Fått återfall i anorexia

Uppdatering på helgen: har delvis berättat för maken. Jag har sagt att jag mår skit, och att det trasslar med maten. han har inte märkt så mycket av det, men accepterar att jag inte fixar att äta normalt, stöttar mig utan att pressa. Klarade inte av att förklara hur illa egentligen är, men det känns ändå skönt att ha berättat. Har ätit lite sallad i lördags och liiite kött igår förutom mina nutrilettpåsar. Han tvingar mig inte, och jag har faktiskt inte spytt efteråt.

Idag har jag tränat på gym, gör det två ggr/vecka. Känner att kroppen är slöare, men kämpar ändå. Ser fortfarande ingen skillnad i spegeln.

Det som är svårast nu är konstigt nog inte matsituationen, utan mitt allt mer sviktande självförtroende. Känner mig ful, tråkig och måste gå undan och grina flera gånger om dan. Känner att jag inte räcker till. Saknar kontakt med nära vänner, de jag har sen tidigare har flyttat pga studier och annat, och de jag har kvar i stan är inte nära vänner som jag mest känner att jag ställer upp på men inte the other way around. Ger mycket, men får lite tillbaka om ni förstår vad jag menar, och det underbygger mer och mer min taskiga självkänsla.

Vera, jag hoppas du hade underbart roligt i fredags och klarade av att slappna av. tack för att du var in och visade att du finns där!

Gud va bra att du släppt in honom. Glöm inte att han behöver dig precis som du behöver honom. Man vill ju få förtroende av den man älskar. Toppen!!!!!

Är det läkaren nästa nu då? Har du tänkt ut en strategi för hur du ska kunna få orden ur dig? Du kommer att fixa det också (jo du ska tro på dig själv!!!!).

PS Festen var jättebra!

puss å kram

Imorgon är det dags för läkarbesöket. har skrivit ner allt på papper, sen får vi se om jag fixar att berätta. Ingen mat idag, och ytterligare ett kilo nedåt. Läget är om möjligt ännu värre, känns som jag drunknar inombords.

Hela mitt liv består av krav på att jag ska prestera och jag kämpar för att återfå kontrollen.

Vet inte hur jag ska orka om jag inte klarar av att säga hur det är imorgon.
Har förlorat förmågan att se propiortionerligt och äcklas av andras ätande också.
Fan.

Många har redan svarat o jag kan inte läsa allt men som fd anorektiker vill jag bara säga AVSLÖJA dig själv på stört. Tala om allt du ljugit o be om stöd att inte fortsätta. en månad i gamla hjulspår är EGENTLIGEN inte lång tid.du komemr klara det. Hoppa av det här, sök profs stöd och stäng alla möjliga bakdörrar genoma tt köra med öppna kort. har du någon på jobbet du kan öppna dig för o be om stöd av också kring lunch.? Börja äta regelbundet. Tallriksmodellen eller dyl. Tvinga dig tillbaka på stört. du kan!!!
O som du nog vet, det här handlar itn om mat, det handlar om det som sker inne i dig. O för att orka hantera det så behöver du mat så att hjärnan kan jobba o du kan kliva vidare. Snart ser du det, snart ser du allt du kan o allt du fixar. Fan vad bra att du skrev!!!

Vännen, är det så illa? Jag skulle vilja göra något, men det är det bara du som kan!

Du måste lämna över ansvaret på din doktor imorgon!!! Om det så är det sista du gör när du går därifrån imorgon så måste det vara att sticka de där pappren i näven på honom/henne. Vi vet båda att det blir bättre om du inleder med det när du kommer innanför dörren...varför inte bara passa på att kapitulera? Det kommer att kännas skönt. Jag tror inte att du vill ha allt det här ansvaret ensam egentligen..? Jag tror att du vill lämna över till en stor famn som kan hjälpa dig att bli dig själv igen. Den famnen är som ett litet rede (som fåglar har), du måste bygga det själv. Du har redan oss, förklara igen för din man och för doktorn! Var inte envis för det gäller livet. Glöm inte vad som är viktigt.

kramar

Har varit hos docktorn nu. Han var förtroendeingivande och jag klarade delvis av att berätta hur jag mår. Han ser mitt "återfall" som en del av det stora hela, dvs att jag mår dåligt och försöker att återfå kontrollen genom att kontrollera mitt ätande. Känner igen mig i det han säger och det känns ok.

har fått citalopram utskrivet och ska starta kognitiv terapi i morgon. Där kommer jag att få arbeta med hela mig, och delvis ätandet också.

