~*~ APRILmammorna 2006 ~*~
Del 6
VÄLKOMNA att fortsätta prata om våra viljestarka 2-åringar,
busiga som 17 och med stor aptit på livet! 
VÄLKOMNA att fortsätta prata om våra viljestarka 2-åringar,
busiga som 17 och med stor aptit på livet! 
-
-
Svar på tråden ~*~ APRILmammorna 2006 ~*~
-
#81Åh, vad fina ni var!!!!!The Bumblebee skrev 2008-06-13 08:18:13 följande:Nu har jag lagt ut några bilder från bröllopet i mitt galleri. Vassego att kika!
Imorgon ska vi ha dop för Noah, som nu är 3,5 månad redan. Det kommer ca 40 gäster varav 14 barn så det lär bli livat här hemma efter dopet i kyrkan.
Har varit iväg på fm med båda barnen och handlat det sista inför imorgon och barnen var jätteduktiga, så skönt att veta att man fixar att sticka iväg med dem båda.
Ha en bra helg -
#82Kesso:
Jag måste bara fråga. Och ta det inte som nåt påhopp - det är bara en fråga Jag förstod inte riktigt hur du menade i ditt inlägg.
OM det är så att storasyster vill vara hemma med dig och lillasyskonet - kommer ni ändå att ha henne på förskolan?
Jag kan förstå att man - om man inte vill tappa platsen, om barnet vill gå till förskolan, bor isolerat och aldrig träffar andra barn osv. - inte plockar barnet därifrån då. MEN om barnet verkligen inte vill dit (har bekanta som precis haft ett sådant år - ett helt ÅR med strul) och gråter vid varje lämning osv. Varför inte ta ett break då och låta storasyskonet vara hemma?
Även om förskolan är bra för barnen, så kan jag inte begripa hur man som förälder tycker att det bästa är att, 3 dar i veckan, lämna en upprörd storebror - med förklaringen att han verkar trivas när mamma har gått. En annan förklaring är att föräldrarna hört att det kan bli svårt att komma tillbaka till förskolan efter ett långt break... Jag ser liksom inte skillnaden...är det inte svårt för barnet om h*n uttryckligen flera ggr. om dan säger att han inte vill till förskolan och gråter vid lämning?
-----------------------------------------
Jag funderar mycket kring detta eftersom vi förhoppningsvis nån gång inom nåt år kommer att få tillökning (tar inte ut nåt i förskott). Tidigare har det kännts helt självklart att plocka hem grabbarna, men nu kommer de ju hinna fylla 3 och 4 år (minst) och då känns det inte alls så självklart längre...
Nu har de ju sina kamrater där - men vi kommer fortfarande att ha kompisar hemma om dagarna oxå. Vi behöver inte vara rädd att tappa nån förskoleplats - så den aspekten behöver vi inte tänka på.
Än så länge frågar de inte efter dagis när de är hemma - men det lär ju hinna ändras Jag tror att jag skulle kunna sysselsätta dem hemma och vill inte använda dagis som avlastning för mig själv. Sätter jag fler än två barn till världen så fixar jag nog att underhålla dem oxå. Plus att storebröderna har varandra att leka med. MEN jag ser inte saken så svrat/vitt som förut. Utan vi kommer att få fundera på detta fram å tillbaka och förmodligen försöka lista ut vad barnen vill. Skulle dock kunna tänka mig att ha dem hemma först - å se hur det går och sedan får de börja om på dagis om det visar sig att de blir alldeles ledsna/osociala/osv. av att vara hemma...
Är jag ensam med dessa tankar? -
#83minisnutten:
Hoppas ni får fint väder imorgon - så ni kan vara ute med alla barn Kul med dop!
Kesso:
Det känns inte alls tomt ännu - efter bröllopet alltså. Jag är fortfarande helt upprymd av upplevelsen Åsså är det ju lite praktiska saker, såsom tackkort, som måste fixars. Så jag tror inte att vi kommer att pusta ut ordentligt förrän den sista bröllopsrelaterade grejen är fixad.
