Känner mig så ensam....

Chinirauring skrev 2009-02-19 19:20:37 följande:

Jag gjorde fvp på måndag, besked kom måndagen efter. Så håll ut....

Åhh hoppas att allt går bra, och hoppas att du får svar idag så du slipper vänta hela helgen!

Har läst alla inlägg och själv går jag och väntar. Gjorde NUPP för två veckor sedan och fick 1:9. Fick tid för moderkaksprov en vecka senare. Var på Östra i Göteborg och de kunde inte göra provet utan livmodern måste öka i omfång. Nu skall jag tillbaka på måndag för nytt försök. Jätte jobbigt att vänta och oroa sig och framförallt att vi inte har berättat, för våra äldre barn, kollegor och föräldrar. Känns lite som vi lever i ett vakum och bara hoppas att allt skall vara ok.

Håller tummarna för er som går och väntar på besked! Avundas inte väntan och våndan i att behöva fatta ett beslut.... Extra jobbigt antar jag om man känner att man inte har samma känslor inför det hela som sin partner..... Tänker på er!

Hej!
Då var moderkaksprovet gjort. FIck ligga kvar en stund då jag var yr och blodtrycket sjönk ganska så rejält. Nu ligger jag hemma i soffan och käkar godis Har vi inte fått ett samtal före fredag så kan vi utgå att allt är ok. Får vi samtal så är det något som är tokigt och då får vi komma tillbaka att planera hur vi vill planera framöver. Jag håller tummarna och hoppas innerligt att allt är ok. Kram till er alla

Megan0097 skrev 2009-02-23 13:43:38 följande:

Jag kommer från en stor familj där vi är 6barn varav näst yngsta är gravt handikappad, han behöver hjälp med allt och kan inte prata men signalerar med ljud istället. Mamma har varit arbetslös större delen när vi var små så semester och liknande var aldrig att tänka på men jag har haft en underbar uppväxt iaf och vill inte byta den mot något i världen! Jag har fått lära mig att hjälpa till hemma och att ta ansvar för mig själv i större utsträckning än vad mina vänner har fått göra. Vi har alltid varit älskade allihopa och ingen har varit mer utanför än någon annan och då har ändå dom två äldsta annan pappa än oss 4 andra men "min" pappa har varit mer pappa åt dom än deras riktiga pappa så det har aldrig varit några problem. Att man inte skulle älska sitt barn bara för att det föds med en sjukdom är något jag inte tror på, visst det är klart att om man inte är "van" med förståndshandikappade så är det skrämmande när man ställs inför att ens egna barn kan bli det. Men jag tror att om det visar sig att barnet har DS och när förlossningen väl är där så kommer båda föräldrarna att älska deras barn mer än allt annat! Visst barnet kommer behöva extra hjälp men det är man väl som förälder villig att ställa upp med till 120% sen finns det så otroligt mycket hjälpmedel och aktiviteter för barn (och vuxna för den delen) med speciella behov idag som underlättar vardagen och dagar man kan känna att man faktiskt behöver en paus. Min lillebror föddes inte med sitt handikapp utan det är pga en olycka som skedde när han inte ens var två år gammal och det var ingen läkare som sa att han skulle överleva men nu sitter han här än i dag och fyller 21år i år.

Jag hoppas att allt är bra med eran bebis och att ni inte oroar er för mycket över det här, hoppas även att ni kommer överens OM det skulle visa sig att eran bebis är speciell.

Blev lite långt och konstigt inlägg men ja... kände att jag behövde delge min historia i den här frågan.