Känner mig rätt utpumpad för tillfället, men vill tacka alla som skrivit och givit råd och stöd. Kanske jag klarar detta, kanske inte. Kommer att fortsätta skriva här om hur det går.

Återigen tack, ni har verkligen givit mig det stöd jag behövde för att inte gå under!

Vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg ovan! Dessutom är jag STOLT över dig!!! Du borde med andra ord vara ännu stoltare, tänk vilket stort steg du har tagit. Doktorn verkar vara riktigt bra, jag menar; eftersom du får insatser så snabbt. Jag kan bara tolka det som att han i mötet med dig måste ha sett stor potential och att du är tillräckligt mottaglig för behandling. Det är ju fantastiskt!!!!!!! Inser du det själv??! Gå nu runt och mys och känn dig stolt, försök känna efter om du inte vuxit litegrann på längden i alla fall...

God jul dessutom, nu börjar nämligen julfirandet för min del i alla fall...

på återseende, din Vera

Liten uppdatering. Det har gått både fram och tillbaka. Jag äter fortfarande nästan ingenting, väntar fortfarande på att medicinen ska göra verkan. Har däremot kunnat prata ordenligt med maken, och han säger att han aldrig kommer att kunna förstå på riktigt, men försöker att stötta mig så gott det går. Han accepterar att jag inte "kan" äta nu, och ställer inga krav på att jag ska göra det. Däremot kramar han mig mycket, håller om och försöker finnas där, och det ger desto mer.

Har varit på ett terapisamtal, känner inte riktigt att det gav nån effekt, men det är kanske mycket begärt av ett enda samtal. Har fler tider inbokade efter jul, och kommer att försöka göra mitt bästa för att inte gå ner mig djupare under julhelgen. Dret kommer att bli skitjobbigt att försöka ducka undan alla chokladaskar och liknande, men det får lov att gå. Julbordet har jag an "taktik" för, men det kommer att bli jobbigt iaf.

Har laddat upp med mina pulverpåsar, och det känns tryggt att de finns där även om jag kommer att försöka äta vanlig mat så mycket det går.

Vera, vill tacka för ditt stöd, svårt att beskriva vad det betytt!

Hej igen, nu är jag påväg tillbaka ur jul-koman...tänkte mjukstarta lite eftersom det riktiga uppvaknandet nog inte kommer förrän nyår har varit!
Du och jag har troligtvis levt omvända liv denna jul, jag har verkligen frossat (till överdrift dessvärre) i dagarna tre. Har dock gjort bot på Träningshallen här i stan idag. :)
Var på julrean igår och insåg till min stora glädje att jag inte behövde bekymra mig om vilken storlek som var "rätt". Många gånger har jag inte vetat om jag skulle köpa lite för stort eller för litet, jag visste helt enkelt inte vad vågen skulle visa en månad senare. I år (trots julmat) var det dock inga problem. Skönt.

När jag gick i KBT så var det heller inte någon dramatisk effekt, man måste ge det lite tid, det kommer!
Jag känner ett stick av oro över det du skriver om din situation hemma. Det är ju helt fantastiskt att du kan prata med mannen nu, och det är på ett sätt jättebra att han inte ställer några krav på dig eftersom det skulle kunna tära på er relation och på förtroendet er emellan. Däremot tycker jag att det låter som att ni båda låter din sjukdom härja fritt, och det är inte bra, då blir det ju lite tvärtom! Varken du eller din man ska acceptera att du inte "kan" äta nu. Du måste faktiskt, betydligt mer än påsar som är gjorda för att gå ner i vikt. Nu har ju din viktnedgång hållit i sig ganska länge eller hur? Jag tror att ni skulle kunna vinna på att prata ihop er om det som är jobbigast av allt för dig: nämligen att prata konkret om maten. Planera för hur mycket och hur ofta du ska äta. Väg maten om det behövs för att undvika diskussion om mängderna. Guldstjärnor i en almanacka som får hänga i köket varje måltid du klarat av enligt ett på förhand uppgjort schema. Extrastjärnor varje gång du äter något extra utöver det! Låt dig inte luras, du mår inte bättre för att du fortsätter att undvika mat/inte kan. Du mår bättre när du går upp i vikt. Punkt.

Usch nu blev jag stygg och det vill jag inte, men jag måste säga vad jag tänker. Tror på dig ändå!!!!

