Min pojkvän blev pappa inatt, med sitt ex. Är jag hemsk om jag inte vill vara involverad?

Alltså måste få försvara TS lite.. Det hon känner är nog väldigt vanligt, har många väninnor som inte vill ha män med barn och känner att det är jättesvårt med barn sen tidigare.
Jättekonstigt kan tyckas men jag måste bara påpeka att TS inte är ensam..

Men TS, såhär är det (tycker jag) att nu har han ett barn med en tillfällig fling och jag tycker du ska jag göra det du känns rätt för dig men först måste du välja och tyvärr ta hänsyn till barnet framför din kärlek till killen..
Antingen lämnar du honom för att han har barn och du inte vill vara delaktig eller så stannar du hos honom och då har du en pojkvän med barn.
Du behöver inte vara jätteengagerad i barnet men jag tycker absolut inte du ska fly fältet. Du behöver ju inte träffa honom dom dagar han t.ex har barnet hos sig. Inte heller för barnets skull ni har "bara" vart ett par i 6 månader och vem vet om det håller??

Om du väljer att stanna måste du nån gång träffa barnet och bli en del i dess liv det är bara fakta så gör ditt val fort

först och framst, det är din killes fel att han struntade i skydd när han hade sex med en nästan okänd kvinna. det här med att han blev lurad är ganska dåligt ursäkt för att försöka slippa sitt ansvar. vi vet alla hur barn blir till.
sen vore det jättebra om din kille kunde engagera sig till fullo som pappa, eftersom du skriver att mamman uppenbarligen är inte ganska mogen.
du måste bestämma om du vill stötta honom eller inte. i dit fall skulle jag vänta tills han får lite ordning på sitt liv, som han inte verka ha till 100% under kontrol. jag skulle tänka igenom två gånger innan jag började ett förhållande med en man som gjorde en annan kvinna med barn, påstod att han det inte var hans fel osv.
han får helt enkelt stå sitt kast och göra extra försök att få förhållandet med barnet att fungera, med också förhållandet till dig.

Jo, visst, det är säkert väldigt vanligt, att inte vilja vara tillsammans med någon som har barn, men då tycker jag inte att man ska involvera sig med en kille/man som har barn heller!!

Angående att det är killens "fel" som inte skyddade sig.

Han kanske helt enkelt valde att lita på tjejen i fråga som påstod sig ta piller (eller hur det nu kan ha gått till när han blev lurad)...
Det är klart att han inte är utan "skuld" i det hela ändå, men att lägga över allt på killen i fråga för att han inte misstrodde tjejen i fråga är väl lite väl hårt.

Sen så är han ju faktiskt inte ute efter att slippa ansvaret heller.
Han verkar ju vara breedd att ta det som krävs från hans håll även om barnet i fråga inte var planerat/"önskat".
Hade han använt "att han blivit lurad" som ursäkt för att slippa konsekvenserna så hade det varit en sak att ta till ett sånt argument, men nu är ju fallet inte så.

Varför inleda ett förhållande med honom då, om du visste att han skulle bli pappa och du inte vill vara en del av det? Ska man leva med någon får man väl ta de som de är. Om nu mamman är så "strulig" som du berättar så är ju möjligheten stor att pappan får ha barnet hos sig en större del av tiden. Var ska du vara då? Du kommer ju aldrig bli "mamma" till barnet, men om man är tillsammans med någon som har barn tycker jag det är en skyldighet att vara en bra förebild för de/det. Annars kan man hitta nån som inte har barn.

Jag har inte personligen varit med om det men min bästa vän. Hennes pojkvän blev pappa när de var tillsammans. Han och hans ex hade ett farväl-sex och då blev en bebis till. Sedan träffar han min kompis och de blir förälskade. Han och hans ex förhållande hade runnit ut i sanden och ingen hade känslor för den andre. Men exet ville behålla barnet då hon var 35 och kanske hennes sista chans att få barn.

Så killen hade ju inget val annat än att ställa upp, men min kompis hade det mycket jobbigt under tiden speciellt under sista gravmånaderna för exet krävde hon att killen skulle ställa upp, skjutsa och köra och fixa barnkammare etc etc. Och under förlossningen så var han med. Min kompis var helt förstörd men förstod ju samtidigt att exet behövde stöd.

Min kompis blev sedan som vilken bonusmamma som helst. Hon insåg ju att det inte var bebisens fel att det blivit så. Hon tänkte som så att killen redan var pappa när det träffades (fast barnet låg i magen då så var det ju ett foster i alla fall). Det hjälpte henne.

