Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Jag fragar garna en sak. Fragan kan lata lite puckad men jag menar inte att trampa pa tarna eller nagot sant. Sa jag hoppas att du inte tar illa upp.

Anser du att dina adoptivforaldrar ar dina "riktiga" foraldrar? Och skulle du vilja byta ut dom om du kunde och hellre leva i Indien med dina bioforaldrar?

Jag funderar pa adoption men ar lite radd for att barnen ska bli arga pa mig som har tagit dom ifran deras land och foraldrar, att dom ska anse att jag ar nagon puckad karring dom inte behover bry sig om och respektera. Ar lite radd for att man inte far ett lika starkt och nara band till adoptivbarn som man hade fatt med biobarn, aven senare nar barnet ar vuxet.

Jag hoppas att jag har helt fel i mina spekulationer. Och jag har precis borjat lasa lite har pa Familjeliv om adoptioner sa jag vet nastan ingenting om det an. Som du kanske marker. Hoppas du inte tar illa upp av mina fragor.

Svar till silentwings:

Detta är inte alls någon dum fråga utan de tankarna finns ju där oxå. Så jag ska göra mitt bästa för att svar på den

Frågan:

1.Anser du att dina adoptivforaldrar ar dina "riktiga" foraldrar?

Svar: Jag tycker och känner att mina adoptivföräldrar är mina riktiga föräldrar, utan dom hade jag kanske inte levt, och utan dem hade jag kanske fått växa upp på ett barnhem ( vilket kanske inte skulle var så fel). Naturligtvis tyckte jag att under tonåren var mina adoptivföräldrar kassa och jag var väldigt arg på att de hade tagit mig från Indien och att jag inte var som alla andra osv ( men alla tonåringar är väl arga på sina föräldrar oavsett om man är biologisk eller adoptivbarn).
Jag har inga andra föräldrar i mitt liv än just mina adotviföräldrar, de är de som gett mig kärlek, uppfostran, mat, kläder, släkt, vänner mm. Men jag har ju mina bioloisk föräldrar i mig oxå eftersom de ändå gjort mig och jag har fått deras gener, mitt utseenede, min hårfärg, min hudfärg, mina vackra bruna ögon så visst kommer de alltid att betyda mycket för mig i mitt liv, de är ju dem som skapat mig. Utan dem hade jag inte kommit till min mamma och pappa, utan dem hade jag aldrig träffat min underbara man, utan dem hade jag inte haft mina goa pojkar så jag får väl var tacksam att det blev som det blev. Men jag tänker ofta på mina biologiska föräldrar om hur det mår och har det och varför just jag kom hit.

2.Och skulle du vilja byta ut dom om du kunde och hellre leva i Indien med dina bioforaldrar?

Svar: svår fråga eftersom jag inte har något att jämföra med, men jag tycker jag har haft det bra som det är. Min mamma och pappa skulle jag inte vilja byta bort till några andra, men jag vet ju inte hur det skulle varit om jag bott kvar. Så allt med vem jag är, vad jag skulle gjort, hur mina föräldrar ser ut, hur dom lever osv kan jag aldrig få veta och det har jag växt upp med och är trygg med det.

Hoppas detta gav dig lite svar.

Kram

Du skriver att du idag är glad att det inte blev någon återresa när du var liten. Det gör mig lite betänksam. Vår dotter är fem år och vi funderar på att besöka hennes ursprungsland nu i sommar. Vi kommer i så fall inte att besöka barnhemmet, troligen inte ens staden hon kommer ifrån - som är fattig och väldigt nedsliten. Vi tycker att hon är för liten att se de negativa aspekterna av landet. Däremot vill vi åka till huvudstaden och visa henne hur fint det är där. Vi tänkte också åka till en badort och bara ha mysig semester, fast i hennes ursrpungsland. Vår teori är att landet ska bli en naturlig del av hennes värld. Hon ska se att det inte är konstigare eller sämre än andra ställen man kan åka till.

Tror du att vi resonerar fel?

