Vi som är "tysta"

Jag klassar nog mig själv som halv-pratsam. Jag kan nog vara mer tyst när jag umgås med personer jag känner väl, och pratar mer när jag inte känner människorna där.
Antagligen för att jag tycker det är jobbigt med den där "pinsamma tystnaden".

Jag tycker synd om de som vill prata, men inte tror att de har något intressant att säga, eller rädda att säga/göra fel.
Själv-vald tystnad, dvs man sitter hellre bara och lyssnar är helt ok. Så gör jag själv också ibland.

Jag har nog en "tyst familj" Det märktes tydligt en midsommar. Vi filmade först när vi firade med sambons familj, som är en jätte livad familj. Och sen var vi hon min familj. När man sen kollade på filmen såg det ju ut som rena begravningen hos mina föräldrar.

Haha, sorry inte meningen att skratta.. Men precis så är det här oxå. Makens familj är så högljudda så man blir helt matt, medan min familj är otroligt tystlåten..
Min mamma sa en gång efter en gemensam tillställning (var kanske ett barnkalas eller nå't) att "dom är ju verkligen jättetrevliga - men dom pratar så högt och mycket att jag får migrän".

Jusst så är det Skillnaden märks ju så tydligt med, så det är nästan komiskt.

Jag har också en tyst familj. Vet inte om det sitter i arvet eller miljön, kanske både och...

Det framkommer här att en del pratglada personer tycker att det är jobbigt att umgås med tysta personer för att "de får stå för allt själva". Om ni dämpar er själva och blir lite tystare skulle jag tro att de tysta personerna börjar ta ton. Det gör i alla fall jag, tycker att det är lättare att prata med mer tystlåtna personer. Om ni nu tycker att det är så ansträngande menar jag... Annars håller jag med om att det inte är er uppgift att "hjälpa" tysta personer till mer pratsamhet.

Många pratar i monolog och då är det inte så lätt, och inte så givande heller, att komma in i samtalet. En dialog där man ställer frågor till varandra och intresserar sig för varandra måste väl ändå vara det mest givande för alla parter.

Jag är alltid tyst när det blir mycket folk, det räcker det är 1 som jag inte känner bra så säger jag inte så mycket. Jag har dock inte ont av detta, jag lyssnar hellre än pratar. Jag tycker allmänna diskutioner ofta ändå är bara massa skit-snack. Det är roligare och mer givande prata 1 och 1. Då har jag inga problem.

Tyvärr så är det ju så att vi lever i ett samhälle där man "ska" synas och höras. Ta för sig och vara social. Så ser det ut vare sig vi gillar det eller inte. Och i ex. en arbetsgrupp kan det bli svårt om man har svårt att hänga på snacket vid fikat utan bara sitter där med sin kaffemugg. Man förväntas kunna delta i dösnacket. Inte tror jag folk tycker illa om tysta personer enligt min erfarenhet, men tyvärr är det nog så att de betraktas som lite knepiga och folk börjar lätt spekulera omkring dem eftersom de blir ett mysterium. Om man ska fungera i samhället så måste man nog lära sig att vara mindre tyst.

Im Fabulous skrev 2008-04-24 10:24:27 följande:

Skrev inte att jag sökte uppmärksamhet, bara ett allmänt konstaterande. Att bli accepterad som man är och inte få kommentarer om att man är tyst. Vet inte om dom som pratar mycket skulle tycka det var kul att ofta få kommentaren "Va mycket du pratar, kan du inte vara tyst en stund"?

Andra behöver inte jobba med att lyfta fram mig, om det är ett vanligt samtal när man frågar och svarar varandra har jag inte problem att prata. För mig är det mest jobbigt när det är många nya människor jag inte känner, att prata inför en större grupp. Har mycket lättare för att prata med nya personer en och en.

Menar inte att jag tycker illa om folk som pratar mycket, det är bara trevligt. Det som inte är kul är när folk inte lyssnar på andra, för att dom är för upptagna med sig själva och vad dom själva ska säga.

oj oj vad jag känner igen mig.. men därimot så känner jag inte att jag blir dåligt behandlad för detta. utan folk omkring mig ser mig som en otroligt snäll och sansad person. alla är ju olika som personer.

Jag är för det mesta pratsam, det varierar lite beroende på sällskapet. Tycker det är intressant med diskussioner och har åsikter om mycket, annars har jag många frågor. Försöker att inte köra över andra och skäms om jag råkar göra det.

I vissa fall är det trevligt med tystlåtna och jag håller med den som skrev att när en tystlåten väl öppnar munnen så lyssnar man. I andra fall blir jag nervös när andra inte pratar, ibland verkar det som ett tyst ogillande - att prata med nån och ställa frågor är ju ett tecken på intresse. Om personen är uppenbart blyg försöker jag ställa frågor och få med henom i samtalet. En person som inte ens verkar försöka prata kan jag uppfatta negativt, det kan som sagt verka som att personen inte uppskattar sällskapet utan tänker på annat eller som nån annan skrev, att personen vill bli road utan att själv bidra.

