Ni som vill veta hur det är att vara adopterad, fråga mig gärna:-)

Hej!
Jag skulle vilja fråga dig hur gammal du var när du adopterades?

Jag passar på att fråga hur ni vuxna adopterade tänker om att själva skaffa barn. Är det något ni tvekat extra över (skjutit upp), har det varit självklart eller ja hur har ni funderat kring det? Har ni själva haft tanken att adoptera, t.ex.?

Hej!

Jag kom till Sverige nar jag var 3 veckor gammal.

Kan bara tala for mig sjalv men sa har tanker jag:

Jag har nog alltid velat ha barn. Har en dotter pa 10 manader nu. En sak jag tankte pa nar jag var gravid var att jag inte kunde fraga min mamma nagot om graviditeter. Vissa saker sags ju vara lika eller atminstone liknande for bioligiska modrar och dottrar.

Jag kunde inte sitta och diskutera med mamma om hur de forsta sparkarna kandes, hur mycket hon gick upp i vikt , om hon fick bristningar pa magen, illamaende, amning m m.

Det gjorde mig absolut ingenting att det var sa, men det var forst da som det faktiskt blev ratt sa patagligt att hon inte hade gatt igenom en graviditet sjalv.
Tror att det var jobbigare for mamma att inte ha nagra svar an det var for mig.
Men nu har vi lart oss bada tva en hel del om hur det ar att vara gravid! :)

En annan sak jag funderade over var min biologiska sjukdomshistoria. Barnmorskan fragade ju en hel del om blodpropp, diabetes i slakten och sant och jag kunde ju bara svara: "jag vet inte".
Jag har ju ingen aning om min bioligiska slakt har allergier, hjartproblem eller nat annat.
Tanker mest pa att det vore bra att veta for min dotters skull.

Att adoptera ar sjalvklart for mig. Om mojligheten att bli gravid uteblev av nagon anledning, vilken som helst, sa skulle jag inte tveka en sekund att adoptera!

/Rosarin

Är också adopterad och jag känner också som TS. Jag hade inte heller velat åka tillbaka till mitt födelseland, det är först i vuxen ålder som det över huvudtaget hade varit aktuellt för mig att ens tänka tanken att åka dit. Det är inte fel att som förälder tänka på återresa med dottern och att göra landet till en naturlig del av hennes liv men var försiktiga med det samtidigt. Mina föräldrar hade inte kunnat göra det. Jag var LIVRÄDD att åka dit, fast mina föräldrar försökte med allt för att övertyga mig om att det inte var någon fara att åka dit, jag fick panik när de pratade om detta för jag var så rädd att biomamman skulle komma och ta mig typ. Jag sade starkt ifrån att jag vägrade åka dit. Genom åren har de försökt få mig att åka men inte ens när jag var 18 år ville jag. Nu handlade det inte så mycket om rädslan för biomamman utan mer att jag helt enkelt inte var intresserad. Vid 14 års ålder vann jag en resa till Brasilien som ligger i samma världsdel som jag är ifrån. Det kändes helt ok att åka dit, så jag och pappa åkte dit då. Det var en häftig känsla att för första gången kunna smälta in utseendemässigt men det räckte med en vecka, sedan ville jag åka hem. Kontrasten att se alla fattiga och gatubarnen gjorde mig väldigt illa berörd. Jag var också då i en känslig ålder tror jag. Idag skulle jag gärna åka till födelselandet men jag vet fortfarande inte om jag skulle vilja söka mina rötter, möjligtvis kanske besöka sjukhuset jag lämnades på. Min rädsla är inte något mina föräldrar skapat snarare tvärtom, de har alltid pratat om min "första mamma" på ett naturligt och positivt sätt men det är i mitt huvud som det blivit en rädsla, jag var och är väldigt fäst vid mina föräldrar, alltid varit rädd att det ska hända dem något eller att någon ska ta mig ifrån dem för jag älskar dem så mycket, ville alltid vara i närheten av dem långt upp i åldern, likaså min bror, (också adopterad), jag var så rädd att någon skulle ta honom ifrån mig/oss så jag hämtade honom om nätterna och lade honom i min säng. Detta upptäckte ju mamma efter tag och såg till att det upphörde. De flesta barn är nog inte som jag vad gäller paniken att besöka ursprungslandet och vi hoppas kunna åka med sonen till Vietnam om några år (vill att han ska vara över 7 år för att han verkligen ska minnas denna återresa längre fram) men jag ser det som väldigt viktigt att verkligen ta reda på om hur han känner inför att åka dit. Förhoppningsvis känns det ok för honom och då gör vi resan men visar han oro inför detta så får han styra om/när vi ska åka dit.

Kan det inte tänkas som så att även om ett barn visar oro inför något att de vuxna kan genom sin stabilitet och trygghet visa barnet att det inte är något att oroa sig för? Åka dit och komma tillbaka utan att bli separerad från sina föräldrar är en bekräftelse på att det inte finns något att oroa sig för, och inte tvärtom.

