Fått återfall i anorexia

prova sök kontakt med din vårdcentral och be att få prata med någon.
du måste ta tag i det innan det går för långt.
har en anhörig som i 2år nu varit svårt sjuk i anorexia som inte är så villig till all vård.
sök hjälp nu medans du inser att du är sjuk och kan tänka klart

Du kommer antagligen inte känna ruset så länge till. Sök hjälp innan det blir svårare att komma ur det. Jobba på självkänslan, med en bättre självkänsla kommer du inte vilja straffa dig på det här sättet. För det är det du gör i förlängningen.

Vet inte om jag fixar att söka vård. har svårt i huvud taget att be om hjälp, detta är ju dessutom skamligt. Jag är ju vuxen, och borde kunna ta hand om problemet.

Kan inte formulera mig på nåt vis. Kanske gått för långt ändå.

samtidigt är ju detta till viss del ett rop på hjälp. Tror jag.

Äsch jag vet inte

Jo du har rätt, det är en bestraffning. Och en känsla av kontroll, som jag till viss del känner att jag saknar i övrigt. Jag VET ju allt, men kan inte applicera det på mig själv.

Självkänslan är botten.

Förresten, vad kan vården göra?! Har haft kontakt med vården förr när jag haft episoder, men det enda det leder till är att man ska gå på en massa vägningar och en läkare som "pratar förstånd" med en. Leder snarare till att man blir sämre.

Nån annan som faktiskt fått hjälp av vården? Hur och var vänder man sig?
VC känns meningslöst som sagt.

Man blir aldrig frisk fran sina atstorningar, man kan bara fa dom under kontroll. Jag ar idag frisk men far perioder som du. Kanner enorm angest nar jag ater och kanner endast att jag ar snygg och smal nar jag inte ater under dagen. Anda ar jag inte sa sjuk langre att jag klarar att ga dagarna genom utan mat alls. Sa jag ater minimalt och har redan tappat 3 kilo pa bara en manad och jag hade inte mycket att tappa, ingenting i stort sett, precis som du ocksa sager. Pa mig syns det klart och tydligt dock.

Tror att det basta for dig ar att sla larm sjalv, sag till din man, behover inte gora ett stort jobbigt samtal av det utan bara varning sa han vet och ocksa vet i framtiden och darfor kan agera lite matpolis fast pa ett satt som inte gor ditt "sjuka" jag forbannad.

Jag är ärligt talat skitskraj för min mans reaktion. han måste vara skittrött på att behöva kolla mig och mina matnojor, och sen kommer såklart rädslan in för att han ska tvinga i mig en massa gräddsås och skit så att jag ska behöva börja smygkräkas igen. har inte spytt en enda gång än så länge, men det kan bero på att jag i stort sett inte äter nåt.

Som sagt, tror det gått för långt. Fattar inte att jag är så dum, men det känns som jag inte kan bryta det själv. Skitsvårt och skämmigt som fan!

Håller på att tappa livsgnistan, och det skrämmer skiten ur mig...

Frågar igen: någon som faktiskt fått hjälp av vården?

Gör dig själv en tjänst och sök hjälp även om du inte känner att du kan. Be din man, en vän i en stund när du känner dig stark. När du svälter dig själv tar du död på dig själv, dina relationer och din självkänsla. Jag har varit i samma situation bakåt i tiden och ser vilket helvete det var. Man har bara att förlora på att göra så mot sig själv. Var schysst mot dig själv för en gångs skull. Det är faktiskt riktigt härligt att göra något som gör att man känner sig bra, på riktigt. Inte det där drog-tillståndet som du nu tror är något att ha.

En av mina bästa vänner har anorexi. Hon har kämpat länge, men bor bättre nu. Det går ju i perioder för henne också, men hon har en kontinuerlig kontakt med vården. Hon går till en läkare, en dietist och till en psykolog. Det jag reagerade på var just att du sa att vården inte hjälper för man går på vägningar och pratar med läkare. Men den viktigaste delen i min väns fall är just terapin hon får genom psykologen. Där kan hon prata om ALLT som rör hennes liv, med fokus på just anorexin. Sedan har alla hennes olika "doktorer" kontakt med varann också och hon tycker själv att detta funkar bra.

Det du måste inse är att du inte fixar detta själv och att du bara kommer att sjunka djupare och djupare i "skiten". Då blir det bara svårare och svårare att ta sig upp sen. Mitt tips är att du kontaktar en psykolog som har stora kunskaper inom detta område och SEN berättar för din man. Då ser han att du faktiskt vill göra något åt det här.