Visst är det skönt att tiga tillsammans ibland, men ärligt talat, hur rolig är en middag där alla bara tuggar och tänker på sitt?

Min sambo är tystlåten och jag vet att han ibland oroar sig för det. Egentligen är det inget stort problem, han är omtyckt och inte rädd för att säga ifrån när det behövs, men som sagt oroar han sig ändå och jag personligen skulle önska att han hade lättare för att prata i trängda lägen, typ när vi har saker att reda ut i förhållandet. Då vill jag ju vara säker på att allt han egentligen tänker och känner kommer fram, annars är det ju ingen mening, och det känns inte heller bra när jag lägger fram alla mina känslor och upplevelser på bordet och inte får samma sak tillbaka. Jag försöker stötta honom i att prata mer när det inte är jobbigt läge så att säga, men vet inte riktigt hur jag ska göra. Givetvis avbryter jag inte honom utan lyssnar osv, försöker även ställa frågor, men vad kan jag göra mer? Tar gärna emot tips!

Vet inte riktigt om du menar när bara ni två samtalar eller när det gäller större sällskap? Rent generellt tycker jag personligen att det hjälper med uppmuntran, som till exempel att få höra "vad mycket du pratade idag" eller "vad bra att du tog upp det" typ... Att få uppmuntran för det man sagt istället för att höra "vad du är tystlåten" eller "kan du inte försöka prata lite mer"...

Jag tänker förstås mer på det när det bara är vi två, mest i situationer när vi diskuterar och han blir nervös och slutar prata. I de lägena kan jag be honom säga nåt, vad som helst, men det kanske inte är så lysande... Svårt bara att vara pedagogisk när jag är ledsen och angelägen om att få höra hans sida av saken. Men dessa situationer (som inte händer så ofta, men ibland har man ju saker att prata om i förhållanden) är de enda då jag tagit upp detta.

Brukar faktiskt berömma honom när han tar ställning och sånt, typ om nån har gjort nåt dumt och han tar upp det med personen på ett bra sätt. Kanske ska vara mer uppmärksam på hur pass han pratar i största allmänhet och ge mer komplimanger och så.

Förlåt om jag hoggar tråden från alla tystisar. Kan starta en egen om ni hellre vill det.

Ett tips förresten. Nätforum är jättebra, man kan öva på att vara social och säga rätt sak vid rätt tillfälle. Funkar det tar man med sig kunskapen IRL, funkar det inte börjar man om med nytt nickname på ett nytt ställe.

Man får lite roliga anekdoter att berätta också; "jag pratade med en kille som menade att snus är inkörsporten till tung narkotika". Att man träffade honom på nätet för 10 år sen spelar mindre roll i sammanhanget.

Internet är bäst! Jag har haft hjälp av detta.

Jag fick alltid höra när jag växte upp från lärare i skolan att jag var för tyst. Är nog fortfarande ganska tyst (inte två och två dock).
Min familj är väldigt högljudda så jag förstår inte varför just jag blivit tyst. Det är ju rätt kul att iaktta andra, men sen har jag helt enkelt inte förmågan att berätta saker muntligt. Har inga problem att räcka upp handen och fråga saker i en full föreläsningssal, men att själv berätta något är ju vidrigt.

Jag är pratglad, men också bra på att lyssna. Tycker det är sjukt jobbigt att föra ett samtal med en tyst, oftast uppstår en plågsam tystnad, det känns som den andre inte ens försöker, inte visar ett intresse alls. Jag frågar ofta för att visa ett intresse, tex om jobb, barn etc etc fast jag inte bryr mig men för att föra ett samtal vidare. Lämnar ofta samtalet för jag upplever tystnaden som ointresse.

Jag kan vara både tyst och pratsam...det beror lite på sällskapet och miljön - och intresset. Skulle man fråga olika grupper där jag figurerar, så skulle de nog ha lite olika syn på hur jag egentligen är....

Det jobbiga med tysta personer, är att man inte vet var man har dem. Man vet inte vad de tycker...om de är ointresserade eller bara blyga. Det blir svårt att hitta på samtalsämnen om man inte får respons...och eftersom jag har lite svårt att bara kallprata, så skulle det nog bli ganska tyst om jag hamnade bredvid en annan tyst person på en fest.

Men om den tysta personen är nån jag känner så blir det ju annat...då kan jag konversera för oss båda...eller njuta av att sitta och inte behöva hitta på nåt att säga hela tiden. Ibland är det ju skönt att slippa prata...käften måste inte gå hela tiden....Egentligen är det nog ännu jobbigare med människor som inte verkar klara av en stunds tystnad.