Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Tack för att du svarade Rosarin.
Hur går dina tankar kring "skaffa barn"? Tror du att du har tänkt igenom det lite extra p.g.a. att du är adopterad eller har dina tankar kring barn inte skiljt sig särskilt mycket från de andra i t.ex. din föräldragrupp?

Hej!

Bra fraga *ler*.

Nej, jag har alltid velat ha barn, antingen egna eller adopterade.
Det har gatt lite upp och ner i tankarna ska jag erkanna.

Ett tag i tonaren tankte jag "men jisses...jag ar ju faktiskt helt ensam, helt sjalv, bara jag.." och da tankte jag pa att jag inte hade nagot blodsband till nagon jag kanner.
Da kandes det viktigt att fa ett biologiskt barn, for da fanns atminstone en till med "lite av mig".
Jag ville garna att barnet skulle likna mig ocksa men jag tror att det dar var en period jag hade da det var jatteviktigt for mig att kanna samhorighet och tillhorighet med nagot.
Ar du med pa hur jag tankte? :)
HELKNASIG tanke, jag vet, men jag sa tankte jag DA.

Sen blev jag aldre och tankte inte sa mycket pa det. Tankte att jag garna ville ha barn i mitt liv och om det blir ett biologiskt eller adopterat spelar ingen roll.
Tankte aven att, ifall jag skulle traffa en man som redan har barn sa kanske jag kan adoptera det ocksa. Man gor sin familj sjalv, sen om den bestar av biolgiska band, "adoptiv-band", nara vanner, eller andras barn, det visar sig.

Nar jag sedan blev gravid sa blev jag sa glad och samtidigt nervos for hur jag skulle klara det.
En kompis fragade om jag skulle behalla barnet. "Sjalvklart" kande jag i hela kroppen!
Senare slog det mig, ang. det dar med abort och sant...

"Anledning till att jag FINNS kanske ar att min bio-mamma kanske inte ens HADE det valet!"

Jag tanker inte saga att jag ALDRIG kommer att gora en abort, jag vet inte hur framtiden ser ut och det finns inga garantier i livet, men just NU sa ar det inget alternativ for mig!

"Live as if you were to die tomorrow, learn as if you were to live forever." / Ghandi
Gillar hans syn pa livet.:)

kram Rosarin :)

MBert: Såg att du undrade om adopterade vuxnas syn på att få biologiska barn/adoptera. Jag tror att svaren blir lika vitt skilda som om du frågar vuxna som inte är adopterade! Själv väntar jag mitt andra barn, men skulle lika gärna kunna ha adopterat. Det är ju mitt barn hur som helst!

HEJ
Har läst till lärare och under en kurs skulle vi läsa böcker om ngt ämne och valde då att läsa om adoptivbarn. Kommer inte ihåg böckernas namn eller författare. Men några av de adopterade kände att de inte hörde hemma någonstans. När de var här i sverige såd de annorlunda ut och i sitt hemland kunde de inte förstå vad någon sa och många kom fram till dem och prata men de kunde inte förstå eller ge svar.

Du behöver inte svara men är bara nyfiken på om du också känt dig så , vad ska man säga, vilsen, "annorlundaskap".

Tack

De flesta adoptivbarn kommer ju hit innan de egentligen har ett fullärt språk så de kommer ju in i svenska språket ganska fort. Sedan är det ju väldigt individuellt hur man känner att man smälter in osv.

HEJ

Jag menar inte det svenska språket utan när de reser till hemlandet och känner att de inte kan det språket. Här hemma i sverige (skrev de i boken) att de känner sig utanför pga utseendet och när de reser till hemlandet och känner att de inte smälter in där heller pga att de inte kan språket.
Är bara intresserad för att kunna bemöta framtida elever.
Kände när jag läste böckerna att detta berörde mig. Att aldrig känna sig hemma???

Ok, då förstår jag vad du menar Är ju också adopterad, maken är det med och sonen också Vet att det finns en del adopterade som upplever det som du beskriver att det stod i boken. Personligen har jag aldrig mått dåligt över att inte se svensk ut eller att jag inte kan språket vid återresa, (har aldrig varit tillbaka i Ecuador men planerar att åka dit snart) har dock varit i Brasilien men mådde inte dåligt pga adoptionen där heller. Roligt att du är så intresserad Tror faktiskt det handlar mest om att man som te x lärare ska vara lyhörda kring hur barnet verkar må och våga fråga. För det kan verkligen variera, vissa barn bryr sig inte alls, för andra är det jobbigt att "sticka ut" utseendemässigt osv.

jo lo : Är oxå adopterad och har varit tbx i srilanka många gånger.
Tycker det är lite kul när de pratar singalesiska med mej och tror jag kan förstå va de säger. Jag nickar lite vänligt och säger vanacom som är "gud vare med dej" *S* Brukar funka överallt :)
Har alltid kännt mej som en "svensk" När vi bodde i afrika så fråga jag mamma(jag var 6 år) när vi skulle gå på en båt full med afrikaner att - mamma är vi de enda vita på den här båten
Så för mej har jag aldrig tänkt på att jag inte ser svensk ut eller har en annan hudfärg. :)

Jo Lo skrev 2008-04-05 13:14:54 följande:

Är en som har kännt sig så så länge jag kan minnas.
Blev glad av att läsa detta av dig, hade varit trevligt att ha en lärare som brydde sig som du verkar göra.

Har ni någonsin tänkt om Era adoptivföräldrar under uppväxten: Det är inte min mamma & pappa!!

Kanske jättedumt, men har inte tanken farit förbi som hastigast ngn ggn?

Känner ni ngnsin ilska att adoptivföräldrarna adopterat er?