Mina två änglar

Det var en av mina bästa vänner. Jag hadde pratat med henne om "adoptionsbrevet" ganska nyligen. Vi hadde pratat om att vi tyckte hon var en sån tjej som inte verkar vilja släppa taget. Så hon lade ihop ett o ett o sen ringde hon till polisen och berättade om sina tankar ang det.

hmmm, jag förstår det svåra, men jag tror man måste vara ärlig. En dag överhör han kanske någon som talar om detta, risken finns att han tycker att ni "lurat" honom genom att inte berätta. Så berätta för honom att han inte finns här på jorden längre, utan han är i himlen och lekar med änglarna (el åker motorcykel el gör något som är "typiskt" honom).
Ni kommer med alla sannolikhet få frågan om hur han kom dit. Då behöver ni absolut inte vara alltför ärliga. Tala om att hans hjärta slutade slå och då får man flyga upp till änglarna. Då kommer frågan, kan mitt hjärta också sluta slå? Säg att hans mamma inte tänker tillåta att hans hjärtat slutar slå, utan att du tänker bestämma att det slår för evigt.
Med all sannolikhet har han fullt förtroende för sin mamma och accepterar denna förklaring. Besök gärna graven om ni kan. Lägg något symboliskt där.
Detta är ju bara funderingar, jag har ingen erfarenhet alls av att ge ett sådant besked, men försöker hjälpa lite på vägen, jag beklagar verkligen eran förlust och jag hoppas din styvson klarar att ta sig vidare.

Jag satt och pratade med en vän till Max igår. Hon är 7 år, lite äldre än han själv, men när de träffades hadde de jätteskoj, vi satt och fantiserade om vad max o Saga gjorde uppe i himlen, vi kom överrens om att de åt tårta och bjöd alla andra änglar på den.

Du får gärna "låna" tråden för att diskutera sådant! jag e glad att vi kan hjälpa varandra.

Jag som sitter där och hör allt tycker att det gör ett suveränt jobb, De är noga, de tar den tid det behövs och har ett enomt tålamod! Jag e så imponerad av dessa åklagare!
Självklart skulle vi alla vilja att de var hårdare mot henne, men jag tror de vet vad de gör. Så jag e inte orolig att de gör ett dåligt jobb, jag e SÄKER på att de gör vad de kan.

Idag har vi vart ute och julhandlat.
Morgonen började med att vi sov länge, vi låg i sängen till klockan var 10.30. I vanliga fall så brukar sambon gå upp runt 9-10 på morgonen. Jag brukar lite skämtsamt säga åt honom att ligga kvar i sängen tills jag vaknat, för jag vaknar till så foirt han reser sig ur sängen och kan inte somna om.
Men idag sov vi båda gott. Vi gick upp o hadde en mysig morgon, åt frukost, kollade tv och e-mail. När vi gjort oss iordning så åkte vi ned till kyrkogården för att sammla ihop och ta hem många småsaker som folk lämnat vid graven. Nu när det ligger så mycket snö på backen så syns de inte. Jag har tagit hem dem och ska torka och tvätta dem. Sen kommer jag ställa tillbaka några av dem. Det kändes inte bra alls att ta bort saker Max o Saga har fått av alla snälla människor, men jag vet att jag måste ansvara för att det ser fint ut där, för de andra anhöriga som tar hand om gravarna i närheten.
Efter att vi vart vid graven så åkte vi till grannstaden och handlade våra första julklappar, det var faktiskt ganska mysigt att komma ut och göra något "normalt". Jag har inte julpyntat alls hemma i år. men att komma ut bland julsaker osv gick ganska bra. Men det var skönt att komma hem igen och inte bli påmind om julen mer.
En av mina bästa vänner från göteborg är o hälsar på nu under några dagar, så hon har vart uppe en stund på kvällen. Vi pratade mycket om händelsen, rättegången osv, men vi pratade även om tiden innan allt hände, det var jätteroligt att träffa henne igen. Vi ses inte så ofta pga avståndet numera.

Jag har kvar samma vänner som innan. De har funnits där som just de vänner de är. De finns där när jag behöver dom och finns på avstånd när jag behöver vara ensam. Jag e så lyckligt lottad med vänner som finns där vad som än händer. Igen vän el bekant har tagot avstånd, utan det e snarare jag som tagit lite avstånd ibland för att jag behöver utrymme för mina känslor som jag endast lyckas släppa ut i min ensamhet el med min sambo i närheten. Så mitt o min sambos liv är det som kommer allra först, men jag försöker att inte glöma bort att visa mina vänner hur mycket jag uppskattar dem. Men, de har aldrig krävt något av mig och det är de som kommer vara mina vänner resten av mitt liv.

