Adoptivbarn

jag rättar: "Om jag skulle kunna få kringgå just det där med att graviditet kommer AV ett sexuellt möte ( i de flesta fall)" ska det ju naturligtvis stå!

Jag håller med dig om att de flesta vet vad vad de vill när de adopterar. Kursen ska vara till för att förbereda föräldrar på sådant som är specielt vid adoption. Exempelvis hur viktigt det är att få anknytningen att fungera och hur man kan göra det med ett större barn som har en historia. Det skliljer sig lite mot ett spädbarn man själv burit på. Eller hur man kan reparera ev skador i språkutvecklingen som kan bero på barnets separationer eller brist på omvårdnad på barnhemmet. Jag tror att när man är medveten som de saker som man bla får lära sig om på kursen kan man undvika en hel del problem som kanske annars skulle uppstå. Därmed inte sagt emcjoh skulle ha haft en bättre relation till sin mor för det. Det kommer alltid att finnas en del dåliga föräldrar men de föräldrar som är bra men som inte har kunskapen kan man hjälpa med utbildningen.

Mina föräldrar gick inte heller ngn föräldrakurs när de fick mej. Det fanns inte då.. i alla fall inte här ute. Jag har alltid varit lite imponerad över hur mamma och pappa klarat av alla mina miljoner frågor om mitt ursprung och lyckats att förklara så bra. Och att även haft turen att få resa tillbaks med dem så många gånger har varit en upplevelse. Hade jag inte haft dem med mej när jag träffade mina bio.föräldrar hade jag aldrig gjort det mötet.

Jag har alltid vetat om var mina papper och dyl varit. Mina första kläder har jag alltid haft upphängda i en liten fiskelåda med ngr singalesiska saker i som min fotlänk jag hade på mej och ett halsband med namnet inoka inristat som jag fick av mina bio.föräldrar.
Papprena om min adoption har varit jätte svåra att tyda. De är suddiga och slarvigt skrivna. Så jag tror att allt är bättre ordning nu för tiden. I alla fall hoppas jag det.

Min mamma kände sig med en säkerhet på ca:100% som kvinnan som var vän med Morgonsolan.Hon ville nog kunnat reproducerat sig själv o. se likheter mellan sig o. barnet (som istället blev jag). I vårt fall spelade det nog också in att min mormor var ytterst neg. inställd till adoptionen o. därför inte såg mig som sitt barnbarn. Det kan inte ha varit så lätt det heller....
Usch vad ego dethär blev, som ngt terapisamtal el så (skulle kske iofs behövas det med).
Men även om föräldrar blir ordentligt utbildade, ÄR det ju svårare med omgivningen, släkt o. vänner. Tyvärr har jag ingen lösning nu men fömodligen är ju enda möjligheten att försöka förändra människors inställning på sikt. Och så är vi där med svenskheten i den andra tråden..... VAD trött jag bliir.

Svenskheten ja, det är så tråkigt!!! Suck...
Vad gäller omgvining så är det svårt som du säger att ändra folks inställning. Det svåraste där som jag ser det är folk som man inte kan välja bbort, ex i skolan, i affären etc. Om någon i vår familje eller umgänge skulle vara negativa till vår adoption och vårat barn så skulle de ryka ur umgänget omdelbart! Även om det vore nära familj. Jag har redan slutat umgås med en vän som anser att vi ska göra på annat sätt. Barnet ska inte behöva uppleva att vi umgås frivilligt med folk som har en negativ syn på våran familj!

Fru Hemlig, jag tycker det är strongt gjort av er att avbryta kontakten med ngn ni tror skulle vara neg till ert barn.
Barnet ska ju vara det viktigaste, inte intoleranta människor.

När det gäller nära familj skulle nog jag varit för svag för att göra ngt sådant, men jag hoppas att er är positiv istället.

Fru hemlig skrev 2008-02-19 10:56:09 följande:

De som redan vet om det är mkt positiva och jag har svårt att tänka mig att de som inte vet ngt ännu inte skulle vara det. Men om ngn skulle visa sig vara negativ skulle jag säga till på skarpen och om inte det hjälper blir det ingen vidare kontakt. Våra barn är ju det viktigaste för oss!

Blir ledsen för din skull, och för din mammas skull som inte hade

Den som skrev att de som är emot adoptionen åker ut ur bekantskapskretsen: Jag håller med! Men det blir svårare i de fall där människor säger som mina två bekanta. De är alltså helt ok med att andra vill adoptera, men de är övertygade om att det är synd om dessa människor. Jag vet inte vart jag hamnar... Jaja, vi har inte ens påbörjat hemutredning, så det kanske är därför jag känner mig sårbar, dubbel och som i ett gränsland. Jag är övertygad om att jag hittar rätt bland både känslor och kompisar när framtiden blir mer säker och tydlig. Hoppas det iallafall!

"..Som inte hade stöd från sin mor" skulle det stå! (vet inte vad det är med mig och mitt tangentbord i dag )

Varför inte bara säga till vännen att det är inte synd om mig för jag vill adoptera!! Om du inte vill adoptera gör mig inget men jag förutsätter att du efter det här samtalet inser vilke lycka det är för oss att bli föräldrar via adoption och jag kommer inte att acceptera att du ger uttryck för att det skulle vara ngn sorts misslyckande för oss. Om hon är som du säger klok i övrigt borde hon förstå det.