Sedan är människor (alla människor, inte bara adopterade) självklart olika när det gäller att resa och utbyten med andra kulturer. Att jag fick se fattigdom och misär när jag var liten (genom min familjs resor runt om i världen) har hjälpt mig att förstå världen bättre och att bli en bättre människa helt enkelt. Att resa i allmänhet (inte bara till sitt ursprungsland) när man är barn skapar också en nyfikenhet för andra kulturer och förståelse av världen. Det är något som jag tycker är värt att ge sina barn.

Självklart är det så men för mig handlade det om mer än fattigdom, för mig handlade det om att JAG kunde vara ett av dessa gatubarn etc så jag är TACKSAM för att de INTE åkte iväg trots min oro, DET gav mig bekräftelse på att mina känslor respekterades. Det hade inte känts så jobbigt om vi åkt till något grannland tror jag än att åka till födelselandet. Jag är sååå tacksam för att de inte tvingade iväg mig, och jag kommer inte att göra det med sonen heller. För mig hade det känts som ett övergrepp, kanske låter hårt men för mig var det viktigt att inte åka.

Haller med Vietnammamma.

Sant har maste komma fran barnet sjalvt och far inte tvingas fram av "alldeles for engagerade" foraldrar.
Det ar hogst personligt och ska darmed respekteras. Har gar faktiskt barnets vilja for ALLA andras.

Jag kanner ganska manga som ar adopterade och vi har diskuterat sant har jattemycket.
Manga ar inte ens intresserade av att soka eller fa veta nagot om sina rotter.
En del har inget behov av att det bara och de latsas nastan inte om att de ar adopterade, tanker inte pa det.

Andra borjar fundera tidigt och en del t o m skyller allt som de ar missnojda med i livet, pa sin adoption.

Alla barn ar olika men jag tror att det ar viktigt att vara lyhord for om barnet vill fraga och prata om sitt ursprung eller inte. Det kommer forr eller senare och maste fa komma av sig sjalvt.

Nä, jag förstår din känsla där! Vi valde att adoptera mycket för att vi ville uppleva det som våra föräldrar upplevde när de fick oss (maken är också adopterad), de har ju ingen erfarenhet av graviditeter men nu när vi gick igenom adoptionsprocessen så kändes det så skönt att ha deras erfarenheter och kunna ta tips och råd Hade jag blivit gravid hade det ju så klart också gått bra men jag är så glad och tacksam att jag fått uppleva detta och har genom adoptionen kommit mina föräldrar ännu närmare.

Jag har varit ganska sjuk de senaste åren och jag har också fått mycket frågor av läkarna kring ärftliga sjukdomar. Och eftersom jag har en tumörsjukdom så gjorde de ett större ingrepp pga att jag inte vet vad jag har hereditet för vilket kändes tungt och jobbigt och då kände jag att jag skulle vilja ha denna kännedom om ärftliga sjukdomar.

Tack för mer input om detta med återresor. Det lutar nu väldigt starkt åt att vi åker. Hänger egentligen bara på att resebyrån ska återkomma till mig med lite detaljer. Utifrån det ni skriver tror jag att det kommer att bli bra för vår dotter. Hon är väldigt intresserad av Ukraina, frågar mycket både om adoptionen och om landet. Nu i helgen var vi på en träff med vår landsförening och det triggar alltid extra frågor. Hon har en kompis i den föreningen som är hennes tvillingsjäl. Det spelar ingen roll om de sågs i förrgår eller för många månader sedan. Varje gång de träffas är de helt oskiljaktiga. I första hand beror det nog på att de är lika till sättet och helt enkelt har kul ihop, men deras delade ursprung verkar också spela roll. När vår dotter pratar om den här kompisen poängterar hon att han också är från Ukraina. Vi hoppas att de också ska följa med i sommar, men de är inte säkra än.

Vår dotter har aldrig visat någon rädsla för att förlora oss på det sättet som Vietnammamma beskriver. Hon visar tydligt att hon behöver oss, vill vara nära och säger själv att nog vill sova hos oss åtminstone tills hon börjar skolan (gränsen flyttas ständigt uppåt). När hon blir stor ska hon flytta hemifrån, fast vi ska följa med. Men jag tolkar inte detta som rädsla, utan mer som att hon har lite större behov av närhet med mamma och pappa än en genomsnittlig femåring.

Utifrån det du beskriver tror jag att det kommer gå hur bra som helst för din dotter att åka till Ukraina. Om vår son skulle prata mycket om Vietnam och uttrycka att han vill åka dit kommer vi göra allt för att göra det Nej, du ska inte tolka detta med att flytta hemifrån fast ni ska följa med osv som att hon är rädd, snarare fäst vid er, det är stor skillnad. Lycka till på resan