Kom förresten på en fråga till:
Vi är en blandfamilj. Vår dotter är adopterad från Östeuropa och vår son är en liten överraskning från min mage. Om det blir ett tredje barn så kommer vi att adoptera igen. Tyvärr kan man inte längre adoptera från det land vår dotter kommer ifrån. Teoretiskt skulle vi kunna adoptera från ett land i närheten, men så skulle det nog inte bli. Antingen så gillar vi inte adoptionsprocessen, eller så gillar vi inte själva landet eller så arbetar inte den organisation där vi hunnit samla en del kötid i just det landet. Alltså skulle det bli någon annan del av världen, troligen Asien, möjligen Afrika.

För vår dotter tror vi att det vore bra med ett syskon med likartad bakgrund, om än ett helt annat etniskt ursprung. Men hur skulle det vara för det tredje barnet? Vår dotter ser kanske inte direkt svensk ut med sina stora bruna ögon, men man ser ju tydligt att hon kommer från Europa. Vår son är blåögd och har dessutom ärvt farmors blonda hår. Ett barn från exempelvis Indien skulle därmed verkligen synas i vår familj. Oss gör det inget, men vi vill ju inte utsätta ett barn för en situation som kan bli svår för honom/henne. Som jag förstod dig är du uppvuxen bland andra synligt adopterade. Har det varit viktigt för dig? Vad är viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende?

Svar till dig Manchester:

Jag tycker verkligen ni ska resa iväg med er dotter. Varför jag är tacksam över att mina föräldrar inte reste med mig då jag var 10 år berodde på att jag fick min mens och hade annat i livet att ta hand om att resa till Indien just då var ingen bra idee. Jag höll på att komma i puberteten och det var en klokt att vi väntade. Men innan 10 års ålder är helt ok att resa, men ska göra det som känns bäst och pejla läget tycker..

Trevlig resa.

Din andra fråga vet jag inte riktigt vad jag ska svara, så jag åter kommer med svar senare.

Oj, jag skrev i den andra tråden....
här är mitt inlägg därifrån:

Hej nallen,
kul att höra att du vill berika diskutionen med din kunskap.

En sak som jag och min man funderar på är angående just om resor till ursprungslandet. Vi gillar båda att resa mycket och hoppas kunna fortsätta med detta efter att vi fått barn. Vi ser dessutom som en viktig del av identitetskapandet att försöka skapa starka band till barnets urpsrungsland. Personligen så har jag haft detta i mitt identitetskapande, mina föräldrar är från Uruguay i sydamerika och när jag växte upp så var det svårt ibland att känna sig stolt över sin bakgrund när andra såg det som något negativt. Nu när jag är vuxen tycker jag att det är viktigt att ens urpsrung ska vara något positivt oavsätt om man är adopterad eller svartskalle ;)! Detta vill vi förmedla till våra adoptivbarn, vi hoppas kunna resa tillbaka till barnets urpsrungsland, dessutom så att hela det här med att åka tillbaka ska kunna avdramatiseras lite. Vad tycker du om detta? Funderingar, tankar....

Fru hemlig,
vi har också funderat på detta med namn. För oss känns det viktigt att barnet behåller sitt namn och att det också förknippas med något positivt, man kanske kan använda det när man är extra kärleksfull i hemmet (som vissa gör med smeknamn till sina barn). Sedan beror det ju på vad är för namn, det hade varit tråkigt om det var ett svårtuttalat namn för oss och att vi lemlästar det genom att uttala det fel... Vi funderar dock på att ge ett släktnamn till barnet som andranamn mest för att förstärka anknytning, men dessutom att namnet inte bara är svenskt utan går hem internationellt. Själv har jag ett svåruttalat förnamn som mina dagisfröknar lemlästade ständigt, vilket fick mig att tycka att det var fult. Nu har jag lärt mig att vara noga med att rätta folk så att de utalar det rätt, för det är ett väldigt vackert namn egentligen.

Ser att mina åsikter är väldigt personliga här, men det är så jag ser på saken. Det hade varit kul att höra andras åsikter och kanske egna upplevelser :)

Svar till Manchester:

Så nu har jag lite mer tid att svar och har tänkt lite på dina frågor.

