10 år och Asperger

Tack Helen, kändes skönt o höra lite om AS skola. Jag tvivlar inte alls på att vi har gjort rätt som sökt till AS klass, jag tror det kommer bli stor skillnad. Just en sån sak att lärarna är kunniga o kan bemöta barnen på rätta sätt.

Jag hoppas verkligen att han kommer in.

Som det är just nu funkar inte länge till. Han vill inte gå till skolan längre, han tänker på massor av gammalt som hänt o tror att alla retas fast de kanske inte ens var till honom, han kommit hem o varit ledsen flera ggr de senaste veckorna, man får ont i hjärtat för hans skull.

 Sist jag tog kontakt m lärarna blev jag nästan anklagad för o hitta på.... Då tände jag till, jag lugn annars men sånt kan jag inte ta, min son kommer hem o mår dåligt, klart jag tror honom o tar kontakt med skolan.. grrrrrrr, då sjönk läraren ännu mer. Jag frågade henne om hon tror jag tycker detta är kul??

Skulle göra vad som helst för att han ska få ha det bra o känna sig trygg.

Den häe AS klassen  tränar också på det sociala, det känns bra.

Hur många barn är det i din dotters klass?

Finner de lättare vänner i AS klass eller är alla totalt olika med olika intressen?

Vad kul din dotter hittat en kompis i klassen.

Jag känner att även om min son inte hittar vänner i nya klassen (om han nu får plats) är han ändå omgiven med lärare som kan sin sak om dessa barn. Det tycker jag känns tryggt.

Hur lätt eller svårt är det att få plats i AS klass?

Har fått höra från skolan där han går nu att det nästan är självklart men törs  inte hoppas för mycket.

De har så kloka tankar ibland.

Efter min son fick diagnosen o vi läste lite tillsammans sa han: jag är stolt över att jag har asperger . 

Då känner jag mig rätt lugn med ansökan för behovet för sonen är ganska stort.

Fick ta del av vad skolpsykologen skrev i ansökan o det var väl skrivet o att behovet för min son var att få undervisning passad för honom, hon tog även upp de sociala svårigheterna.

Ansökan skulle vara inne första mars o sen vet jag inte hur lång tid de tar på sig men borde väl bli klart i april.

Han blir oftast arg på mig med om jag ska förklara, troligtvis för att vi tänker olika o jag bara krånglar till det för honom.

Matten är inte kul alls, vi kämpar tappert men det går sakta fram.

Huvudräkning går väldigt långsamt.

Matten är den svåraste biten med skolarbetet.

Har öven svårt ta hem o ta tillbaks läxor, man får kolla några extra ggr o nu har lärarna lovat kolla o hjälpa.

Om min son kommer in på skolan lär det bli skolskjuts för honom också, vi bor på andra sidan av stan. Jag pratat med honom om det o då log han, tror det kan vara lite spännande (egen taxi som väntar ).

Kul att de nya lärarna kommer hälsa på o att de själva får hälsa på nya skolan.

Sigge du får meddela om boken är bra  så kan man läsa själv sen.

Nu kan vi läsa på o jag ska gå kurs i höst för att kunna förstå o lära mig mer.

Men jag har gråtit många tårar under åren just för att det varit så mycket som han haft jobbigt med o vi inte vetat vad vi ska göra för att underlätta. 

Som sagt, han känner sig nöjd själv med diagnosen o är glad att det finns fler som honom, inte bara känna sig annorlunda... 

Finns inget illa med min lilla son men  däremot gör det ont att omgivningen inte förstår honom .

Har också varit med om att när kompisar varit med hem från skolan har Adam kanske ledsnat efter ett tag o när man tittat in i rummet sitter han o läser en bok o kompisen leker själv med något annat. Eller så har Adam varit ivrig på o visa något på datorn o kompisen ledsnat men inte Adam.

Vi bodde grannar med ett par förut som hade en son i adams ålder ( adam var då fem), den mamman var som en hök på Adam o ville verkligen skydda sin lilla son från A. En dag när jag råkade stå o prata med en annan mamma o var inte exakt ett steg bakom Adam hann han med o dunka grannpojken på hjälmen, mamman blev helt skogs tokig o skrek ADAM; VAD GÖR DU?? DU FÅR INTE SLÅ"KALLE", o alla som var ute på gården blev helt tysta (adam tog inte åt sig, inget som bet just då). Visst får man säga åt min son om han gör något galet men det var helt hysteriskt vad hon skrek, som att hon bara väntade på ett tillfälle att få skälla lite. Jag sa inget men tog Adam o gick in. Sen undvek jag henne o sonen så länge vi bodde kvar. Det som gjorde ont var att jag nästan kände hennes hat mot A. 

Hur har din son det med vänner nu i tonåren?

Du är välkommen till tråden gör inget att han bara är 3,5. Tänk va med tips du kan få här.

Vad skönt för er att få diagnos så pass tidigt.

Vi har också vänner med barn i samma ålder o dom har känt varandra hela livet så det funkar bra. Han leker även med en grann pojke som är exakt motsatsen till Adam, full fart o pratar o syns, kanske därför de funkar tillsammans.

Annars har vi kämpat med klasskompisar. Gjort tappra försök, ibland har det funkat längre perioder med några av killarna, andra kanske han bara lekte med en gång hemma sen inget mer.

Från 6 års till tvåan hade han en i klassen som han umgicks med då o då men nu inget alls.

Sen finns en kille i klassen som han brukar vara med i skolan o han varit här några ggr  men föräldrarna verkar inte så super intresserade av kontakten.

Jag försökt flera år få honom ta kontakt med de andra barnen på gården men inte velat. Inte förrän hans grann kompis som flyttade in för ett år sen kom o var väldigt framåt o rak, då sken han upp o ville leka. Vi bott här i tre år så det tog sin lilla tid att hitta en vän . 

Blev så varm i härtat när grann pojken kom en dag med en lapp till Adam som det stog : du är snäll.. Men Adam själv anmärkte direkt på att han hade stavat fel, kanske lite typiskt dessa barn .

Vi började misstänka tidigt, vid fyra drogs hab in o det gjorts massa tester hit o dit men de hade inget fack att stoppa honom i. Nytt test vid sex år, sen nu men det var lång kö, vi fick vänta ett år .

Men när vi väl fick tid gick allt fort, hade diagnosen inom en månad.

Superskönt.