UL-katastrof, vätska bakom nacke och runt lungor

kram..

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men jag följer dej, tänker på dej och skickar en kram då och då!
Jag kan förstå din tankegång, men som "bebis igen" skrev, det är över vår natur. Du har inte gjort något fel och snälla lägg inte skulden på dej. Du har nog med smärta ändå. Kram

Odling, kara, sota du! Det som har hant har ingenting med dig att gora, ingenting. Du gjorde allting du kunde och detta var utanfor din makt.

Det ar en berg och dalbana och jag ligger bara nagon vecka "fore" dig men jag lovar att det kommer att lattna. Det ar tva steg framat och 1.5 bakat och du maste acceptera det! Gor precis det du kanner att du behover, ligga i sangen/soffan, skrika pa golvet, ringa mamma, lasa alla sorgliga anglatradar har pa FL och titta pa alla bilder pa anglabarn, prata eller vara helt tyst - ga dit din sorg tar dig!

Forr eller senare kommer ditt trasiga hjarta att laka till en speciel plats for ditt alskade barn.

Hur mår du ts? Kram

Idag mår jag ok. Det är så varierande! Man vet aldrig hur en dag ska te sig. Jag har gråtit en del idag också, men det har inte känts så där nattsvart som det gör ibland.

Jag har börjat få en ENORM längtan efter att bli gravid igen. Avslaget har inte riktigt lagt av ännu, så jag måste hålla mig från att överfalla mannen. Om jag bara skulle lyssna till mina hormoner och min kropp så skulle han inte ha en chans. Många läkare verkar säga att man ska lugna sig lite med att försöka igen, för psykets skull. Men kan det verkligen vara lättare för psyket om man väntar en månad? När är man någonsin redo igen? Om jag känner att det enda (nästan) som gör att jag fortsätter framåt är tanken på en levande bebis, så måste väl det rätta vara att försöka igen? Inget säger ju att det kommer ta sig på en gång.

Jag har redan börjat frukta julen, hade ju så många lyckliga planer för den. Jag skulle vara tjock och fin, vi skulle inte önska oss några egna julklappar knappt, bara grejer till lillen. Jag har en förhoppning att vara gravid igen till jul, LIVSFARLIGT jag vet! För så fort kommer det inte gå! Och så blir jag ledsen istället. Men jag kan inte rå för det, hjärnan vill så gärna vara gravid igen... Vill så gärna ha en levande bebis... Det saknas någon här hemma.

Åh, vad det gör ont i mej att läsa om din längtan. Jag förstår din längtan efter att vara gravid och få en liten bebis, allt blir ju omkullkastat när en efterlängtad graviditet avbryts på ett abrupt sätt. Jag förstår att det måste kännas fasansfullt tomt och att ni kanske känner er lurade. Att ditt enda mål är att på nytt bli gravid. Men snälla, prata med er dr först! Det är så viktigt att din kropp är redo för ännu en graviditet. När dr gett klartecken tycker jag ni ska köra på för fullt! Personligen tror jag det är det bästa, att få känna liv på nytt

Hej Odling.
har läst hela tråden- hoppades så innerligt att det skulle lösa sig för er...
Livet kan vara så orättvist ibland..
Jag tror din sambos morfar e tillsammans med lillen nu...

Sänder positiv energi så att ni så småningom skall hitta tillbaka till ljuset igen..

Både du och din man verkar vara underbara människor, och jag önskar så att ni skall få ett barn som är starkt nog att leva bland oss..

Tänker på er lille ängel ikväll

SUSSI

TS:

Jag tycker att det låter härligt att du vill försöka igen! Det är ju jättebra! Men som du själv säger, börja med att avslaget skall försvinna helt och hållet. Sedan skall ju mensen och äl komma igång igen av sig själv, det kan ju ta ngn månad i "värsta" fall, eller hur jag nu skall skriva det...

Ta det helt enkelt i den takt som både kroppen och din hjärna vill. Jag menar, om äl kommer tillbaka är ju kroppen redo!

Tänker på er!

Odling
Hur går det för dig?

Jadu. Bra fråga. Jag vet inte! Upp och ner, eller mest ner fast ibland lite neutralt.
Igår mådde jag dåligt hela dagen, kände mig nere, ledsen hela tiden. Sen på kvällen mådde jag skit! Grät hela tiden, gick inte att sluta. Vad jobbigt det är när man åker ner i dom där djupa mörka hålen! Ibland blir jag sugen på att tvinga mig själv att inte falla ner, tror jag skulle klara det. Men jag tänker inte förtränga något! Skulle kanske vara en enklare väg, men jag måste tillåta mig att må skit när jag gör det.

Det som känns tyngst just nu är att jag känner att min framtid är mördad. När jag mår dåligt kan jag inte komma på varför jag ska fortsätta framåt. Jag måste kanske skriva ner lite grejer, en positiv/tacksamhetslista som jag kan läsa när jag mår som sämst och inte kommer på varför jag ska fortsätta andas. Frågan är om jag kommer acceptera min positiv-lista i dom lägena? Jag kanske river sönder den istället?

Jag gjorde ett grav-test för att kolla om hormonerna var borta, och det blev minus. Skönt att hormonerna är borta så det inte blir ett falskt plus i framtiden. Konstigt nog blev jag arg på kroppen, hur kan hormonerna vara borta redan? Betydde inte bebisen mer än så? Kroppen borde vara ärrad i flera år av detta...

Låg och tittade på klockan igår kväll, det var så konstigt att minuterna gick. Tiden har ju stannat! Hur kan tiden fortsätta gå?

Tänkte också igenom hela den här historien, från att min kropp började kännas konstig, ingen mens, testade positivt, glädjetårar, mannen gick runt och sjöng hela dagarna, så glada. Magen började växa, mådde illa och allmänt gravidtrött. Spännande med UL, nervöst, PANG BOM DU ÄR DÖD! Så kändes det.

Fan vad skumt att detta är mitt liv nu.