Vi som är "tysta"

Har man inget att säga ska man ju vara tyst. Om man däremot inte törs tala när man har något att säga är det ett problem.

Blir tokig på pratkvarnan som bara låter munnen glappa för sakens skull och blir nervösa så fort det blir tyst.

Älskar tystnaden... det är den ljuvaste musiken
Tysta människor inger förtroende. När de väl talar lyssnar jag noga!

Här är en som inte är tyst! Men de människor som är tysta i en grupp uppfattas ju som utanför. Man försöker ju bara få med dem i gemenskapen genom att få dem att prata!

Jag menar, är det trevligt att bara sitta tyst?

Anonym (också) skrev 2008-04-23 21:14:55 följande:

Men, vill man då att andra ska jobba med att lyfta fram dig? Klart man räknas ändå, men vill man ha uppmärksamhet får man ju ta den!

Im Fabulous skrev 2008-04-24 10:21:58 följande:

Åh, ursäkta men du är en sån där som jag irriterar mig på. Varför måste alla prata? Låt dem som vill prata prata och lämna de andra ifred. Visst kan man hjälpa de som behöver med lite frågor å så men en del har verkligen ingen fingertopskänsla där.

Är det trevligt att bara sitta tyst? Ja, det tycker jag.

Jag har några tysta kompisar och ibland känns det som att de förväntar sig att vara med på allting men aldrig bidra. Blir lite tråkigt till slut att försöka prata med dem men aldrig få något tillbaka, och aldrig något spontant roligt.

Jag tröttnar, jag är ingen underhållningsmaskin.

Ja, om det är trevligt att sitta tyst och inte ta del i gemenskapen så ska jag inte försöka "hjälpa" de som är tysta i fortsättningen. Å andra sidan är det skittrist att ha med sig någon som inte säger ett enda ljud.

Im Fabulous skrev 2008-04-24 10:34:53 följande:

Man behöver verkligen inte vara utanför gemenskapen bara för att man är tyst. Det finns "lyssnare".

Sen finns det ett ordspråk som säger allt "Hellre vara tyst och verka dum, än att öppna munnen och ta bort alla tvivel". Vår pratkvarn på jobbet är faktiskt korkad. Han pratar och pratar och pratar om saker han inet vet något om och som dessutom är helt fel. Vilket idag innebär att när han väl öppnar munnen så reser vi andra oss... .vi orkar helt enkelt inte lyssna på hans idiotier.

Jag känner igen mig, har alltid varit tyst men jag jobbar på det.
Sen jag fick barn så har det ju gett ett samtalsämne jag kan prata mycket om
Jobbar inom barnomsorgen för det mesta så då brukar det ju falla sig naturligt att prata om sånt (fattar faktiskt att inte alla vill höra vad mitt barn kan o inte kan )

Det är trist att sitta med i en grupp o vara tyst, men samtidigt vill man ju inte säga nåt dumt så då blir det ofta att man håller igen istället. Om jag väl öppnar munnen o säger nåt kan jag gå o fundera på det i dagar efteråt. Har situationer i huvudet som hände för flera år sen som jag fortfarande får ångest av att tänka på trots att det var så länge sen och egentligen ingen big deal alls.

Det handlar väl mest om att man är tyst i stora sällskap, åtminstonne är jag sådan. Med kompisar är jag inte tyst, tvärtom blir det då. Jag är inte heller tyst på jobbet, skulle aldrig fungerat. Men däremot kan jag vara tyst när det är stora konferanser och möten på jobbet, svarar mestadels på frågor som jag får. Sedan blir det likadant när det är stora grupper i sociala sammanhang, jag pratar inte högt och mycket där.

Men om ni är tysta för att inte riskera att verka dumma? För det första är det ju fel anledning, för det andra,, hur tror ni att ni framstår om ni inte säger något? DÅ framstår man som korkad, osäker, utanför osv..