Vi som är "tysta"

Anonym (ja med =)) skrev 2008-04-23 10:47:36 följande:

Det låter hoppfullt! Jag hoppas att jag blir som du! Har du "tränat" för att bli sådan eller har det kommit av sig självt?

Det tycker jag är bra, när man får frågor. För det jobbigaste brukar vara att komma in i samtalet. Är dålig på att avbryta och själv ta plats...

Just nu är jag lite glad! Berättade tidigare om mina problem med att jag är med i styrelser och jag inte känner mig som en del av dem, men idag hade jag en bra dag efter att ha läst vissa svar i den här tråden och för första gången pratade jag och gick med i samtalen utan att någon frågat mig något! Det känns rätt stort för jag brukar skämmas jättemycket de gångerna jag gör så och tycka att jag gjort bort mig, men idag var det annorlunda och jag fortsatte prata. Även om jag vet att mina problem är långt ifrån över med detta så känns det ändå som en seger på ett sätt!

Vi har en kille på mitt jobb som alltid hoppar in mitt i samtal, utan att veta vad det rör sig om, och det blir alltid alltid fel. Han kan heller inte lyssna på andra utan älskar att höra sin egen röst. Han slutar aldrig prata. Dessutom har han så bråttom med pratet att han ofta börjar stamma. Det har blivit så att vi är några stycken som faktiskt reser oss från bordet när han sätter igång, för annars blir man sittande en halvtimme extra och det orkar man verkligen inte med. Framförallt när han inte är intresserad att höra nån annans åsikter utan endast framföra sina egna.

Man kan prata lagom. Eller inte prata utan lyssna. De båda tycker jag är bäst. Men så svårt. Jag föredrar själv att lyssna, men är det ett intressant samtal ger jag mig gärna in i det.

jag tycker det är synd om man är tyst bara för att man inte VÅGAR öppna munnen.

Vad roligt! Grattis! Heja, heja, heja!

Jag har också alltid varit tyst av mig och det får jag ofta höra. Men det är mest när det är stora grupper som jag tycker det är otrevligt att prata. Ofta vill jag tänka igenom saker och ting innan jag säger något. Men just socialt har jag ändrat mig lite iaf, förrut kändes det som ett krav ifrån mig att prata men jag vågade inte börja prata. Nu börjar jag prata med folk, istället då har jag tagit första steget och blir det inte mer så kanske vi just inte har något att säga varandra.

Skönt att det finns fler

Tack!

Vill också tillägga att förut var jag helt svimfärdig när jag skulle hålla föredrag och prata inför folk. Men det har jag idag inga större problem med för när jag var mindre så gick jag i kyrkan en del och där blev jag tillfrågad att läsa. Så jag vande mig, men det var svårt, speciellt i början och krävde mycket av mig. Men just att prata inför en grupp om ett änme man läst på är okej. Det är den sociala biten jag inte klarar alls. Att vara social med folk. Men men, jag tänker kämpa på!

För mig är det så att jag kan prata på hur mycket som helst i rätt sällskap, där jag känner mig trygg t.ex. med min familj, men när det kommer till grupper av människor som jag inte känner lika väl, kanske som är helt nya för mig är det mycket svårare. Är man färre, två-tre stycken går det bra, men ofta blir jag tyst om det är flera. Särskilt om det är ett rappt diskussionsklimat där man måste avbryta och pressa sig på för att överhuvudtaget komma in i samtalet.

Många gånger kan jag ha något att säga och försöka komma in med det bara för att få uppleva den ganska förnedrande känslan av att de pratande bara manglar vidare utan att ta notis om mig. Andra gånger kan jag sitta och vänta på en lucka att komma in i bara för att helt missa det samtalsämne jag ville kommentera. Åter andra gånger kan det bli så att jag faktiskt lyckas komma in, men att det liksom blir så extra mycket fokus på mig plötsligt eftersom jag tidigare suttit tyst att det inte känns bekvämt och naturligt. Och då blir jag nervös istället.

Det är inte lätt detta med konversationer alla gånger. Särskilt om det är en bullrig miljö, för då tappar jag dessutom mycket av det som sägs. Mina öron filtrerar inte lika bra som de flestas, utan jag hör alla ljud. Har inte så bra selektiv hörsel.

Men ibland funkar det bra trots allt. Och jag tycker om att prata och diskutera saker.

Själv tillhör jag kategorin som pratar när jag ska vara tyst och som är tyst när jag skulle ha pratat egentligen.. det är SUCK