1.) Men hur skulle det vara för det tredje barnet?
Svar: jag vet inte hur det skulle vara. Min lillebror och jag kommer inte från samma land, men vi är syskon och vi har varandra vilket känns viktigt. Så även om han såg ut som han var biologisk och inte jag påverkade det inte vår relation till varandra eller till andra, vi är syskon... Det viktigaste är väl hur föräldrarena vissar och aggerar i familjen, mina föräldrar har pratat mycket om att vi är från två olika länder och att vi fann varandra här i Sverige och är nu syskon. Sedan har vi tittar på kort från mitt land och från min bror land, me njag har ALLTID känt av hela mitt hjärta att han är min bror och vi är en familj.

Jag har vänner där de har två bioligiska ljusa barn och en till från Indien och det har inte varit någta problem, alla är lika älskade oav ursprung och de är en familj och syskon.

2: Som jag förstod dig är du uppvuxen bland andra synligt adopterade. Har det varit viktigt för dig? Vad är viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende?

Svar: Jo, det har väl gjort det lite lättare att ha kusiner som oxå är adopterade men vi har aldrig pratat med varandra om det. Och släken har både adoptivbarn och biologiska barn och vi har aldrig känt någon skillnad mellan oss på släktträffarna, alla är lika viktiga och specilla osv ursprung. Vet inte vad som var viktigast, att dela adoptionsbakgrunden eller att inte vara ensam om icke-svenskt utseende det var nog lite av dåda sakerna. Men vi är 6 st kusiner från olika länder, ingen är från samma land så alla ser vi olika ut även om vi alla är adoterade.

Hoppas det gav dig något, det var svårt att förklara vad jag menade men jag hoppas det gick fram.

Kram

Tack för båda dina svar.

Det där med puberteten har jag hört någonstans, att det inte är en bra tid att göra en återresa. Intressant att höra att det var precis så för dig. Nu är väl inte det någon risk för vår dotter ännu på några år, så det ska inte hindra våra planer. Troligen blir det resa, men vi tänkte åkta tillsammans med några familjer som har barn från samma land, så det beror ju lite på vad de andra bestämmer sig för också.

När det gäller ett tredje barn - en andra adoption - har vi inte bestämt oss ännu. Det känns i alla fall bra att få lite input från olika håll så att vi till slut kan känna att vi fattar rätt beslut. Jag tror som du att det viktigaste är hur vi och vår omgivning behandlar barnen. Hittills har ingen gjort någon skillnad på våra två barn. Att den äldsta är adopterad är något alla vet, men det betyder inte så mycket i vardagen. Vi pratar om landet och om själva adoptionen, men båda våra barn är lika mycket våra och lika självklara delar av släkten. Det är jag övertygad om att även ett mörkhyat barn skulle bli. Samtidigt har jag hört några vuxna adopterade som tyckt att det varit jätteviktigt att växa upp med någon annan som inte heller såg särskilt svensk ut. Nåja, vi funderar vidare.

Nallen79:

Ah vad du ar bra, tjejen!
Vilken jattebra ide att starta en san har trad.

Ar saker pa att du hjalper jattemanga genom att faktsikt bara finnas dar

Jag ar ocksa adopterad men fran Thailand, fodd 1976 och har en dotter. Det ar faktiskt nu nar man ar runt trettio med egen familj som en hel del faktiskt har landat. I alla fall ar det sa for mig.

Ni ar valkomna att fraga mig ocksa ifall ni har fragor.

Bor for narvarande tillfalligt i Thailand pga att min man jobbar tillfalligt har, men sen ska vi flytta tillbaka till Sverige.
Var dotter ar fodd har, precis som jag. *ler*

Ps. Nallen79: Hoppas att du inte tar illa upp att jag tog lite utrymme i din trad. Ber om ursakt i sa fall. Ville bara hjalpa till. /ds.

Skriv till min inbox, glomde jag att tillagga.

Ha en fin fredag! :)