Tänk dig in i följande situation.
Ditt vuxna barn kommer hem och berättar att han/hon har bestämt sig för att byta kön.
Han/hon har redan gått till en psykolog och diskuterat det hela under lång tid och allt är godkänt av läkare osv. Nu är det bara väntetiden kvar.
Hur ställer du dig till ditt barns beslut att byta kön?
Varför?
Jag skulle stötta fullt ut, men till en början skulle det nog inte kännas ok. Skulle tänka på allt från hur han skulle se ut (transalooken som Eisa sa) och hur han skulle bli behandad och mottagen av samhället. Den där mammaoron skulle kicka in lite extra men jag skulle stötta till 100% och försöka att inte visa honom min oro.
Jag skulle bryta kontakten med denne direkt. Såna avarter kan jag inte ha kontakt med.
Jag hade självklart stöttat fullt ut... men jag hade sörjt för henne eller hans skull att det inte blev "rätt kön" från början eftersom man enligt svensk lag är tvungen att sterilisera sig i.o.m. ett könsbyte. Dock hade jag nog försökt dölja dessa känslor för mitt barn.
Jag hade inte varit OK med det, men stöttat barnet ändå. Däremot skulle jag ha blivit väldigt ledsen över att jag inte fått veta något tidigare. Fast om barnet i fråga hunnit bli 40-50 år, så har vi kanske inte så täta kontakter längre ...
Jag är inte ok med det men stöttar ändock mitt barn fullt ut !
Om min dotter hade velat byta kön hade jag varit helt okej med det och stöttat henne fullt ut.
Inte ok, men stöttar ändå...
Efter ett tag skulle det däremot bli ok tror jag, behöver nog lite tid att vänja mig vid tanken.
Det är klart att det flesta svarar att de ska stötta sina barn men samtidigt tror jag det är en helt annat sak om att skulle hamna i den situationen. Det går helt enkelt inte att förutsätta hur man reagerar.
Idag görs det 30-40 könsbyten om året. Jag har en kusin som bytte kön från man till kvinnan. Det kändes märkligt första gången man träffade henne men sedan var det inget med det. Själv står hon sin pappa närmare nu efter könsbytet än hon vad hon tidigare har gjort.
Jag hade blivit helt knäckt. Det skulle bara va för mycket, det känner jag redan nu. Det känner jag även om vissa andra saker men det är inte det vi diskuterar nu.
Fidelis ad urnam skrev 2008-10-16 16:35:14 följande: