Adoptivbarn

Ethi: Klart jag vet att det krävs mer att få barn genom adoption..jag är ju inte helt dum men att påstå att det är en ren kroppsfunktion(nä det var nog inte du som sa det) gör ju att man blir lite ledsen. Till och med min mamma som har gjort båda delarna tycker inte att det är ngn skillnad. Det spelar ingen roll hur man fått barnen anser vi bara. Hon tycker dock att ett adoptivbarn kräver mer uppmärksamhet på alla frågor som kommer. För det gör det tillslut.

Klart att hade jag "bara" haft adoption som val hade jag tyckt att det var jätte stort och jag tycker det är otroligt stort och mäktigt framför allt att få barn genom adoption men samtidigt är det lika mäktigt att få barn den vanliga vägen.
Men du behöver absolut inte be mej om ursäkt..vi har ju alla rätt att säga vad vi tycker och känner!

Jo, det var jag som skrev det provocerande ordet kroppsfunktion den första gången, men inte i betydelsen som många läste den. Jag skrev det som en reaktion på något morgonsolan skrev om sin kompis/bekant/vemdetnuvar som av sammanhanget att döma verkade tycka att det är bättre och mer eftersträvansvärt att bli gravid och få biologiska barn än att få medgivande för adoption och adoptera. Min reaktion var att det var märkligt, med tanke på att bli gravid till syvende och sist är en kroppsfunktion. Att bli gravid, alltså att bli befruktad. Det ligger ingen prestation i det och inget man kan ta åt sig äran för, för man kan inte påverka det på något vis (man kan bara göra omständigheterna så gynnande som möjligt) och man märker inte ens av att det sker. Jag blandade inte alls in att vara gravid, föda fram ett barn eller vara förälder, utan enbart att bli gravid. Att bli befruktad. Jag kunde väl inte i min vildaste fantasi tro att så många skulle bli ledsna och stötta och utläsa det som att jag tror att få biologiska barn enbart innebär är att ha sex och sen vips nio månader senare så pluppar bebisen ut utan den minsta ansträngning alls OCH det är givet att man inte kommer att älska det biologiska barnet lika mycket som ett adopterat för det sättet att bli förälder på är inte lika stort. Det är åsikter jag aldrig haft eller gett uttryck för. Det enda jag skrev och menade var att bli gravid (att bli befruktad) utan medicinsk hjälp inte kan anses som en prestation eftersom det är en kroppsfunktion. Det är något som kan hända efter att man haft sex. Mer krävs inte, om man blir det utan medicinsk hjälp. För att bli gravid.Absolut, men det du upplevt att jag tycker och känner är ju knappt i närheten av det jag faktiskt tycker och känner. Då har jag uppenbarligen totalt misslyckats i att förmedla vad jag tycker och känner och är ledsen för det.

Jag har nu följt den här debatten i flera trådar och måste nog i alla fall få prova ett nytt perspektiv

För ett tag sedan när vi var på besök hos min mans syster då alla barn var lagda, rödvinet urdrucket och kvällen började bli sen, kom makens syster och jag att hamna just i närheten av detta ämne. Hon sa att det som hade känts svårt för henne om hon adopterat är att hon inte hade velat gå miste om att får bära och föda sina barn och att hon hade känt sorg om hon inte fått uppleva detta. Ja men sa jag, så känner ju jag också, tänk vilken sorg jag skulle känna om jag inte hade fått vänta på och få det där magiska samtalen, om jag inte hade fått åka över halva jorden och få träffa mina just barn där för första gången.

Vi tittade på varandra och förstod liksom på samma gång. Våra barn är det största som har hänt oss utifrån våra erfarenheter. Det sättet dom kom till oss är ju en del av det stora, inom vår respektive referensram. Det som är störst för mig är ju den process som ledde till mina barn, det som är störst för henne är den process som ledde till hennes och det är ju faktiskt bra! (Tänk om det var tvärt om...)

Med andra ord: Så länge jag förstår att det största som har hänt mig inte måste vara det största som har hänt någon annan och de jag möter kan förstå att det som är det största som hänt dom inte måste vara det största för mig, tycker jag det är ok att för sin egen del, i förhållande till sitt liv, tycka att sitt sätt är det bästa sättet.
Huvudsaken är ju att man inte försöker sätta upp det på någon sorts skala och försöka mäta de olika verkligeheterna mot varandra, för våra verkligheter kommer aldrig, och ska heller inte vara desamma, för dom är just grundade på vår egen verklighet.

Kanske blev detta lite för filosofiskt, men i alla fall

Precis!!!!!!!!!! Bra skrivet!

Ja, precis så känner och menar jag också!

Amen!!!

Skriver under detta jag med

Ja det är sorgligt hur vissa ser på oss adopterade. Ofta tycker jag dessutom det är andra adopterade som har vissa åsikter om att de hade haft det bättre i sitt hemland (adopterade här på FL och även forskare/politiker som själva är adopterade, speciellt en person som är kritisk till hela adoptionsgrejen).

Själv har jag bara positiva upplevelser och blir ledsen över sånt snack om att vi skulle längta hem (hur kan man längta till något man inte känner till). Jag är ju adopterad från Sverige så jag har ju inte heller upplevt någon rasism/mobbing och dylikt så kanske det har varit lättare för mig än för andra adopterade. Men alla jag känner som är adopterade har bra kontakt med sina föräldrar och mår psykiskt bra, har bra jobb etc.

Man placeras ibland in i nåt fack, som att folk tar för givet att man mår psykiskt dåligt, att man riskerar att ta självmord, att man blir kriminell eller bara allmänt utanför samhället. Så är inte fallet med någon adopterad jag känner.

Ibland känns det som man måste gå omkring och bevisa hela tiden att man mår bra och trivs med livet som adopterad.

Håller med Angla, att dessa människor med förutfattade meningar tycker jag synd om, hur klarar de av att leva i vårt samhälle med mångkulturella värderingar och mångfald. De måste verkligen må dåligt av att se alla adopterade gå omkring

Om det var jag som är anti adoption så ber jag om ursäkt om ngn har tagit illa vid sig. Utgåe enb. från egna erfarenheter. (inl.18)

Har läst en bok som heter Blod är tjockare än vatten Skriven av en adopterad tjej från korea. Hon heter Astrid Trotzig. Det var som att läsa om sig själv i vissa saker. Hur hon blir bemött i sverige av omgivningen och hur hon ofta får höra folk prata engelska med henne och så vidare. En jätte bra bok som jag rekomenderar.
Jag hoppas att den går att finna...jag tror jag fick den när jag gick i högstadiet men pgr av renovering hittade jag den i en skrubb..