Anonym (Z)

Äldre 9 Dec 09:20

57 svar

Fått återfall i anorexia

Jag är 30 år, lever med man och barn och har ett arbete på myndighet. Relativt vanlig och stadgad med andra ord.

Men sen ca en månad bakåt har det som jag lovade aldrig skulle hända mer, hänt: jag gar fått återfall i anorexian, och det är mer än tio år sedan jag var synbart dålig. Ätstörningarna har kommit och gått, har aldrig varit helt fri, men nu är det illa tror jag. Känner den där upphypade känslan när jag hoppar över måltider, och jag smyger för maken och säger att jag redan ätit etc. Jag har rasat i vikt, något som både gläder och bekymmrar mig. Snart kan jag inte dölja hur det är, hitills har det gått med bylsiga tröjor osv, men faktum är att jag inte hade så mycket att ta av i början kanske. Ser inte i spegeln att jag blivit smalare, men märker det på kläderna.

Vet inte vad jag vill med detta inlägg, kanske prata med er som suttit i samma sits. Vet ju att jag är sjuk igen, men kan liksom inte ta tag i det hela utan fortsätter att smyga och glädjas åt att kläderna blir större och större.

Tänker på mina barn och min man, men vet inte hur jag ska hantera det här.

Anonym (Vera)

Äldre 10 Dec 16:42

#21

Förresten, varför känner du dig onödig?

Anonym

Äldre 10 Dec 16:50

#22

först och främst; du är inte dum i huvudet. Anorexia är en riktig sjukdom, så jämför inte med cancer etc då det är två mycket allvarliga sjukdomar men med olika orsak.

För det andra; skriv ned exakt det du skriver här, ev dra ut texten här, lägg i ett återförslutet kuvert och ta med till läkaren. För jag tror (och det är vad jag tror grundat på vad och hur du skriver) är att när du kommer till läkaren så kommer du inte säga hela sanningen. Du kommer tycka att det är pinsamt, att det inte är en "riktig" sjukdom, och därför dra till med en halvsanning som att du är deprimerad och därför har svårt att få i dig mat, men att du äter fast lite dåligt bara. Läkaren kan därför inte göra någon korrekt bedömning, därför ska du lämna kuvertet det första du gör.

För det tredje: Om du har svårt att berätta för din man så gör det genom ett brev. Skriv som det är, han kommer bli glad över att du tar upp det, inte anklaga dig.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 08:48

#23

Anonym skrev 2008-12-10 16:13:52 följande:

hur gamla är dina barn? Barn påverkas mycket av ätstörningar även om du tror att dem inte märker. kan bara se till mig själv.

Jo jag vet. Tänker på det varje dag och det var ett av skälen till att jag faktiskt lyckades bli bättre förut, när vi fick barn. Äldsta är strax fem år.

Anonym (Vera) skrev 2008-12-10 16:41:18 följande:

Vad gör dig glad nuförtiden? Försök att få distans till problemen genom att hitta det goda i just ditt liv, du har redan berättat om din och din mans goda relation, säkert finns det mycket annat du uppskattar?!När jag krisar tänker jag på allt jag inte borde, allt jag inte får, allt jag inte ska (eller allt jag bör och måste) och tillslut har jag hetsat mig själv till så mycket panik att jag skyller på mitt dåliga mående (som jag ju har skapat själv) och ursäktar mitt beteende (som ju faktiskt är mitt val) med att jag ju mår sååå dåligt och det är inte lätt just nu och allt det där, men sen, sen ska jag ta tag i det......Det här lät kanske flummigt men så är det för mig. Jag ger mig själv ett dåligt utgångsläge gång på gång.

Det är som du säger, har extremt svårt att se något ljust nu, de mörka pertierna tar upp synfältet på något vis.

Anonym (Vera) skrev 2008-12-10 16:42:16 följande:

Förresten, varför känner du dig onödig?

Det är det bästa ordet jag kan finna på för den känsla som uppfyller mig. Att jag är utbytbar, inte viktig och ja, just onödig. Samtidigt som jag VET att jag är viktig för min man och mina barn, men onödigheten känns hela tiden.