Kramar

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 16:06:39 följande:

Hej jag antar att du inte slutar att svälta dig bara för att du läser vad jag skriver, men jag har en kusin som varit sjuk i aneroxi i flera år. HOn har inte fyllt trettio än. Hon har varit på alla möjliga / omöjliga behandlingar och hon har pendlat i vikt. Sist jag såg henne såg hon ut som ett skelett men det var ju som det var. Hon hade även svårt att ta vara på maten, den rann rakt igenom henne.

Några veckor efter att jag träffade henne höll hon på att dö pga att hon blev förkyld och kroppen orkade inte andas ordentligt. Hon låg alltså och andades in sin egen luft. Hon kom in på sjukhus och läkarna kunde inte väcka henne. Hon krampade då och de sa att hon kanske inte klarar sig.

Ändå vaknade hon upp och var sig själv tack och lov! De inre organen verkar ha klarat sig och nu verkar hon vara på bättringsvägen. Hon kanske fick sig en tankeställare för hon kommer inte att klara en sån här pärs igen.

Sök hjälp och kräv att få BRA hjälp! Tänk på dina barn, kram o lycka till!

Hallå där, har varit här flera gånger och kikat efter dig!! Hur är det?

Har haft julledighet från i princip allt, inklusive datorn.
har varit bortresta, och det har varit svårare att krångla med maten, och har alltså ätit 3 ggr om dagen, om än ganska lite och så nyttigt det gått. har stått stilla i vikt till följd. Känner egentligen inget behov av att gå ner mer i vikt, nu är det mest kontrollbehovet och ångestdämpningen jag söker. Jobbar fösta dagen idag, och har mellanångest. Har tid hos läkaren imorgon, ska se över medicindos och prata om KBT.

Mår bättre, men är långt ifrån bra.

Ang att maken försöker stötta så gott han kan, så vet vi av tidigare erfarenhet att jag blir sämre av att han tjatar och väger mat osv. Han har mig under uppsikt och jag vet att han inte tvekar att ta i "med hårdhandskarna" om han märker att jag håller på att tappa den lilla kontroll jag har.

Så har jag varit hos läkaren igen.
Kommer fortsätta medicineringen och kan eventuellt få trappa upp i dos om inte min ångest blir bättre. Ånsgest får jag främst när det är matsituationer, men läkaren såg det som ett överföringssymtom på annat som jag inte vill/orkar ta tag i. KBT kör antagligen igång nästa vecka.

Har faktiskt ätit lunch idag. Mycket lite, men ändå.
Vill så gärna kunna se ljust på framtiden, men det känns så svårt.

Är jag verkligen den enda på hela FL som har ätstörningar..?!
Känner mig rätt ensam.

Snälla du ta all den hjälp du kan få! låt det inte gå för långt! jag hade själv ett återfall i sommras och jag höll på att mista min sambo. jag lyckades ta mej ur det själv, men det blir bara svårare ju längre tiden går och ju mer man belönar sig själv med dessa dåliga tankar, att det är bra att inte äta, man känner sin så duktig och lättad att man va så stark att stå ut, utan att äta...dummheter!!! vi vet både du och jag att mat är något vi måste ha. jag vet att det är svårt att säga att du måste tänka på dina barn och dim man. för man blir så jävla ego...det är bara en själv och ens kontroll som betyder något. vetskapen om att familjen är viktig men det är svårt att ändra på..jo jag vet...men ta all den hjälp du kan få!! så fort du kan.. du är inte duktig och ingen kommer tycka bättre om dej för att du går ner i vikt inte äns du kommer tycka om dej bättre bara för att du fuskar med maten och går ner i vikt!! det kommer bara bli så mycket tyngre för dej att kämpa dej upp ur detta HELVETE!!! önskar dej all lycka från hela mitt hjärta!! du duger precis som du är och tänk på det du har inte på vad du kommer få om du fortsätter på detta spår!! KRAM!

...kan inte låta bli att bli lite sårad Z...

Det var absolut inte så jag menade. Du har ju dock klarat dig så mycket bättre med dina ätstörningar på senaste tiden, och du har verkligen varit ett stöd för mig

Min ensamhet består mest i att de allra flesta verkar ha lyckats ta tag i situationen, där jag hela tiden misslyckas... För nej, jag klarar inte av att ta mig uppåt. Hrela tiden är det ett steg fram och två tillbaka. En dag då jag nästan klarar av att äta, och tre-fyra där det inte går alls.