Tsunami-böcker

kobe skrev 2008-12-21 14:56:38 följande:

Jag håller delvis med. Sorgeprocessen beskrivs väldigt blottande och många "förbjudna tankar" tas upp i boken. Men tyvärr är det nog inte helt ovanligt att dessa hemska tankar och reaktioner kommer, när man drabbas av stor sorg och förlust på det sättet som Malin och sonen gjorde. Jag hade förresten gärna läst hans sida av historien också.

Sen håller jag med dig helt vad gäller hennes nya kärlek.

Jag har oxå läst "När livet stannar" Och det är nog inte lätt att fungera normalt när man drabbas av så svår sorg...Som det där måste inneburit...Förutom förlusten så hade dom varit med om en svår naturkatastrof dvs tsunamin och ingen kan tänka eller betee sig normalt efter något sådant....

Inte lätt att kunna vara glad för den son man har kvar när man förlorat sin make+2 barn....Hon älskar självklart sin äldste son men sorgen var övermäktig och därför klarade hon inte av att vara en bra mamma. Det har hon ju dåligt samvete för än idag...dom har varit massor i tv och berättat det.

ALLA människor blir egoister i sitt sorgearbete. ALLA....Och hur man kan klandra henne för det. det övergår mitt förstånd....Klart hon var glad över att ett barn klarade sig men det gör inte sorgen lättare efter hennes andra 2 barn.

Självklart har hon rätt att inleda en ny relation...Eller ska hon leva utan man resten av sitt liv...Om det nu finns någon människa som fick henne att må bra och fyllde henne med ny energi så var ju det jättebra.

Tror alla människor som är i djup sorg blir egoister mer eller mindre och har man banne mig rätt att vara.

Jag har inte krävt att hon skulle ha betett sig ?normalt?. Men att inte bry sig om det barnet som trots allt fanns i livet verkar onekligen märkligt. Att sörja över sin man så in i bomben ? och glömma en son som sörjer över sina syskon och sin pappa. Att inte tänka på någon annan än sig själv. Det får mig att tro att hon även innan tsunamin måste ha varit en människa som jag inte hade velat ha som min kompis..
Jag menar alltså INTE att hon borde ha varit ?glad?. Inte på långa vägar. Men att hon inte kunde se att även andra i hennes närhet hade sorg. Sonen till exempel. Och far- och morföräldrarna..
Att hon nu i dagsläget har ?dåligt samvete för det? hjälper ju inte sonen. Det är i mina ögon ytterligare bara hyckleri.
Jag har nte heller krävt att hon skulle leva i celibat för resten av livet eller inte kunna bli kär igen. Men. Hur fasiken kan man välja en upptagen man? Att just denne man ?fick henne att må bra? återigen beskriver klart och tydligt vad jag menade i början. ALLT precis ALLT utgår ifrån henne själv. Ifall HON mår bra eller dåligt ? det är det som gäller. Inget annat. Andra skiter hon i. T.ex. mannens familj och sin egen son. Hon är som en femårig i sitt känsloliv. Kan inte vänta. Kan inte tänka om.
Hur fiskar efter empati av läsaren när det gäller hennes egen sorg. Men hon har ingen empati för någon annans. Tvärtom är hon själv beredd att bidrag till någon annans sorg genom att inleda ett förhållande som sedan leder till en skilsmässa. Ytterligare barn som mistar sin far.. men för henne kvittar detta. Han gör ju HENNE lycklig.. bläääää?.

Förresten om man nu ursäktar hennes beteende genom att ALLA blir ego i sitt sorgarbete, menar man att även hennes partnerval är en del av "sorgarbetet"?

I min värld borde hon tvärtom ha sagt till mannen att krypa tillbaka till sin egen fru och sina barn. Fler barn behöver ju inte uppleva en "tsunami" i form av uppslitande skilsmässa och en pappa som prioriterar fel (läs:prioriterar att "trösta" en vuxen kvinna istället för att umgås med sina egna barn).

Jag vet att jag är väldigt fördömande och fyrkantig i detta hänseende, men jag har så svårt för "vuxna" som beter sig som små barn. Och som samtidigt kräver vuxet beteende av ungarna..

Kobe, sorg kan ta sig de mest vidriga uttryck och ingen kan förutspå hur de kommer reagera eller agera när de befinner sig i sorg. Jag tror inte att Malin Sävstam är stolt över sitt agerande, men jag tror vad hon gjorde för att överleva helt enkelt. Man är ju inte mer än människa och när sorgen tar över totalt så kan man ibland inte styra sitt beteende, man har fullt upp med att överleva och andas.

Hon skriver ju själv att hon _ville_ vara en bra mamma till sin son, men sorgen tog över. Hon la ju även in sig själv på sjukhus för att på något sätt försöka hitta styrka och kraft till att orka gå vidare i livet och vara en mamma till sin son.

Det är lätt att läsa en bok och döma hur hon borde ha agerat, men inom loppet på ett par dagar förlorade hon sin man och två av sina barn och ingen som inte gått igenom samma sak ska komma och döma för vi kan inte ens börja föreställa oss den tragedi och trauma och var tvungen att genomleva.

Det finns inget facit för hur man ska sörja eller hur man ska göra, folk gör vad de kan för att överleva helt enkelt.

