Adoptivbarn

Jag kom hit innan AC fanns, adopterades privat.Det var alltså senare den infördes, poor me...

Den obligatoriska föräldrautbildningen lagstadgades väl inte förrän 2005 tyvärr. Och även om det är bra att man måste gå den finns det stort utrymme för förbättring av den.

Jag tror personligen att internet betyder mer för adoptivföräldrars förberedelser idag. Man kommer lätt i kontakt med andra, kan ta del av deras erfarenheter och då menar jag så klart både andra adoptivföräldrar och adopterade som delar med sig av sina erfarenheter, det är guld värt.

Internet var ju inget som fanns heller då, men visst har det säkert stor betydelse. Själv har jag varit o. kikat på adoptionsportalen.se (tror det heter så) Vet ni någon liknande sida kanske?

Förut var www.adoptera.nu en väldigt bra sida där man anonymt kunde skriva och få mycket bra tips (även om det förekom en del som bara var där och störde också) men sedan är tyvärr stängd nu.

Var på adoptionpotalen.se nu o. hittade detta:
gunnarlinde.com/res/IdaLeeslillasida/utlandsfoddaadopteradeochidentitet.pdf

Var ganska intressant o. tittar man på portalen hittar man mer hon skrivit. Bara detta fungerar nu omnågon är intresserad.
*håller tummarna*

Ja, utbildningen är verkligen i behov av att förbättras stort. Nu vet jag inte hur den var på 70-talet men jag vet inte, jag tror inte att den liksom den inte gör nu enligt mig heller får folk att ändra åsikter och beteenden särskilt mycket heller....särskilt inte som den är väldigt mörk och probleminriktad i mångt och mycket. Har man redan negativ bild av adoption innan man går kursen så tror jag inte att man går därifrån och är helt omvänd i sina åsikter eller uppfattning kring adoption. Så det är ju inte säkert att din mamma hade agerat annorlunda TS bara hon gått den kursen.

Jag tror inte mina föräldrar gick någon utbildning heller. Det var på 70 talet. De var fosterföräldrar till en början som sedan tillfrågades om de ville adoptera mig.

Men jag tänker såhär. Om man inte är intresserad av barn om man inte skulle kunna ge ett barn det bästa, om man inte känner det är så viktigt med barn, så adopterar man ju heller inte.

Det finns nog inte så många som genomgår en adoption, som inte vill ha barn. Så jag tänker att i de flesta fall är ju barnet högst efterlängtat.

Sedan så kan det ju finnas föräldrar som totalt missuppfattat hur en föräldraroll och uppfostran ska se ut. Jag känner inte till din historia emcjoh, har du någon kontakt med dina föräldrar idag?

Min a-mamma dog för många år sedan tyvärr. Min pappa är däremot den bästa som finns . Han gav mig tillgång till mina a-papper, stöttade mig i sökandet efter min biofam o. följde sedan med på resan dit. Jag älskar honom verkligen. Så ja, vi har fin kontakt med varandra, det har ju länge varit "han o. jag mot världen" iaf innan jag fick min egen fam.
Försöker sammanfatta lite kort utan att lämna ut mig, det finns inte så många adopterade fr. "mitt land".

Jo, jag försökte förklara att jag aldrig i livet vill framställa det som någon tävling redan i den andra tråden. Men måste fortafarande hålla med Ethi om att graviditet ÄR en kroppsfunktion, utan att lägga någon värdering i det! Ber ännu en gång om ursäkt ifall något blivit ledsen av mitt sätt att uttrycka mig.

Om jag skulle kunna få kringgå just det där med att graviditet kommer utan ett sexuellt möte ( i de flesta fall) och fokusera på det som allt handlade om från börjam nämligen konstiga inställningar till adoption, så har jag under de senaste dagarna faktiskt varit så fräck att jag frågat några vänner och bekanta hur de egentligen ser på adoption.

Jag fick tyvärr åter svaret från en person (en kvinna i 35-årsåldern, som jag i vanliga fall ser som klok och sund på alla sätt), att de som adopterar ju självklart kommer att vara avundsjuka på andra som fått "egna barn". Den här gången blev jag faktiskt riktigt ledsen. Jag insåg för första gången, att OM vi får lyckan att adoptera ett barn så kommer det finnas människor som ser på mig med medlidande alltså? När jag frågade om varför hon trodde det så svarade hon: "Ja men, alla VILL väl låta sig själva leva vidare genom sina barn. Det är ju reproducering som liksom är meningen med livet? Om man inte fungerar så är väl det en form av amputering i sig. Man fungerar inte för det ändamålet man föddes till. För mig skulle det vara otroligt förödmjukande."

Jag frågade om hon kände några adoptivföräldrar som verkade vara bittra och ledsna, och då hänvisade hon till en adopterad tjej som hon delat gymnasieklass med och sa: "Det var så tydligt att hennes mamma inte kände sig som en riktg kvinna med god självkänsla, för hon överöste dottern och sig själv med materiella ting och dyra kläder hela tiden. Det var väl något slags plåster på såret antar jag."

Tillsammans med den första kvinnan, som uttryckte att de andra på föräldrautbildningen skulle vara avundjuka på oss som åtminstonde har ett biologiskt barn, så blir det alltså två personer i min bekantskapskrets, som skulle tycka synd om mig om vi får adoptera ett barn. Det känns väldigt frustrerande att tänka på det, för då kanske det finns ännu fler?