Anonym skrev 2008-12-10 16:50:52 följande:

först och främst; du är inte dum i huvudet. Anorexia är en riktig sjukdom, så jämför inte med cancer etc då det är två mycket allvarliga sjukdomar men med olika orsak. För det andra; skriv ned exakt det du skriver här, ev dra ut texten här, lägg i ett återförslutet kuvert och ta med till läkaren. För jag tror (och det är vad jag tror grundat på vad och hur du skriver) är att när du kommer till läkaren så kommer du inte säga hela sanningen. Du kommer tycka att det är pinsamt, att det inte är en "riktig" sjukdom, och därför dra till med en halvsanning som att du är deprimerad och därför har svårt att få i dig mat, men att du äter fast lite dåligt bara. Läkaren kan därför inte göra någon korrekt bedömning, därför ska du lämna kuvertet det första du gör. För det tredje: Om du har svårt att berätta för din man så gör det genom ett brev. Skriv som det är, han kommer bli glad över att du tar upp det, inte anklaga dig.

Bra idé. Har nog lättare att uttrycka mig skriftligen. Men det känns långt borta att våga erkänna för maken ändå. Läkaren, jo jag vet att jag måste, och då är det kanske lättare med brev eller utdrag härifrån.

Tack alla som skriver, känns som denna tråd blivit en form av livlina, som att det är det enda stället där jag faktiskt fortfarande vågar erkänna att det jag gör ÄR fel.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 11:05

#24

Är orolig för att hamna hos en läkare som inte vet hur man hanterar ätstörningar. har blivit rätt illa åtgången av vården tidigare, kanske också en del av rädslan att faktiskt berätta som det är.

Är läkare i dagsläget rent allmänt uppdaterade på hur man hanterar ätstörningar?

Vad gör en dietist?

Vägde mig för första gången (har ingen våg hemma - makens regel) på 3 veckor idag. Jag har gått ner 6 kg. Och jag ser fortfarande ingenting av detta i spegeln.

Anonym

Äldre 11 Dec 12:55

#25

Inte bra alls.. Har du berättat för din man än ?

Jag tror att läkare idag är ganska duktiga på ätstörningar faktiskt, det har ju uppmärksammats så mycket dom senaste åren.

Dietisten pratar om kosten. vet inte hur men antagligen vad som är friskt och sjukt kan jag tänka mig. Tror att det är en dietist som lär ut kroppskännedoms lära också.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 14:05

#26

Anonym skrev 2008-12-11 12:55:00 följande:

Inte bra alls.. Har du berättat för din man än ? Jag tror att läkare idag är ganska duktiga på ätstörningar faktiskt, det har ju uppmärksammats så mycket dom senaste åren. Dietisten pratar om kosten. vet inte hur men antagligen vad som är friskt och sjukt kan jag tänka mig. Tror att det är en dietist som lär ut kroppskännedoms lära också.

Har inte berättat för min man. Har berättat att jag mår dåligt, men det är allt jag kunnat säga.

Hoppas att läkaren är förtroendeingivande och kan ställa rätt frågor.
Allt knyter sig när jag försöker formulera orden på nåt vis.

KramMiiis

Äldre 11 Dec 14:18

#27

Anonym (Z) skrev 2008-12-11 11:05:54 följande:

Är orolig för att hamna hos en läkare som inte vet hur man hanterar ätstörningar. har blivit rätt illa åtgången av vården tidigare, kanske också en del av rädslan att faktiskt berätta som det är.
Är läkare i dagsläget rent allmänt uppdaterade på hur man hanterar ätstörningar? Vad gör en dietist?
Vägde mig för första gången (har ingen våg hemma - makens regel) på 3 veckor idag. Jag har gått ner 6 kg. Och jag ser fortfarande ingenting av detta i spegeln.

Läser tråden med jämna mellanrum och lider med dig som mår så dåligt.
Jag har ingen engen erfarenhet av anorexi men har haft vänner som varit sjuka. Eller är sjuka, man blir väl aldrig frisk.
Att du inte ser viktnedgången själv är väl en del i sjukdomsbilden?
Jag hoppas du hittar ut från allt det mörka och ser allt det ljusa du har runt omkring dig, framförallt glädjen i dina barn. Dom förtjänar en mamma som mår bra och älskar sig själv.
Lycka till och jag tror du klarar detta om du bara vågar sträcka ut en hand.