Nej, det finns inget facit för ens sorgarbete, men jag kan fortfarande inte förstå hur hon kunde ens tänka sig att börja träffa en upptagen man bakom ryggen på hans fru. Hennes egen sorg är ingen ursäkt för det beteendet. Och eftersom hon själv inte är ett dugg intressant av andras sorger utan tvärtom är beredd att medverka att sådana uppstår har jag väldigt svårt att känna empati för henne själv.
Hennes egen son miste sin far. Men detta bekommer inte henne när hon själv medverkar i att andra barn mistar sin pappa. För henne är det tydligen helt ok att smussla och bedra ?för den goda sakens skull?. Dvs. HENNES tröst är den viktigaste saken.
Hade tanten haft något som helst samvete hade hon ju så klart sagt att karln får skilja sig och återkomma med sin ?tröst? när han har gjort upp saken med sin dåvarande fru. Då åtminstone hade jag kunna respektera henne en liten smula. Men nu är hon precis som en tonåring som ?inte kan styra över sina känslor? dvs. handlingar ? vilket är ju inte alls samma sak.
Eftersom hon tycks tycka att andra människor sorg inte är hennes sak undrar jag varför hon tycks ändå tycka att hennes sorg på något sätt skulle vara vår sak? Hon kan väl sörja bäst hon vill. Vad anbelangar det oss?

Fast jag har läst boken två gånger men jag måste ha missat det faktum att han var gift när de träffades.

Du får väl läsa en tredje gång då..

Jag kan tänka mig att det beror på attityden? Kanske fastnade du inte för detta eftersom du kanske tänker att det inte var så farligt?

---------
Hur som helst berättar Malin så här:

"Någon" (som denne man kallas för i boken) var INTE fri utan levde som en gift man. Vi har gråtit tillsammans och jag har gång på gång upprepat att jag inte vill förstöra hans liv. ...

Vi har försökt vara vuxna och sansade men dras obönhörligen till varandra och alla försök att bryta är lönläsa. Samma sak händer varje gång. Det går några timmar sedan håller han mig i sin famn igen. Jag är som en torr svampi som suger i mig all näring jag kan få...

Han slits mellan sin lojalitet och de nya band vi känner för varandra. Vi bryter otaliga gånger och jag har svårt att hålla masken för Axel (sonen)..

-------------------

Känns nästan att vi inte har läst samma bok eftersom du har lyckats missa detta..

P.S. jag äcklas också av tanken att hon försöker rättfärdiga sitt val av en (gift) partner genom sonens ord att "det var det bästa som har hänt henne".. stackar son..

Jag tycker egentligen att man behöver bara sätta sig i mannens frus skor ett litet ögonblick så förstår man hur illa denna Malin har betett sig (åtminstone i mina ögon).

Om jag ponerar att min mans väninna hade förlorat nästintill hela sin familj i en svår naturkatastrof skulle jag tycka att det var helt i sin ordning att min man tillbringade mycket tid tillsammans med henne (och hennes son) för att försöka få henne på fötterna igen. Särskilt om han dessutom hade känt henne länge och kände även hennes omkomna barn och man väl.. Jag skulle personliga uppmuntra honom att göra allt vad han kunde för att underlätta för det stackars barnet och barnets mamma..

Men om jag sedan hade fått veta att dessa två "vuxna" hade inlett ett förhållande med varandra skulle jag inte längre kunna tycka synd om kvinnan ifråga. Omoraliskt är det enda ordet som kommer i min skalle. Förutom egoistiskt då..

Självklart skulle jag även skiljas från mitt svin till man, men det är en helt annan fråga. Det handlar om solidaritet människor emellan. Och ifall det är ok att skita i andras känslor.

Själv skulle jag inte kunna smussla bakom ryggen på folk. Jag tycker att det är helt osexigt. Och jag tror uppriktigt sagt inte på någon som helst "magnetism" (som Malin pratar om i sin bok) som obörhörligen drar två vuxna till varandra med en sådan kraft att det inte går att hejda.. snälla någon - vi har ju alla fyllt 15 år redan..

Malin pratar om lojalitet men tycks inte förstå vad det betyder. Jag får helt enkelt billig smak i munnen när jag tänker på denna tonårstjej i en vuxen kvinnas kropp..

kobe skrev 2008-12-24 00:36:56 följande:

Ja nu är det ju inte så att jag är en person som tycker att det är ok när folk har förhållande med personer som de vet är gifta. Däremot när jag läste Malins bok så blev jag totalt uppslukad av just biten med den sorg hon gick igenom och det som hade hänt, så ja det är möjligt att jag missade att "någon" var gift. Ska läsa boken en tredje gång då och lägga mer fokus på den detaljen.

Men även om han nu var gift så är det inget som får mig att se med svarta ögon på Malin, för även om jag inte minns att han var gift så minns jag att Malin skämdes över de känslor hon utvecklade. Men tydligen så var denna "någon" en person hon utvecklade otroliga känslor för eftersom han tydligen fanns där och stöttade henne i sorgen.

Och ska man hårddra det, Malin var inte den som var gift och svek sin partner. Visst så gick hon då tydligen in i det med öppna ögon, men största ansvaret för förhållandet ligger väl ändå på den som faktiskt är gift med en annan. Jag tror ju inte Malin tvingade "någon" att lämna sin familj och starta en relation med henne.

Ja vi kan nog diskutera detta i all oändlighet så jag väljer att släppa det här, oavsett förhållande med en gift man eller inte så grep Malins bok och öde tag i mig rejält och jag anser att det är en läsvärd bok.