-
#84Fru Ludvigsson:
Elmer bytte ju tillväxasäng efter jul. Sen dess har han sovit si så där emellanåt - och kommer i regel över till oss på natten. Jag håller på att bli galen och har bäddat åt honom på golvet (med madrass å en massa kuddar) bredvid mig. Han snurrar oxå en massa när han sover, slår i armar å huvud i kanterna på sängen -ibland oxå i väggen. Det är en av anledningarna att jag inte sover så bra bredvid honom. Men vissa nätter märker vi inte ens att han kommer - tror att det är de ggr. han går i sömnen till oss. Annars hinner han vakna till (av mardröm?) och kommer inte riktigt till ro igen.
Att somna i nya sängen är nemas problemas. Vi läser saga (i gästsängen), stoppar om barnen i sina sängar, läser liten gonattramsa och pussar gonatt. Elmer somnar snabbt. Aron brukar pyssla med diverse saker på sitt rum
-
#85
Ang hämtning o lämning så har det fungerat utan problem här. Lite mer problem vid hämtning - mild övertalning...
Jag hade Jakob hos dagmamma när Joel kom ca 10-15h/vecka, nu när trean kommer tänkte jag försöka samma med Joel - Jakob får vi se...
Hur gör man annars? Kan man få dispans att ha dem längre på dagis? Han blir ju dock 4;a o då är det annorlunda jmfrt med en 2-2½ åring tycker ja...
Vad tror ni? -
#86Jag ser inte dagis som förvaring eller avlastning, utan snarare som en plats där mitt/mina barn får möjlighet att lära, utvecklas och umgås med människor utanför familjen. Vilket i mina ögon är jätteviktigt (det sistnämnda alltså). Jag tycker att dagis (eller förskola om vi nu ska vara helt korrekta då) är en tillgång och något mina barn verkligen får ut något av att vara på. Så våra synsätt verkar lite olika. (Nu menar jag inte att du är negativt inställd till dagis, ser nu efteråt att det låter lite så på mig.The Bumblebee skrev 2008-06-13 14:40:21 följande:Kesso:Jag måste bara fråga. Och ta det inte som nåt påhopp - det är bara en fråga Jag förstod inte riktigt hur du menade i ditt inlägg.OM det är så att storasyster vill vara hemma med dig och lillasyskonet - kommer ni ändå att ha henne på förskolan?Jag kan förstå att man - om man inte vill tappa platsen, om barnet vill gå till förskolan, bor isolerat och aldrig träffar andra barn osv. - inte plockar barnet därifrån då. MEN om barnet verkligen inte vill dit (har bekanta som precis haft ett sådant år - ett helt ÅR med strul) och gråter vid varje lämning osv. Varför inte ta ett break då och låta storasyskonet vara hemma?Även om förskolan är bra för barnen, så kan jag inte begripa hur man som förälder tycker att det bästa är att, 3 dar i veckan, lämna en upprörd storebror - med förklaringen att han verkar trivas när mamma har gått. En annan förklaring är att föräldrarna hört att det kan bli svårt att komma tillbaka till förskolan efter ett långt break... Jag ser liksom inte skillnaden...är det inte svårt för barnet om h*n uttryckligen flera ggr. om dan säger att han inte vill till förskolan och gråter vid lämning?-----------------------------------------Jag funderar mycket kring detta eftersom vi förhoppningsvis nån gång inom nåt år kommer att få tillökning (tar inte ut nåt i förskott). Tidigare har det kännts helt självklart att plocka hem grabbarna, men nu kommer de ju hinna fylla 3 och 4 år (minst) och då känns det inte alls så självklart längre... Nu har de ju sina kamrater där - men vi kommer fortfarande att ha kompisar hemma om dagarna oxå. Vi behöver inte vara rädd att tappa nån förskoleplats - så den aspekten behöver vi inte tänka på.Än så länge frågar de inte efter dagis när de är hemma - men det lär ju hinna ändras Jag tror att jag skulle kunna sysselsätta dem hemma och vill inte använda dagis som avlastning för mig själv. Sätter jag fler än två barn till världen så fixar jag nog att underhålla dem oxå. Plus att storebröderna har varandra att leka med. MEN jag ser inte saken så svrat/vitt som förut. Utan vi kommer att få fundera på detta fram å tillbaka och förmodligen försöka lista ut vad barnen vill. Skulle dock kunna tänka mig att ha dem hemma först - å se hur det går och sedan får de börja om på dagis om det visar sig att de blir alldeles ledsna/osociala/osv. av att vara hemma... Är jag ensam med dessa tankar? )
Sedan beror det ju självklart på vilket dagis man har, hur personalen är, vilken typ av person ens barn är, hur man själv är som person och förälder (aktiverarmamman eller "lär dig leka själv"-mamman eller nåt däremellan), vad man har för människor omkring sig privat osv osv osv.
