Anonym (Z)

Äldre 9 Dec 09:20

57 svar

Fått återfall i anorexia

Jag är 30 år, lever med man och barn och har ett arbete på myndighet. Relativt vanlig och stadgad med andra ord.

Men sen ca en månad bakåt har det som jag lovade aldrig skulle hända mer, hänt: jag gar fått återfall i anorexian, och det är mer än tio år sedan jag var synbart dålig. Ätstörningarna har kommit och gått, har aldrig varit helt fri, men nu är det illa tror jag. Känner den där upphypade känslan när jag hoppar över måltider, och jag smyger för maken och säger att jag redan ätit etc. Jag har rasat i vikt, något som både gläder och bekymmrar mig. Snart kan jag inte dölja hur det är, hitills har det gått med bylsiga tröjor osv, men faktum är att jag inte hade så mycket att ta av i början kanske. Ser inte i spegeln att jag blivit smalare, men märker det på kläderna.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, kanske prata med er som suttit i samma sits. Vet ju att jag är sjuk igen, men kan liksom inte ta tag i det hela utan fortsätter att smyga och glädjas åt att kläderna blir större och större.

Tänker på mina barn och min man, men vet inte hur jag ska hantera det här.

KramMiiis

Äldre 11 Dec 15:52

#31

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 15:48:48 följande:

KramMiis, tack för fina ord! Och ja, jag vill verkligen vara en mamma med gott självförtroende som kan smitta av sig på mina barn, jag vill orka leka och vara glad!
Vera, jag hoppas verkligen att det är som du säger, att man faktiskt kan tänka sig frisk på något vis. Just nu känns det långt borta måste jag säga, men jag vill tro på det du säger.Jag har haft mina ätstörningar så länge jag kan minnas, redan i mellanstadiet stod jag och höll andan framför spegeln för att se magen krympa, och i takt med att jag förlorat kontroll över annat har kontrollen över vad jag äter (eller inte äter) tagit över. Jag var riktigt sjuk runt 18-22 ungefär, men fick aldrig någon direkt vård trots att jag då vägde runt 42 kg till mina 163 cm. Jag ger kanske intryck av att vara någon som är kapabel, och i de flesta fall är det nog så, är van att ta hand om andra, men straffar i smyg mig själv.Just nu är jag långt nere i skiten. Har kräkts för första gången på 7 år, och mitt självförakt finner inga gränser.Vad jag vet finns det ingen specifik ätstörningsavdelning på sjukhuset heller, vilket får mig att tappa hoppet.

Är det något speciellt som hänt runt okmkring dig? Som har triggat igång allt hos dig igen.
Det låter verkligen inte bra att du börjat kräkas också.
Tycker du ska kolla upp vad du har för möjligheter för du VILL ju ha hjälp. Snälla för dina barns skull så orkar du nog hitta styrkan..

Anonym

Äldre 11 Dec 15:59

#32

Ja, här är en som förstar exakt hur du känner det, trots att jag inte haft nagot aterfall själv. Men jag hade säkert tänkt precis som du. Jag tror dock, eller jag vet snarare, att du maste berätta för din man, för du maste fa nagon slags 'ventil' för att fa ut dina mörka tankar och depressiva idéer. Han kommer kanske att bli besviken när han far reda pa aterfallet, men jag lovar dig att han blir ännu mer besviken om han far reda pa det genom att du ligger pa sjukhuset... 6 kg pa 3 veckor, är som du säkert redan vet ENORMT mycket och paverkar hela din kropp. även om du inte ser det i spegeln.
Du far försöka att dra ett streck över alla dina negativa tankar eller snarare, sammanfatta dem och berätta för din man och läkaren. är läkaren 'dum' eller oförstaende (ja, jag har ocksa haft sana) sa finns det alltid andra.

Ge inte upp och lycka till!

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 16:06

#33

KramMiiis skrev 2008-12-11 15:52:51 följande:

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 15:48:48 följande: Är det något speciellt som hänt runt okmkring dig? Som har triggat igång allt hos dig igen. Det låter verkligen inte bra att du börjat kräkas också. Tycker du ska kolla upp vad du har för möjligheter för du VILL ju ha hjälp. Snälla för dina barns skull så orkar du nog hitta styrkan..

Jag vet inte riktigt, Många små saker snarare. Har ingen bra relation med mina föräldrar, coh det har blivit värre. Har svårt att räcka till på jobbet, och för mina vänner. Känner mig tråkig och glåmig och onödig rent allmänt. Är nog en process som pågått ett längre tag, vet inte hur jag tänkte när jag köpte det där första nutrilettpaketet, jag borde ju anat hur det skulle sluta??? Känns som jag målar på mig en mask varje dag, bakom den är jag bara ful och hemsk.

