DÅLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Den värdelösa är endast värdelös i de ignorantas ögon. Jag hamnade på denna sida för att jag själv sitter och funderar på om det verkligen är värt att leva, men jag har å andra sidan hormonstörningar, just nu den regelbundna men jag har också en kronisk sköldkörtelhormonnedsättning som ställer till det i vardagen. Personligen kan jag ursäkta mig med att känslan snart går över och det blir bättre, men det är ju inte så för dig.
Jag har dock önskat att jag slapp finnas sedan mycket unga år då jag utsattes för stryk och mental stress och psykning så länge jag kan minnas pga min pappas sjukdom epilepsi som påverkade hans humör och han tog oftast ut det på mig som var äldst. Jag beskyller honom inte, men kan inte förneka att upplevelserna satt sina spår.
Vad har då hållit mig kvar?
Först kan jag ju säga fy skäms till alla där ute som använder skuldkänslor för att hindra någon från att ta sitt liv. Ja, personen kanske inte tar sitt liv, men den mår fortfarande lika dåligt om inte värre för den nu har skuldkänslor gentemot vänner och familj..
Det som gör att jag inte hoppar ut genom det lättillgängliga fönstret på 10:e våningen är nyfikenheten på vad jag missar om jag inte finns kvar.
Men det som motiverar mig är att jag upptäckt föreningslivet, som innebär att jag får aktivera mig och träffa andra som har samma intressen. Har även lett till att jag umgåtts med några på fritiden. Jag fick verkligen känslan av att det var här människor som jag letat efter hade gömt sig.
I det långa loppet har min aktiveringen i föreningen lett till ökad kunskap inom mitt framtida yrke och en praktikplats inom detsamma.
Så jag kan starkt rekommendera! ????