Jag har bara sett att mina barn har växt som personer och individer efter att ha börjat på dagis. Vi valde att låta Hugo gå kvar på dagis efter att Ellen kommit, och det har jag inte ångrat en sekund. Hugo är en riktig "dagiskille" iofs, så det har aldrig varit några sura miner eller så. Han har glatt och nöjt gått till dagis och vinkat hejdå till mig och lillasyster.
Barn går ju igenom olika perioder av separationsångest, och råkar en sådan infalla precis när barnet får syskon, då kan det ju vara lite taskig tajming att låta barnet gå på dagis. Men det jag skulle råda till är att man behåller platsen och helt enkelt ser hur allt funkar när bebisen har kommit. Man behöver ju inte kasta bort en bra dagisplats innan man vet om man kommer vilja fortsätta ha den, s.a.s. Man märker ju vad som funkar bäst, och då är det ju bara att köra på det. Att prompt ha barnet hemma bara för att man själv är hemma är inte alltid det barnet tjänar mest på. Klart man kan resonera att man själv ska ta hand om barnen man sätter till världen, men jag tror ändå att man måste se det som att barn behöver relationer med andra människor än mamma, pappa och syskon (eller andra släktingar för den delen). Egna relationer, m.a.o.
Jag hoppas du inte uppfattar mitt inlägg som uppretat eller så, för jag ville bara ge min syn på saken.
-
#87Camellis:
Uppfattar inte alls inlägget uppretat. Men tror ändå inte att att du förstår mitt synsätt riktigt. Hade jag sett dagis som nåt från ondo - så skulle självklart inte barnen vara där Nu ser jag ju hur mycket de trivs och att det gör dem gott att vara där.
Men jag har inte riktigt förstått stressen över att barnen ska kunna så mycket som möjligt - så tidigt. Och att man bara tror att detta händer enbart på dagis. Barnen utvecklas ju hemma oxå - sånt ser man om man har dem hemma lite längre. Jag ser ju t.ex. skillnaderna och likheterna på mina gossar som börjat dagis i olika åldrar. Aron var visserligen sen med talet - men det tog ju ändå ett halvår på dagis innan det lossnade, så jag tror inte det är endast dagis "förtjänst" att han till sist började tala. Motoriken och "klokheten" var Aron mycket tidigare med - trots att han fick vara hemma tills han var 2½ år.
Det här med egna relationer tror jag inte alls är nåt små barn (tänker på Elmers ålder och yngre) behöver ännu. Men jag tror inte att det är till nån nackdel heller - det jag vill ha fram är att dagis inte behöver vara den_enda_platsen_där_barnen_utvecklas, får relationer osv.
Och som jag sa så förstår jag de föräldrar som är isolerade och inte har så stort umgänge, då är ju förskolan den enda platsen för sakerna du tog upp. MEN samtidigt så tror jag inte att barnen m-å-s-t-e leka med barn i exakt samma ålder heller. Jag tror att barnen i granngården räcker - även om det skiljer ett par år.