På morgonen den 18:e mars så ringde det i Max o Sagas rektors telefon. Hon fick beskedet om vad som hänt. Hon skyndade sig att göra sig i ordning för dagen och tog sig till barnens dagis innan personalen kom. Hon kokade kaffe gjorde mackor och ringde in vikarier. När personalen kom hadde de möte och sedan tog de emot barnen tillsammans och försökte lugna föräldrarna.
I barngruppen berättade de att Max o Saga inte finns mer, att de nu finns uppe i himlen.
Eftersom Saga inte hunnit gå så mycket på dagis och de var så väldigt små på hennes avdelning så blev det ingen stor sak.
Men på max avdelning så undrade de mycket. De fick välja en låt de ville sjunga, och det blev blinka lilla stjärna om jag minns rätt. De har även gjort ett fotoalbum med kort på Max som barnen sätter sig och tittar i och pratar med Max än idag.
I somras så ville jag gå dit och ta avsked, jag ville hämta portfolion och andra saker. Då kom det fram en kille som max lekt jättemycket med under sin dagistid och frågade:
-Vart är Max?
Jag svarade:- Han är uppe i himlen
-Själv! utbrast han
-Nej, sa jag, han har faktist sin syster med sig dit upp.
-Jaha, men, har han inga leksaker med sig?
-Jo, sa jag, han har faktist sin elefant med sig, o Saga har en docka.
-Okej sa han, O sen var han nöjd.

Tyvärr, så gick han sedan runt bland sina kamrater och bekräftade för alla "Max är död"
Jag tyckte inte detta var så jobbigt. jag tyckte det var skönt att han kom fram till just mig och fick fråga det han undrade över, för då behöver han inte undra så länge till.

Ja, han tyckte om att pyssla, fast hans favoritgöra var att baka tillsammans med mig. Jag älskar att baka jag med. Så vi bakade ofta bullar och andra godsaker. Till jul gjorde vi pepparkakshus lussekatter och pepparkakor.

Han tyckte om att limma och tejpa. Så en dag gav jag honom lim, makaroner fjädrar och andra småsaker att pyssla med. Han tittade skeptiskt på mig och sade "mamma, det här ska man äta"

På dagis gjorde han tavlor av löv de plockat själva och på minnehyllan jag har har jag nu lagt dit en kotte han målat och satt ögon på på dagis.

Han tyckte om att pyssla med alls, men roligast var alltid när man gjorde det MED honom. 

Jag förstår din känsla. Jag besöker barnens grav så ofta jag orkar. Det blir ibland tre ggr om dagen, och ibland två ggr i veckan. Jag känner inget tvång att gå dit. Men som du säger, jag får lite dåligt samvete när jag inte vart där på länge.
Jag tror att huvudsaken är att man minns de i minnet, att besöka graven ska man göra för sin egen skull, inte för någon annans. Jag resonerade så innan detta hände, att när jag dör så vill jag ligga i en minneslund, för jag vill inte att mina anhöriga ska "behöva" sköta om en grav. Men jag har nu ändrat mig, jag vill ligga tillsammans med mina änglar.
Men jag tror vi ska resonera lite så iaf, att "tvinga" sig själv att gå till graven för att man "borde" hjälper inte någon alls. Men att gå dit när man behöver och vill så gör man i rätt syfte. Så skulle jag, som avliden vilja att mina efterlevande resoneerade. Nu har vi tyvärr mist våra barn, men vi måste tyvärr orka leva vidare med sorgen, då ska vi nog försöka vara så starka vi kan och ta det vuxna ansvar även om de är avlidna och gå dit när vi själva mår bra av det.
Nu blev det rörigt, men jag hoppas du förstår, att det e du som e viktigast. Om du ska orka minnas ditt barn i ljusa minne så måste du må bra i själen.

Jo, det e många som kommer fram. De säger "jag känner inte dig, men jag vill bara krama dig" Sen ger de mig en kram tittar på mig och säger "jag tänker på dig".
Sen går de vidare...
De FLESTA beter sig såhär, det finns självklart undantag.

Men denna gest är välkommen hos mig, jag är glad att de visar sitt stöd och glad för att de inte håller inne med vad de känner.