Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Ofta tyvärr! Iaf gentemot min mamma i yngre tonåren. Senare hittade vi ett sätt att vara mot varandra som fungerade hyfsat.
När hon gick bort insåg jag hur mycket jag saknade henne.

Förlåt ts att jag kapade din tråd o. svarade.

En till fundering:

När man är på återresa som adopterad, känner man sig inte väldigt svensk snarare än att man smälter in?

I sverige ex så kan en del invandrare se vilka som är adopterade, på kroppsspråk och "stil"....har jag hört iaf. Jag tycker det är konstigt eftersom man inte kan kategorisera folk så. Alla adoptivbarn har vuxit upp i olika familjer, med olika sätt att vara.

Hoppas mina frågor inte tas på fel sätt.

Det är just det som kan avskräcka mig med adoption. Inte bara för att barnet inte ser mig som sin riktiga mamma, utan mer för att det skulle skära i hjärtat att mitt barn inte "hittat hem". Dvs att en slags rotlöshet. Det skulle bekymra mig mycket!

Fick du ngn chans att prata med din mamma innan hon gick bort, om just detta?

Jo, så är det också *ler* här är jag jugge o. i "Jugoslavien" är jag Svensk...

Men det var väldigt mycket att komma hem också, att smälta in o. för min del se den otroliga l i k h e t e n med min bror o. vår mor (ja men min syster är inte alls lik oss utan sin pappa).

Nej, tyvärr fick inte mamma o. jag den chansen, hon ville inte tala med m i g om adoptionen, däremot hade hon inget emot att göra det med andra!?!
Fick inte ens se min adoptionspapper o. läsa dem förrän hon var borta.

Ok vad trist att allt var komplicerat mellan er.

Själv hade jag en adopterad kompis som skrek till sin mamma, -jag hatar dig för att du adopterade mig - jagvill inte att du ska vara min mamma osv. Därför jag funderade över hur pass vanligt det är.

Kan inte eran komplicerade relation bero på att hon just inte ville prata om adoptionen, och att du inte fick ta del av din bakgrund. Dvs att hon inte var delaktig i ditt letande av en identitet, utan att du fick hitta den själv eller vad man ska säga? Ville hon helst att du skulle glömma det faktum att du är adopterad? Och att det skapade avstånd.....

Fölåt, men jag tycker det är så intressant.

Förstår om du inte vill svara.

I vårt fall var det nog så att hon var rädd för att bli ratad av mig.

Ja det verkar logiskt.

Kul att du hittat dina rötter iaf

Det är vi 100% inställda att hjälpa vårt kommande barn med. Det känns väldigt relevant att hjälpa den man älskar till att vara hel.

Tack för att du svarade på alla frågor.

Då tror jag att det barnet får en god chans att må bra o. bli en hel människa.
Mitt tips är ändå, ta reda på så mycket som möjligt o. dokumentera ordentligt med namn o. bilder från tex. det barnhem ni hämtar ifrån. Lycka till!

Bra tips!

Jag är ju frågvis som du märker.....

Ska man ta namn på barnhemspersonalen?

Skriv vad mer du kommer på, så ska jag spara det tills det är dags....

Vägbeskrivningar och sånt kan ju vara lite svårt, eftersom det byggs mkt nytt?

Gärna tips av andra också vad som skulle ha underlättat för er i letande efter rötter!!!!