Det jag retar upp mig på (inte så farligt men men ) är den vanliga uppfattningen att hemmaföräldrar bara sitter på en stol och har barnen springades i kjolkanten. Att hemmabarn skulle vara synonymt med hämmade barn... Jag ser ju att verkligheten kan vara nån helt annan. Här där jag bor är det faktiskt rätt många föräldrar som stannar hemma längre - eller kan jobba på så sätt att barnen börjar förskolan senare än 2-årsdagen. Vi träffas (alltså inkl. mig å mina barn då när jag oxå var hemma...) flera dar i veckan. Mest för att surra - men oxå förstås för att barnen ska få se annat än hemmets 4 väggar. Barnen träffar alltså förutom familjen många andra, både vuxna och små. Vi, närmaste vännerna, bytlånar varandras barn med jämna mellanrum - och hjälps på detta sättet åt om någon behöver uträtta saker utan barn.
Nu börjar ju barnen bli större och jag vet ju som sagt inte hur vi kommer att göra OM det nu blir nån bebis framöver. Men det jag ställde mig frågande till var, varför man envisas med att ha kvar barnet på dagis om det varje dag tydligt talar om (i fallet jag pratar om gråter på kvällen och säger "Inte dagis imorron mamma!"). I Hugos fall har ju dagis enbart varit positivt å då är ju utgångsläget lite annorlunda känner jag. Och i mina barns fall så har dagis oxå varit enbart positivt (tror jag iaf ) så därför blir jag ju så fundersam över vad som är bäst att göra. Låta dem gå kvar eller vara hemma. Kanske låta dem vara 2 dar i veckan bara? Tycker att man blir skapligt låst med dagistiderna oxå - och vill ju att de ska ha sin "vanliga" rutin... Aron kommer för övrigt ju hinna bli så gammal att han omfattas av allmänna förskolan.
-
#88
Å jag menar förstås inte heller att reta upp någon! Det är verkligen bara funderingar jag har...istället för att skriva min matteuppsats.
-
#89
Bumblebee: Ja, det är svårt det där. Mycket funderingar har man, och det bästa är nog att ta det lugnt och se hur det blir. Det finns ju inget svar som funkar för alla. Man ska lyssna till barnet och på sin egen magkänsla, så ordnar det sig. Jag har också en tendens att fundera för mycket alldeles för tidigt. Jag har redan börjat fundera kring hur det kommer att gå när Matti ska börja på förskolan (antagligen för att vi precis ställt honom i kö), han har ju redan visat sig mer känslig än Elliot så jag målar upp värsta scenariot redan nu. Men det är lika bra att inte göra det och istället följa mitt eget råd, att ta tag i det sen när det är dags istället för att grubbla en massa i förtid.
-
#90
Visst kan dagis ha en del med utveckling att göra, men inte för alla.Min personliga uppfattning är att småbarn får tillräcklig utmaning hemma med sina föräldrar o småsyskon. Jag upplever inte dagis som ett ondo heller utan bra alternativ för när det verkligen behövs.
När Joel kom var Jakob 20 mån o jag fortsatte ha honom hos dagmamma mest för att inte behöva skola in två samtidigt, så han var där 10-15h/vecka. När Joel var 16 mån skolade vi in honom (det tog 2dgr - sen hade vi inte behövt att vara där alls)sedan har pojkarna varit där mellan typ 8-16 ibland lite tidigare hämtn o ibland ngt senare. Det har funkat bra.