Anonym (Vera)

Äldre 11 Dec 15:25

#28

Jag vill mjukt protestera mot KramMiiis påstående att man aldrig blir frisk, jag älskar att tänka på mig själv som frisk även om jag kanske säger emot mig själv med tanke på mitt inlägg ovan (nr 20).

Jag vet att många tänker på det som en sjukdom man alltid har och alltid bär med sig och så har jag också tänkt och trott. Men trots att jag krisar ibland så mår jag mycket bättre sedan jag började tänka på mig själv som frisk, för det tar tillbaka makten och ger en själv styrkan att tro på sig själv och att man kan klara det. Det är lättare för mig att tänka "jag är frisk och bara för att jag krisar nu så är det inget jag inte klarar av att få rätsida på!!!" istället för som jag tänkte innan "suck nu har jag trillat dit igen, vem var jag som trodde att jag någonsin kunde bli fri från det här?"

Vad vill jag ha sagt: jag vill förmedla stöd!!! Du kan klara det, men jag tycker att du ska släppa in din man och din läkare, var rak och ärlig så kan du snabbare bli bemött där du befinner dig.....man vinner inget på att gå som katten kring het gröt.

stora varma kramar

KramMiiis

Äldre 11 Dec 15:35

#29

Anonym (Vera) skrev 2008-12-11 15:25:25 följande:

Jag vill mjukt protestera mot KramMiiis påstående att man aldrig blir frisk, jag älskar att tänka på mig själv som frisk även om jag kanske säger emot mig själv med tanke på mitt inlägg ovan (nr 20). Jag vet att många tänker på det som en sjukdom man alltid har och alltid bär med sig och så har jag också tänkt och trott. Men trots att jag krisar ibland så mår jag mycket bättre sedan jag började tänka på mig själv som frisk, för det tar tillbaka makten och ger en själv styrkan att tro på sig själv och att man kan klara det. Det är lättare för mig att tänka "jag är frisk och bara för att jag krisar nu så är det inget jag inte klarar av att få rätsida på!!!" istället för som jag tänkte innan "suck nu har jag trillat dit igen, vem var jag som trodde att jag någonsin kunde bli fri från det här?"Vad vill jag ha sagt: jag vill förmedla stöd!!! Du kan klara det, men jag tycker att du ska släppa in din man och din läkare, var rak och ärlig så kan du snabbare bli bemött där du befinner dig.....man vinner inget på att gå som katten kring het gröt. stora varma kramar

Som jag skrev innan så har jag själv ingen erfarenhet av denna sjukdom, kan bara gå efter vänner och deras ord.
Och är det så att man blir helt frisk så är det underbart! Ber om ursäkt om det var klumpigt sagt.

Anonym (Z) Trådstartaren

Äldre 11 Dec 15:48

#30

KramMiis, tack för fina ord! Och ja, jag vill verkligen vara en mamma med gott självförtroende som kan smitta av sig på mina barn, jag vill orka leka och vara glad!

Vera, jag hoppas verkligen att det är som du säger, att man faktiskt kan tänka sig frisk på något vis. Just nu känns det långt borta måste jag säga, men jag vill tro på det du säger.

Jag har haft mina ätstörningar så länge jag kan minnas, redan i mellanstadiet stod jag och höll andan framför spegeln för att se magen krympa, och i takt med att jag förlorat kontroll över annat har kontrollen över vad jag äter (eller inte äter) tagit över. Jag var riktigt sjuk runt 18-22 ungefär, men fick aldrig någon direkt vård trots att jag då vägde runt 42 kg till mina 163 cm. Jag ger kanske intryck av att vara någon som är kapabel, och i de flesta fall är det nog så, är van att ta hand om andra, men straffar i smyg mig själv.

Just nu är jag långt nere i skiten.
Har kräkts för första gången på 7 år, och mitt självförakt finner inga gränser.
Vad jag vet finns det ingen specifik ätstörningsavdelning på sjukhuset heller, vilket får mig att tappa hoppet.

Fått återfall i anorexia

INNEHÅLL