Anonym skrev 2008-12-11 15:59:15 följande:

Ja, här är en som förstar exakt hur du känner det, trots att jag inte haft nagot aterfall själv. Men jag hade säkert tänkt precis som du. Jag tror dock, eller jag vet snarare, att du maste berätta för din man, för du maste fa nagon slags 'ventil' för att fa ut dina mörka tankar och depressiva idéer. Han kommer kanske att bli besviken när han far reda pa aterfallet, men jag lovar dig att han blir ännu mer besviken om han far reda pa det genom att du ligger pa sjukhuset... 6 kg pa 3 veckor, är som du säkert redan vet ENORMT mycket och paverkar hela din kropp. även om du inte ser det i spegeln. Du far försöka att dra ett streck över alla dina negativa tankar eller snarare, sammanfatta dem och berätta för din man och läkaren. är läkaren 'dum' eller oförstaende (ja, jag har ocksa haft sana) sa finns det alltid andra. Ge inte upp och lycka till!

Jo jag vet. Jag vet ju rent förståndsmässigt att det är mycket med sex kilo, men jag ser det inte, ser bara valkar och dubbelhaka och fet vit hud. Och om jag bara kunde få ur mig nåt till min man! han är verkligen min bästa vän, jag brukarkunna säga allt, och nu är det helt låst! Om han skulle fråga så skulle jag förmodligen ljuga, förstår du? Hoppas på läkaren, kommer kanske att kännas lättare att "come clean" inför maken om jag fixar att berätta för läkaren. Hoppas jag.

Ylva Helmersson

Äldre 11 Dec 16:12

#34

Finns det inget ätstörningscentrum i din stad? Du kan ju ringa dit och be dem rekommendera en läkare som vet vad det handlar om, kanske känns det tryggare?

Eller även om det inte finns ett ätstörningscentrum så brukar det i medelstora städer finnas psykologer som kan ta sig an ätstörningsproblematik, de borde också kunna guida dig till en bra läkare.

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 14:05:15 följande:

Har inte berättat för min man. Har berättat att jag mår dåligt, men det är allt jag kunnat säga. Hoppas att läkaren är förtroendeingivande och kan ställa rätt frågor. Allt knyter sig när jag försöker formulera orden på nåt vis.

KramMiiis

Äldre 11 Dec 16:12

#35

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 16:06:39 följande:

Jo jag vet. Jag vet ju rent förståndsmässigt att det är mycket med sex kilo, men jag ser det inte, ser bara valkar och dubbelhaka och fet vit hud. Och om jag bara kunde få ur mig nåt till min man! han är verkligen min bästa vän, jag brukarkunna säga allt, och nu är det helt låst! Om han skulle fråga så skulle jag förmodligen ljuga, förstår du? Hoppas på läkaren, kommer kanske att kännas lättare att "come clean" inför maken om jag fixar att berätta för läkaren. Hoppas jag.

Du har gått igenom detta förr, vad var det som fick dig att se ljuset igen? Vad fick dig att må bättre när allt var som mörkast?

Ylva Helmersson

Äldre 11 Dec 16:17

#36

Vet också hur du känner dig och det är viktigt att din man får reda på hur det är med dig såklart, för han behöver veta varför du mår som du mår.

Sen är det allra viktigaste att du får hjälp utifrån (läkare och psykolog) för jag tror at tnär man är nere i det svarta är det enormt svårt att på helt egen hand vända det.

Du kanske inte behöver gå oftare än varannan vecka, eller så behöver du två gånger i veckan. Du behöver be om stödet och säga ja tack eller nej tack till stödet - men det är läkares/psykologs uppgift att ge det till dig.

Är det så i ditt liv att du känner dig ensam med allt ansvar? Ansvar för dig, ansvar för er vardag, ansvar för era barn, för ditt jobb...
Så är det för mig ibland och då mår jag tokdåligt. Särskilt om du har dålig relation till dina föräldrar och inte vågar berätta för din man, så kan jag tänka mig att du känner dig mycket ensam och utan stöd.

Anonym (Vera)

Äldre 11 Dec 17:59

#37

KramMiiis skrev 2008-12-11 15:35:46 följande:

Som jag skrev innan så har jag själv ingen erfarenhet av denna sjukdom, kan bara gå efter vänner och deras ord. Och är det så att man blir helt frisk så är det underbart! Ber om ursäkt om det var klumpigt sagt.

Nejnej, jag menade inte så, jag menade det som tröst till TS! :)

Anonym (Vera)

Äldre 11 Dec 18:06

#38

Z: du har massor av fint på gång inom dig, det märks att du är på rätt spår! Det kommer att gå bra jag lovar!
KramMiiis har massor av kloka funderingar och frågor, tänk efter hur det har varit förr och vad som har funkat! Och tänk på att vi finns här för dig.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 12 Dec 09:31

#39

KramMiiis skrev 2008-12-11 16:12:44 följande:

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 16:06:39 följande: Du har gått igenom detta förr, vad var det som fick dig att se ljuset igen? Vad fick dig att må bättre när allt var som mörkast?