Nu när trean snart är på väg (i aug) så har jag mina funderingar, Jakob ska dels byta från dagmamma till dagis o kommer automatiskt bli 15h/barn. Joel har jag tänkt att köra lite princip som vi gjorde med Jakob 10-15h/vecka. Detta är ju mina funderingar - hur det blir i verkligheten återstor att se
The Bumblebee skrev 2008-06-14 15:00:05 följande:
Camellis:Uppfattar inte alls inlägget uppretat. Men tror ändå inte att att du förstår mitt synsätt riktigt. Hade jag sett dagis som nåt från ondo - så skulle självklart inte barnen vara där Nu ser jag ju hur mycket de trivs och att det gör dem gott att vara där.Men jag har inte riktigt förstått stressen över att barnen ska kunna så mycket som möjligt - så tidigt. Och att man bara tror att detta händer enbart på dagis. Barnen utvecklas ju hemma oxå - sånt ser man om man har dem hemma lite längre. Jag ser ju t.ex. skillnaderna och likheterna på mina gossar som börjat dagis i olika åldrar. Aron var visserligen sen med talet - men det tog ju ändå ett halvår på dagis innan det lossnade, så jag tror inte det är endast dagis "förtjänst" att han till sist började tala. Motoriken och "klokheten" var Aron mycket tidigare med - trots att han fick vara hemma tills han var 2½ år. Det här med egna relationer tror jag inte alls är nåt små barn (tänker på Elmers ålder och yngre) behöver ännu. Men jag tror inte att det är till nån nackdel heller - det jag vill ha fram är att dagis inte behöver vara den_enda_platsen_där_barnen_utvecklas, får relationer osv. Och som jag sa så förstår jag de föräldrar som är isolerade och inte har så stort umgänge, då är ju förskolan den enda platsen för sakerna du tog upp. MEN samtidigt så tror jag inte att barnen m-å-s-t-e leka med barn i exakt samma ålder heller. Jag tror att barnen i granngården räcker - även om det skiljer ett par år.Det jag retar upp mig på (inte så farligt men men ) är den vanliga uppfattningen att hemmaföräldrar bara sitter på en stol och har barnen springades i kjolkanten. Att hemmabarn skulle vara synonymt med hämmade barn... Jag ser ju att verkligheten kan vara nån helt annan. Här där jag bor är det faktiskt rätt många föräldrar som stannar hemma längre - eller kan jobba på så sätt att barnen börjar förskolan senare än 2-årsdagen. Vi träffas (alltså inkl. mig å mina barn då när jag oxå var hemma...) flera dar i veckan. Mest för att surra - men oxå förstås för att barnen ska få se annat än hemmets 4 väggar. Barnen träffar alltså förutom familjen många andra, både vuxna och små. Vi, närmaste vännerna, bytlånar varandras barn med jämna mellanrum - och hjälps på detta sättet åt om någon behöver uträtta saker utan barn.Nu börjar ju barnen bli större och jag vet ju som sagt inte hur vi kommer att göra OM det nu blir nån bebis framöver. Men det jag ställde mig frågande till var, varför man envisas med att ha kvar barnet på dagis om det varje dag tydligt talar om (i fallet jag pratar om gråter på kvällen och säger "Inte dagis imorron mamma!"). I Hugos fall har ju dagis enbart varit positivt å då är ju utgångsläget lite annorlunda känner jag. Och i mina barns fall så har dagis oxå varit enbart positivt (tror jag iaf ) så därför blir jag ju så fundersam över vad som är bäst att göra. Låta dem gå kvar eller vara hemma. Kanske låta dem vara 2 dar i veckan bara? Tycker att man blir skapligt låst med dagistiderna oxå - och vill ju att de ska ha sin "vanliga" rutin... Aron kommer för övrigt ju hinna bli så gammal att han omfattas av allmänna förskolan.
Våra tidigare trådar: 
Jag förstod inte riktigt hur du menade i ditt inlägg.
Jag tror att jag skulle kunna sysselsätta dem hemma och vill inte använda dagis som avlastning för mig själv. Sätter jag fler än två barn till världen så fixar jag nog att underhålla dem oxå. Plus att storebröderna har varandra att leka med. MEN jag ser inte saken så svrat/vitt som förut. Utan vi kommer att få fundera på detta fram å tillbaka och förmodligen försöka lista ut vad barnen vill. Skulle dock kunna tänka mig att ha dem hemma först - å se hur det går och sedan får de börja om på dagis om det visar sig att de blir alldeles ledsna/osociala/osv. av att vara hemma...