Fått återfall i anorexia

Tack för stöd och råd.

Är i ett läge där jag fortfarande inser att dedt jag gör är fel, men kan inte låta bli. Vet att det bara leder till skit, men kan inte påverka det. Har försökt äta vanlig mat, men kan inte längre, det stockar sig i halsen och jag kväljs. Lever på pulver, typ 2 påsar om dagen.
Jag är en idiot.

Har i vilket fall som helst beställt en läkartid, ska dit onsdag den 17. Har inte sagt vad problemet är, bara att jag känner mig deprimerad, vilket iofs också är sant.
Hoppas på det bästa, men fruktar det värsta.
Har inte berättat för min man.

Ärligt, allt suger för tillfället, och det är jävligt svårt att se någon ljusning just nu.

sök hjälp så tidigt som möjligt så måste du inte starta om på ruta 1 igen!

Jag har själv varit i det och vet hur vsårt det är att ta sig ur det, men det går med rätt hjälp!

massor av kramar

Det första du måste göra -HUR PLÅGSAMT DET ÄN ÄR- är att informera ditt nätverk. Jag vet av egen erfarenhet hur skönt det är att hålla dem utanför eftersom det ger en svängrum att härja fritt med sin sjukdom, men GÖR DET!!!!!! Prata åtminstone med mannen. Du är trots allt skyldig honom och din familj det. Jag vet att det är förnedrande och förjävligt men gör det i alla fall.

Kramar

Fixar inte det just nu. Han är mitt allt, och det är som du säger - jag är skyldig honom det, men jag fixar det inte. Det är inte bara skämmigt och förnedrande, det känns som världens största svek. Och det gör att jag mår ännu sämre och drar ner ännu mer på näringen. Helgen kommer ju snart, hoppas att jag kan berätta då. Tror inte det, men kanske.

Nåt annat nätverk har jag inte direkt. Min släkt är obefintlig och i vilket fall som helst ointresserade, hans fixar jag inte att berätta för när det finns andra som är riktigt sjuka (cancer) och då känns min lilla sjuka som ett hån.

Vännerna... Fixar inte det heller, Just nu är jag i det läget att det är många som behöver mig som stöd, och då kan jag inte bara rämna.

Men snart gör jag det.
Känner mig ful, hemsk och... Onödig.

en sak som jag vet att du antagligen vet också... din man fattar vad du håller på med. han vet bara inte hur han ska säga det till dig. så där sitter ni nu tvås tycken som inte vill såra den andra med information som båda vet om mycket väl. din man är inte blind! (hoppas ja för det hade blivit pinsamt)

Jag tror faktiskt att jag lyckas dölja det. jag har bylsiga kläder, och ändras inte så mycket i ansiktet av viktnedgång. Äter inte så att han ser det, funkar bra då han jobbar skift. Har inte haft sex på ett tag heller, så han har inte sett mig naken. Låter som vi har världens sämsta äktenskap, men faktum är att vi har det jättebra, förutom att jag blivit dum i huvet då.

De enda som kanske funderar på vad felet är, är nog arbetskamraterna. Äter inte tillsammans med dem längre, och är vimsig och trött. Å andra sidan är det ingen av dem som vet min historia som anorektiker heller.

Tänker bara till onsdag nästa vecka nu, inte längre.

Får se om jag fixar att berätta för läkaren, vet inte.

Psykolog, dietist, läkare, be om att få kroppskännedoms lära för att tycka om din kropp ( min mamma tyckte det va jätte bra)

hur gamla är dina barn? Barn påverkas mycket av ätstörningar även om du tror att dem inte märker. kan bara se till mig själv.

se till att få komma till ätstöringsvården på sjukhuset, vårdcentralen kan nog inte göra så mycket. jag går på sjukhuset här där jag bor ligger ätstörningsvården på affektiva enheten. men jag tror att anorexia patienter ligger under unga vuxna alltså även äldre patienter hamnar där. men be din läkare på vårdcentralen att skicka en remiss till att få kbt de ska hjälpa själv har jag inte fått sådan hjälp med kbt eller annan terapi utan får bara en samtalskontakt. men även de hjälper det är lite bättre i min ätstörning nu. men jag har inte anorexia utan hetsätningstörning blandat med lite bulimi men den är inte så uttalad.

Vad gör dig glad nuförtiden? Försök att få distans till problemen genom att hitta det goda i just ditt liv, du har redan berättat om din och din mans goda relation, säkert finns det mycket annat du uppskattar?!
När jag krisar tänker jag på allt jag inte borde, allt jag inte får, allt jag inte ska (eller allt jag bör och måste) och tillslut har jag hetsat mig själv till så mycket panik att jag skyller på mitt dåliga mående (som jag ju har skapat själv) och ursäktar mitt beteende (som ju faktiskt är mitt val) med att jag ju mår sååå dåligt och det är inte lätt just nu och allt det där, men sen, sen ska jag ta tag i det......
Det här lät kanske flummigt men så är det för mig. Jag ger mig själv ett dåligt utgångsläge gång på gång.