Hmm, nu förstår jag dig mycket bättre. Tycker att det är jättebra att du inte involverar dig för mycket efter att ni varit tillsammans en så kort tid. Förstår att du tar ett steg tillbaka då och låter din pojkvän sköta kontakten med barnet och dess mamma.
I dinna dörra inlägg lät det mer som att du inte allas gillade tanken på att han hade barn och att du var anti mot det, här låter det snarare som att du vill ta det lungt och inte börja leka mamma innan du ens vet hur pass allvarligt det är mellan din pijkvän och dig. Och det låter sunt och inte det minsta hemskt!
Lycka till med hela situationen, förstår att den kan vara svår men ni verkar ju vara förnuftiga människor så det kommer säkert gå bra.

Men om ni båda var överens om det från början så finns det väl inget problem...? Sen tycker jag inte att du är "hemsk". Man kan nog jämföra dina känslor med känslorna hos en kille som precis får reda på att han ska bli pappa oplanerat. Panik och osäkerhet. Grejen är ju bara att man inte både kan ha kakan och äta den. Förstår att det känns konstigt att bli bonusmamma när det från början bara var ni två. Jag tror ni behöver prata igenom hur ni ska ha det. Ett halvår är en kort tid, men om ni ser att ni kan ha en framtid tillsammans så råder jag dig ändå att vara delaktig i barnets liv. Det är och kommer alltid att vara en så stor del av pappans liv. Lycka till!

Det här barnet kommer nog behöva dig. Biologimorsan låter inte särskilt stabil.

om TS inte är involverad den första tiden kan ju knappast skada en liten bebis som har sin mamma (och ev pappa)
(allt snack om att barnet kommer lida....?)

men det är ju bra om du bestämmer dig hyffsat snabbt så du inte tittar in som gubben i lådan när barnet är gammlat, så barnet kan vänja sig vid dig fortare...

min blugg -- www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b61576.html

Vem ska ge dig stöd då?
Jag tycker inte alls att du är tvungen att ge honom stöd och själv bita ihop. Det är nog bättre för ert förhållande om du är ärlig och säger att du inte kan vara glad för hans skull JUST NU än att ljuga. En lögn i det här läget är nog sämre för han fattar att du inte är glad

du är inte en hemsk person för att du inte vill involvera dig i bebisen, och så länge den är en liten bebis är det nog inga problem, men tänk på att små barn dels är känsligare för sinesstämningar och kropps språk än vad vuxna är och att bebisen inte behöver bli särskilt gammal inan det kan bli sårad av ditt ointeresse.

Jag kan faktiskt förstå hur du tänker och det måste kännas jobbigt att detta händer. Samtidigt måste du förstå att ett barn förtjänar att ha två föräldrar om båda vill vara med i dess utveckling, och att vara bonusförälder är fantastiskt, det med! Oavsett hur gammalt barnet är (nu är det ju bara ett spädbarn) så förstår man ju som bonusförälder att detta barn avlats med en annan kvinna och det hela handlar om att acceptera att bli påmind om detta. Han kanske kommer vilja ha sin son/dotter varannan vecka - så länge han inte har några känslor kvar för den andra kvinnan så finns det ju inget att oroa sig för, du har bara haft den stora fördelen att finnas med från första början, du kan bli lika mycket förälder till detta lilla barn själv, annknyta till det på ett sätt som inte skulle vara möjligt om barnet var, säg, 10 år gammalt. För även då finns ju faktum att han har barnet med en annan kvinna.
Tänk positivt så löser det sig, ett barn väljer inte sina föräldrar däremot kan du påverka ett helt litet liv positivt genom att finnas med, acceptera och älska det lika mycket som din kille kommer att göra. Om han nu väljer att vara en bra pappa, vill säga.
Att säga att "ett barn inte är avlat av kärlek" är helt befängt, å andra sidan. Man är två om att ha sex, sen spelar det ingen som helst roll om man varit tillsammans i 23 år eller 2 dagar, man vet vad sex kan leda till och när det nu "leder" till en graviditet måste man tackla det på bästa möjliga sätt. OM det finns ett barn ska man ta ansvar över det, oavsett hur länge man varit ihop. *tycker*

Tycker inte du är hemsk som vill hålla dig utanför. Måste vara skitsvårt att sitta och le där när din kille nu har blivit pappa och du inte mamma. Hade troligtvis känt likadant.
Sen kanske det är bra att han får ta det som en man (ta det jag skriver med en klackspark) men har sett kvinnor ta över sina pojkvänners barn och börjat bestämma och till slut sitter killen utan eget ansvar, och oavsett om de tycker det är bra eller dåligt så verkar det inte bra i längden.

Sen får framtiden utvisa hur vardagen ska fungera för er osv...
kram 

TS, är det fortfarande lika jobbigt?