Tänk dig in i följande situation.
Ditt vuxna barn kommer hem och berättar att han/hon har bestämt sig för att byta kön.
Han/hon har redan gått till en psykolog och diskuterat det hela under lång tid och allt är godkänt av läkare osv. Nu är det bara väntetiden kvar.
Hur ställer du dig till ditt barns beslut att byta kön?
Varför?
Skulle bli chockad men absolut att jag skulle stötta
Det skulle göra ont i mig att veta att mitt barn mådde så dåligt i sin kropp, att det behövde genomgå en sådan operation. Det skulle också göra ont att veta att det ska skäras i, och omvandlas, något så fint som jag skaspat - mitt barn.
Men som sagt, har mitt barn kommit till det beslutet, som inte kan ha varit lätt, så är det för att han/hon verkligen behöver det, och givetvis kommer jag stötta mitt barn till 100%.
Men jag kan ju inte påstå att det skulle kännas "bra" eller "ok" - men det finns inget viktigare än att dom man älskar mår bra, vad det än "kostar".
eftersom jag vet så pass mycket om detta så skulle jag stötta till 1000000% om min son ville byta kön. Skulle inte ha några problem alls.
Annat. Jag svimmar en stund, sen tar jag mig samman och stöttar barnet fullt ut. 
helt ok.
Jag har en vän som är i den cirkusen nu. Håller på att göra sej till man. 20år.
Han har mått så sjuuuukt dåligt..pga fel kropp.
Hans familj har hela tiden stötta.
Något som jag vill att mitt barn också ska få. För jag vet hur jävla dåligt man oftast mår av ett könsbyte. eller ja, innan det sker!
Jag skulle absolut stötta och acceptera det val mitt barn gjort. Men det skulle nog kännas väldigt konstigt till en början, men så småningom skulle det säkert kännas okej. Jag hade dock oroat mig för vad mitt barn får möta för fördomar..
Ja det skulle väl bli en chock som skulle ta tid att smälta förmodligen men jag skulle absolut stötta mitt barn, jag vill ju att de skall vara lyckliga.
Stöttar fullt ut och lite till
Det skulle komma som en chock här med !! med stöttar ändå mitt barn fullt ut !!
Skulle bli chockad! Svårt annars att säga så här i förhand (när man inte är i den situationen) hur man skulle reagera. Det skulle nog kännas väldig konstigt också tror jag. Min son skulle plötsligt bli min dotter - eller tvärtom.
Om någon av mina söner skulle ta ett sådant stort beslut och om de känner att de har fel kön så skulle jag stötta dem till 100%.
Jag gör allt jag kan för att få mitt barn att släppa sina dumma idéer!!!!!!
Stötta självklart.
Vad har jag med för kön mitt barn har? Jag kommer aldrig ha sex med mitt barn, så det kvittar ju.
Jag stöttar självklart mitt barn fullt ut men tycker det känns lite hemskt att h*n har varit hos psykolog och allting utan att berätta för mej förrän då =/
Jag blir chockad. För det tror jag att man per automatik blir som förälder. Ändå så antar jag att jag måste ha misstänkt att något inte stämt för det här är ju isof något som mitt barn brottats med en längre tid.
Jag skulle givetvis stötta mitt barn hela vägen. Det är mitt barn och mitt barn förtjänar att vara lycklig och att få leva det liv h*n vill. Att vara fångad i fel kropp och med fel kön måste vara en mardröm så jag skulle finnas där till mer än 100%