Det som fick upp mig från botten sist var att jag träffade min man (6 år sedan). Sen har barnen kommit också, och då har det varit lättare att distansera sig. hade en dålig period innan yngsta barnet föddes, då det var på väg att gå snett. Berättade för maken innan det hunnit gå så långt, och sen grälade vi massor runt mitt felande sätt att tänka minns jag. Skrämmer mig om det blir lika nu, klarar inte att någon grälar på mig. Minsta motståndets lag är det som gäller nu, tårarna bränner alltid bakom ögonlocken. Försöker tänka på kärleken till maken och barnen, men får samtidigt (fel jag vet) tankar om att de skulle ha det bättre utan mig, känner mig liksom inte värdig deras kärlek när jag trasslar så mycket.

Ylva Helmersson skrev 2008-12-11 16:17:37 följande:

Vet också hur du känner dig och det är viktigt att din man får reda på hur det är med dig såklart, för han behöver veta varför du mår som du mår.Sen är det allra viktigaste att du får hjälp utifrån (läkare och psykolog) för jag tror at tnär man är nere i det svarta är det enormt svårt att på helt egen hand vända det.Du kanske inte behöver gå oftare än varannan vecka, eller så behöver du två gånger i veckan. Du behöver be om stödet och säga ja tack eller nej tack till stödet - men det är läkares/psykologs uppgift att ge det till dig.Är det så i ditt liv att du känner dig ensam med allt ansvar? Ansvar för dig, ansvar för er vardag, ansvar för era barn, för ditt jobb...Så är det för mig ibland och då mår jag tokdåligt. Särskilt om du har dålig relation till dina föräldrar och inte vågar berätta för din man, så kan jag tänka mig att du känner dig mycket ensam och utan stöd.

Finns ingen ätstörningsenhet. Och ja, jag har mycket ansvar, eller snarare tar på mig det. Har ett krävande och ansvarsfyllt arbete, där det inte går att slappna av. Vill gärna finnas där för andra i alla sammanhang (både jobb och privat), och försöker räcka till så gott det går. Ändå känns det inte som att någon uppskattar det särskilt mycket, blir nog tagen för given ibland. Sånt gör ont

Anonym (Vera) skrev 2008-12-11 18:06:52 följande:

Z: du har massor av fint på gång inom dig, det märks att du är på rätt spår! Det kommer att gå bra jag lovar!KramMiiis har massor av kloka funderingar och frågor, tänk efter hur det har varit förr och vad som har funkat! Och tänk på att vi finns här för dig.

Ja, det känns verkligen som en oerhörd lättnad att ni finns där.
Som jag sagt tidigare så känns det som at tråden blivit en livlina, så TACK.

Har fortfarande inte berättat för min man, men han tittade konstigt pp mig i morse och frågade om jag köpt nya jeans. Nej sa jag, bara inte använt dem på ett tag. Sanningen är att jag inte använt dem sen innan äldsta barnet blev fött.
Och jag skäms för att det gläder mig att jag kan ha dom igen

Anonym (Vera)

Äldre 12 Dec 17:13

#40

Nu är det helg, skönt va?!

Jag tänkte bara babbla några rader för att du ska veta att jag varit här!
Passa på och tvinga i dig lite mat nu när du (antagligen) kommer att tillbringa dagarna med familjen, skyll på dem och lid, men ät!

Jag ska gå på fest ikväll och ska stolt visa upp mina magra axlar i en ärmlös klänning. För mycket pendlande i vikt antar jag är orsaken till att det inte går att se normal ut för min del, får alltid kommentarer men lärt mig att vara stolt över min kropp i alla fall. Jag är stolt, jag är sund och stark men inte smal eller tjock, ser dock smal ut från halsen och ner till där revbenen slutar ungefär och sedan putar mage och rumpan dallrar :) Trots det är jag inget monster och inte heller någon jag-är-bäst-på-diciplin-och-senig-och-dan.... Det är svårt att vänja sig vid att det som är mitt mål idag (normal) är ett mål som ingen kan se eller veta om att jag har uppnått. Jag kan tycka att det var så mycket lättare att hela tiden sträva efter smalare jeans eller nåt i den stilen för då syntes det för en själv (och andra!). Nu ser jag ju ut som vem som hellst och ingen vet vilken kraft jag har fått lägga ner på att behålla denna vikten! Det är ett nytt sätt att leva och jag har sörjt att jag aldrig blev smalast av alla. Ikväll ska jag smälta in. Inte synas mer än någon annan, kanske är det att lära sig att tävla på lika vilkor, kanske har jag fuskat tidigare?!

Fått återfall i anorexia

INNEHÅLL